Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en slädfärd utåt hafvet för att söka ett land, som
tjuktjerna påstått sig ha sett därutanför, och kom upp
till närheten af 72:a breddgraden utan att påträffa
något land. Vintern 1823 företog han en ny slädfärd på
hafvet till Koljutjinviken, likaledes utan att finna
något land. W. lämnade i nov. 1823 Nizjnij-Kolymsk
och kom hem till Petersburg aug. 1824. Hans under
denna expedition anställda fysikaliska iakttagelser
utgåfvos af Parrot (på tyska) 1827, åtföljda 1841 af
en utförlig resebeskrifning (på ryska; bearbetning
af Engelhardt på tyska redan 1839). Efter en
andra jordomsegling, 1825–27, utnämndes W. till
guvernör i ryska Amerika, där han under en
femårig vistelse (1831–36) samlade värdefulla
geografiska och etnografiska notiser. Senare blef
han departementschef i marinministeriet, men drog
sig 1849 tillbaka som viceamiral. Vid Krimkrigets
utbrott 1853 återinträdde W. i tjänst och var 1853–58
t. f. chef för marinministeriet. Det af W. sökta
landet sågs 1849 af Kellett och blef definitivt
kartlagdt af Hooper och Berry 1881. Det kallades
först Wrangels land, sedermera
Wrangels ö. Jfr L. v. Engelhardt, "Ferdinand von W. und
seine reise längs der nordküste von Sibirien"
(1885). (V. S-g.)
Wrangel. PetrNikolajevitj,
rysk general, f. 1878, tillhör en bland de i
Ryssland fortlefvande grenarna af den svenska
friherrliga ätten W. af Ludenhoff, började sin
bana som bergsingenjör, ingick 1905 som frivillig i
militärtjänst under ryskjapanska kriget och avancerade
till stabsryttmästare vid ett gardesregemente. Under
det 1914 utbrutna Världskriget utmärkte han sig för
stor tapperhet, blef chef för ett kosackregemente och
förde efter bolsjevikrevolutionen 1917 som general
befäl öfver en armékår i den armé, med hvilken general
Deni-kin söderifrån sökte bekämpa sovjetväldet. Då
Deni-kin mars 1920 efter sina svåra nederlag nödgades
nedlägga befälet, utsågs W. till den hvita arméns
öfverbefälhafvare och lyckades inom kort hjälpligt
reorganisera spillrorna af Denikins trupper, som
dragit sig tillbaka till Krim. Han erkändes af ven af
en del ryska emigrantorganisationer som provisorisk
innehafvare af den politiska makten i det "legitima"
Ryssland och bildade på Krim en "sydrysk" regering,
hvars ledande man var förre jordbruksministern
Krivosjein. Därjämte afslöt han (aug. 1920) fördrag
med atamanerna för kosackregeringarna i Kuban, Terek
och Astrahan om gemensam kamp mot bolsjevikerna, och
efter en i början framgångsrik framryckning från Krim
norrut blef hans "sydryska" regering (aug.) erkänd af
Frankrike som en regering de facto. Hans försök att
erhålla understöd i penningar och krigsförnödenheter
från de allierade hade emellertid föga framgång,
och när sovjetregeringen slutit preliminär fred
med Polen (12 okt.), kunde de mot W. sända i fält
en förkrossande öfvermakt. Han nödgades anträda
en skyndsam reträtt till Krim, förmådde ej hålla
den starka Perekop-linjen och kunde ej heller
på Krim hålla stånd mot de röda arméerna, som 11
nov. genombröto hans front och 14 nov. inryckte i
Sevastopol. Spillrorna af W:s armé jämte tiotusentals
civila flyktingar öfverfördes på ryska och franska
fartyg till Konstantinopel och fingo se- l dan
tillflykt i Turkiet och Jugoslavien. Sammanhåll-
j ningen bland trupperna var efter flykten från Krim
dålig, och äfven bland emigrantryssarna sjönk
W:s auktoritet hastigt. Planer voro å bane
att öfver-föra en del af W:s trupper till
Vladivostok eller Amurområdet för att där
fortsätta striden mot de röde, men däraf blef
intet, och franska regeringen började våren 1921
af sparsamhetsskäl indraga de underhållspenningar
den utbetalat till flyktingarna. Större delen af
W:s flotta internerades af fransmännen i Biserta.
