Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vrddhi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1145
Vrddhi
1146
optimism och omedelbara lifsberusning. Det är
tillfällighetsdikt i ordets egentliga bemärkelse,
improvisationer med deras förtjänster och svagheter,
men receptibiliteten och spänstigheten äro till
det sista lika beundransvärda som den formella
virtuositeten. Naturen och hjärtat äro de strängar,
som han oupphörligt spelade på; kärleken var för
honom en ren känslosak, utan tragiska eller sociala
konflikter, och om döden i motsats till lifvets
oför-gänglighet skref han många af sina yppersta
dikter (t. ex. i den lilla samlingen E morta, Hon
är död; 1889). Samtidigt med denna rikt flödande
centrallyrik, som återspeglar både skaldens eget
känslolif och de många intrycken af främmande
litteraturströmningar, särskildt de romanska,
följde en serie episk-lyriska dikter, ballader,
romanser, skaldeprofiler o. d., i hvilka skalden
sökte i konkreta bilder poetiskt framställa fragment
ur mänsklighetens häfder, ett utvidgadt motstycke
till V. Hugos "Légende des siècles". Början gjordes
1876 med Epické básnë (fornnordiska motiv) och den
poetiska berättelsen Satanella. Diktcykeln Vittoria
Colonna 1877 skildrar Michelangelos själskamp. Den
universella stoff värld, som redan röjer sig i "Ande
och värld" med den ståtliga prologen af Seklerna
inför Guds tron, utvidgades genom Mythy (1879 och
1880), Novë epické basnë (1881), Stare zvësti (Gamla
sägner; 1883), Perspektivy (1884), Zlomky epopeje
(Fragment af en hjältedikt; 1886), Dëdictvi Tantalovo
(Tantali arf; 1888), Fresky a gobeliny (1890), Brevi†
moder-ního clovëka (En modern människas breviarium;
1892), Nové zlomky epopeje (1894), Skvrny na slunei
(Fläckar på solen; 1897), Bohy a lidové (Gudar och
människor; 1899), Votivné deski (Vo-tivtaflor; 1902)
m. fl. I särskilda diktcykler behandlas Hilarion
(1882) och Twardowski (1885), båda påverkade af V:s
Goethe- och Dantestudier och poetiskt analyserande
den sinnliga naturens kamp med anden, den förra
byggd på en medeltida legend, den senare på ett
polskt motiv. V:s omfångsrikaste verk är den episka
dikten Bar-Kochba (1897), den gamla judendomens sista
resningskamp under den romerska kejsartiden. Ehuru
V. med sin universella läggning och sin ofantliga
beläsenhet poetiskt behärskade alla tidsåldrar
från den bibliska urtiden fram till renässansen,
förblef han på samma gång tjechisk patriot, men den
politiska kampdiktningen stod främmande för hans veka
natur. Den tjechiska fosterjorden och dess historiska
minnen hade i honom en af sina varmaste lofkvädare,
och i diktsamlingen Selské lallady (1886) skildras
sociala scener i Böhmen på 1600-talet. I början var
han starkt påverkad af den franska nyromantiken och
"les Parnassiens", men hans eklektiska idealism var
lika mottaglig för österländska och nordiska intryck,
t. ex. hjältedikten Vineta (1903), af ven för den
grekiska antiken, hvars myter han ofta upptog med en
lekande satir. På 1890-talet inträdde en förändring
i hans skaldeväsen. Tonen blef mer allvarlig och
elegiskt vemodig, men formen på samma gång enklare
och skönare. En viss bitterhet of ver andlig isolering
och otacksamhet från det nya släktets sida gör sig ock
märkbar i hans senaste diktsamlingar. - Som dramatiker
var Y. mindre betydande, ehuru han skref 34 skådespel
