Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Votivgåfvor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1111
Vouziers-Vov-vov-teorien
1112
hans bästa tid står Johannes döparens predikan
(äfven i Dresden). Till denna tid höra Rytteristrid,
Hjortjakt, Fältläger m. fl., till hans senare tid. med
mera flyktig behandling. Fiskare vid flodstrand,
Öjverfall vid flodöfvergång m. fl. i Dresden (Uppbrott
till jakt är afbildad vid art. Djur-måleri). Som
hans förnämsta verk gäller den stora Hjortjakten (i
Petersburgs Eremitage). I Kassel märkes Sädesskörd,
i München Plundring af en by och Vinterlandskap,
i Louvre Boeuf gräs m. fl., i Amsterdam Hjortjakt,
i Haag ett stort bataljstycke och Höskrinda. Därtill
komma bilder i Londons National gallery och i
Buckingham palace, i Madrid, i Frankfurt, Wien
och Bruxelles. - 2. Pieter W., f. 1623 i Haarlem,
d. 1682 i Amsterdam, var möjligen lärjunge af sin
fader, liksom Philips, hvars maner han följde i sina
hästmålningar, dock mera tung och torr i ton och
behandling. Han målade äfven vyer från Paris. Af dem
finnas exemplar i Louvre, Braunschweig, Köpenhamn. Af
den förra arten finnas prof i Antwerpens museum,
där Rytteristrid särskildt vittnar om hans hårdare
och brokigare målnings-sätt, vidare i Haarlem,
Berlin, Schwerin, Karls-ruhe m. fl. I Stockholms
Nationalmuseum finnas fyra af hans målningar, af dessa
tre signerade och en daterad 1677. - 3. J a n W.,
f. 1629 i Haarlem, d. där 1666. var en förträfflig
nationell landskapsmålare. Han blef mästare i Haarlems
målår-gille 1655, målade mestadels landskap från
dynerna i Haarlems grannskap och visar inflytelse
från Wijnants. Målningar af hans hand finnas i
museer i Haarlem, Rotterdam, Bruxelles, Hannover,
Wien, Stockholm (ett sommar- och ett vinterlandskap.
_ 1-3. C. B. N.»
Vouziers [vosiē], stad i franska dep. Ardennes, vid Aisne, 50
km. ö. n. ö. om Reims. 3.591 inv. (1911). I V. föddes
historikern Taine. Under fransk-tyska kriget 1870–71
koncentrerade Mac Mahon 27 aug. 1870 sin armé vid
V. för att understödja Metz, men trängdes tillbaka af
tyskarna. Under Världskriget bombarderades kaserner,
bangård och flygfält vid det af tyskarna då besatta
V. af franska flygare 23 sept., 1 och 2 okt. 1915
samt 19 juni 1916.
(A. N-d. L. W:son M.)
Wo viel licht ist, ist starker schatten [vå fīl-],
tyskt ordspråk, "där det är mycket ljus, finns det
djup skugga", citat från Goethe.
Vovtjok, Marko, pseudonym. Se
Markevitj, M. A.
Vov-vov-teorien, språkfilos., är namnet på den
åsikt om språkets första ursprung, som söker detta
i efterhärmning af vissa läten i naturen, speciellt
djurriket. Enligt denna teori, som redan antyddes
af de gamle (i Indien t. ex. af Yāska i 6:e–5:e
årh. f. Kr., i Grekland af Epikuros o. a.) och i nyare
tider fick en vältalig representant i Herder samt
för det mesta går under namn af onomatopei
(se d. o.), skulle de ursprungligaste benämningarna i
språket ha uppkommit därigenom, att människorna sökte
medelst rösten efterhärma vissa läten och med dessa
härmningsljud benämnde de föremål, från hvilka de
ursprungliga ljuden härledde sig. Så skulle teorien
kunna belysas genom namnet vov-vov, som, hämtadt från
hundens läte, speciellt i am- och barnspråket kommit
att betyda hund. Namnet är en öfv. af ty. bau-wau-
eller wau-wau-theorie. M. Müller (i "Lectures
on the science of language" o. a. arbeten) var
den förste, som använde det, åtminstone i större
utsträckning, tydligen för att liksom genom själfva
löjligheten i namnet visa, att teorien, såsom han
säger ännu 1888 ("Science of thought") och i 2:a
tyska uppl. af nämnda "Lectures" (1892–93), icke
behöfde någon vidare vederläggning. Emellertid är
Müllers försök till vederläggning misslyckadt; ty
att ljudefterhärmning är och varit en mycket viktig
faktor vid den språkliga nyskapningen, erkännes
af de fleste moderne språkvetenskapsmän. Bl. a. har
Paul (kap. IX af "Principien der sprachgeschichte")
på ett högst skarpsinnigt sätt visat denna teoris
tillämplighet och riktighet vid förklaringen af
språkets ursprung. Den ursprungliga språkbildningen
på grundvalen af onomatopoetiska bildningar belyses
af sådana bildningar från våra dagar som blaffa,
klirra, plaska, pladdra, pluddra, bullra, buffa,
puffa, bubbla, rissla, tissla, tassla, snattra, hurra,
kurra, knorra, lulla, pimpla, summa, ticka. Flera
af dessa ord äro visserligen icke uteslutande
ljudbilder, utan så att säga schematiserade efter
annat i språket befintligt material, på grund af
hvilket inom språkkänslan förefinnes ett visst inre
Ijudschema, efter hvilket det nyskapade materialet
mer eller mindre formas. Onomatopoetiska äro också
ombildningarna af ord, som äro i språket befintliga,
men som på grund af utvecklingen inom språket
aflägsnat sig alltför mycket från det onomatopoetiska
ljudbildsschemat, t. ex. när i st. f. det mhty. gouch
(vårt gök) inträdt nhty. kukuk (jfr vårt kuku). I
närmaste samband därmed stå am- och barnspråkets
oftast reduplicerade bildningar, såsom vovov, mama,
papa. Under de onomatopoetiska bildningarna bruka
äfven sammanfattas de interjektionella. För så vidt sådana bildningar ansetts vara
den egentliga grundvalen för språkets uppkomst,
har denna teori också benämnts onomatopoetisk, men
till skillnad från vov-vov-teorien också kallats
pah-pah- eller aha-teorien. Det är säkert, att såväl
ljudhärmning som interjektionssatser äro ursprungliga
språkbildningselement. Noirés åsikt om
lystringsinterjektioner eller vissa sysselsättningar åtföljande
ljud (clamor concomitans) som uteslutande eller
väsentlig faktor vid den första språkbildningen
skiljer sig icke väsentligen från vov-vov- och
pah-pah-teorierna; den har egentligen afseende
endast på den psykologiska utgångspunkten. Att
närmare utveckla de fysiologiska och psykologiska
momenten vid den ursprungliga språkbildningen hör
ej hit (jfr Ordbildning och Språk). Man kan säga,
att på den punkt, då bestämda betydelser börja fästas
vid vissa ljudbilder, gör sig ett starkt element af
öfverenskommelse (konvention) gällande: språket blir
meddelelsemedel. Då de sålunda uppkomna ljudbilderna
med de konventionellt vid dem fästa betydelserna
reproduceras hos den talande och hörande (förstående),
är språket i egentlig mening till. M. Müllers åsikt
om de s. k. rötternas, genom fortsatt elimination
ur flera ljudmöjligheter och genom deras adaptering
till vissa betydelsebilder uppkomna egenskap att vara
ljudtyper har sin tillämpning på språklifvet i ett
mera utveckladt stadium. Men hans åsikt om språkets
första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