V. S-g.
Wrangels ö l. Wrangels land, ö i Norra ishafvet,
n. om östra Sibirien, mellan 71° och 71 1/2° n. br. samt
179° och 182 1/2° ö. lgd fr. Greenwich. 4,680
kvkm. Längd från v. till ö. 100 km., bredd 45 km. Tre
parallella bergssträckor löpa genom ön från v. till
ö., byggda af granit och kristalliniska skiffrar och
beklädda med mycket sparsam vegetation. Högsta punkten
är Gilders head, i v. (910 m.). Redan i början af
1800-talet hörde ryssar berättas af tjuktjer, att
man från Kap Jakan, som ligger ungefär midt emot
ön, kunde se ett land därutanför i hafvet. Den af
ryske sjöfararen Ferdinand von Wrangel företagna
expeditionen för att finna detta land vann ej sitt
mål. Amerikanen Kellett upptäckte 1849 den ö. om
W. liggande ön Herald; hans landsman Rodgers seglade
1855 ö. och s. om W. utan att finna densamma. Först
aug. 1867 upptäcktes den och fick sitt nuv. namn af
amerikanen de Long, som seglade utmed dess sydkust
och ungefärligen bestämde dess läge. Ang. nordkusten
var man emellertid ännu i det ovissa; man trodde
sig i alla händelser kunna sträcka ut densamma så
långt mot n. som till 74 1/2° n. br. Den förste,
som beträdde W., var amerikanen Hooper, hvilken
landsteg där 12 aug. 1881. Något senare undersöktes
landet noggrannare af amerikanska ångaren "Rodgers"
kapten, Berry, hvarvid dess ökaraktär blef definitivt
ådagalagd. A. N-d.
Wrangel von Brehmer. Se Wrangel, sp. 1121.
Vrangfoss, vacker fors (23 m.) i
Bandakselven. Vid forsen finnas slussar
(Bandak-Norsjökanalen). V. representerar, utbyggd,
13,800 eff. hkr. K. G. G.
Vrangsälfven. Se Vrångsälfven.
Vranja, stad i Jugoslavien (Serbien), vid en
bäckenformig utvidgning af öfre Moravas dalgång,
88 km. s. om Nia. 10,487 inv. (1911). Odling af lin
och hampa, tillverkning af tågvirke. Staden omtalas
redan på 1100-talet, under namnet Golu-batz. Under
Världskriget intogs den af bulgarerna 18 okt. 1915,
och sedan utkämpades strider i dess närhet den 23
och 30 s. m. A. N-d. L. W:son M.
Vra’sskij. Vladimir Pavlovitj, rysk fiskodlare,
d. 27 dec. 1862. Se Fiskodling, sp. 442.
Vrastan, armeniernas namn på Georgien (se d. o.,
sp. 1008).
Vratca [vrartsa], V r a t z a. stad i
Bulgarien, vid norra foten af Balkan, 59
km. n. n. ö. om Sofia. 15,230 inv. (1910). V. är
biskopssäte, har vackert läge med flera
måleriska kyrkor och moskéer. Tillverkning
af lädervaror och silfverfili-granarbeten.
A. N-d.
Vratislav. bömiska furstar af przemyslidernas
släkt. V. I, son till Borzivoi och Ludmila (sed. o.),
verkade som Böhmens hertig 912-926 för kristendomens
främjande. - V. II. f. efter 1031. d. 14 jan. 1092,
andre son till hertig Brzetislav I och Judit af
Schweinfurt, blef 1061 hertig af Böhmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