och komedier, af hvilka
några hållit sig på den tjechiska repertoaren,
t. ex. det historiska lustspelet Noc na Karlstejnë (En
natt på Karlstein; 1884). Med förkärlek behandlade han
antika stoff, t. ex. trilogien Hippodamia (1883 -91),
med musik af Fibich. Af ven som prosaist framträdde
han genom de tre novellettsamlingarna Povidky
ironické a sentimentalní (1886), Barevné strepy
(Brokiga skärfvor; 1887) och Nové barevné strepy
(1892). Han författade också några essaysamlingar,
som med förkärlek behandla den franska poesien:
Studie a podobizny (1892), Nové studie (1897),
O knihách a lidech (Böcker och människor; 1899)
och ett mindre arbete om den moderna franska
romanen. Dessutom redigerade han den litterära
tidskr. "Maj" och ledde 1897 -99 utgifningen af den
ståtliga antologien "Ceská poesie v XIX vëku". En
viktig sida af V:s skrift-ställarskap var slutligen
hans poetiska öfversätt-ningsverksamhet, som står
oöfverträffad i världslitteraturen, företrädesvis
från de romanska litteraturerna. Bland hans storverk
som poetisk tolkare må nämnas Dantes "Commedia" och
"Vita nuova" (1879-90), Tassos "Gerusalemme libe-rata"
(1890), Ariostos "Orlando furioso" (1893), Camoes’
"Luciados" (1902), Goethes "Faust" (1890), Mickiewicz’
"Dziady", "Cid" (1900), antologierna "På gästabud hos
främmande skalder" (1891), "Från främmande parnasser"
(1895), Tre böcker italiensk lyrik (1894), Fransk
diktkonst i nyare tid (1877), Moderna franska
skalder (1893), Moderna engelska skalder (1898)
och en tysk antologi. Jfr A. Jensen, "J. V.,
en litterär studie" (1904; tjechisk öfv. 1906),
och en studie öfver hans senaste diktsamlingar i
"Nordisk tidskr." 1905 (tjechisk öfv. s. å.).
A-d J.
Vrddhi (sanskr., eg. tillväxt, förökning), gramm.,
betecknar i den inhemska indiska grammatiken (och
i europeiska därpå grundade grammatiska verk)
den särskilda företeelsen, att i etymologiskt
samhörande ordmaterial och former vissa vokaler
och diftonger förekomma i en kvantitativt förlängd
och kvalitativt modifierad form i förhållande till
former, som anses förete grundvokalen a i u. De
indiska vrddhi-vokalerna ? (: ?), ?i (: i), au (: u),
är ,(: r) gälla enligt den indiska grammatiken som
förstärkningar medelst ett ? af (äa, d. v. s.) ?,
ai (> sanskr. ?), au (> sanskr. ?) och ar, hvilka
sista fonem gälla som l:a förstärkning - under det
indiska namnet guna (se d. o.) - till de enkla a t
u T. Enligt detta system är - för att endast ta ett
exempel - sanskr. vid- i aor. a-vid-am (grek. *sFiòov<
hvaraf s?òov) grundform, ved- (af ursanskr. *vaid-]
i sanskr. v?da, "jag vet" (grek. o?òa, "jag vet")
øuna-form och v?id- t. ex. i v?idya, "lärd"
(eg. som hör till, sysselsätter sig med vidy?,
"vetande") vrddhi-íorm. Själfva iakttagelsen af denna
växling är påtagligen riktig och systematiseringen
i det närmaste tillfredsställande. Omsatt i modern
språkvetenskaplig uppfattning hör vrddhi liksom
guna till afljudsföre-teelserna (se A f l j u d)
och beteckna sålunda olika af ljudsstadier, så att
sanskr. ved- i v?da-, "vetande", v?da, "jag vet"
(af ursanskr. *vaid- af
indoeurop. *ueid––-jfr grek. (Fjelòog, "gestalt"
- eller *uoid––-• jfr gr. (F)oíòa, "jag vet" -)
representerar grund- eller normal- stadiet, vid-
(i sanskr. a-vid-am, "jag såg") svag-stadiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
