Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vosegus mons ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle att studera vid Göttingens
universitet. V. fördjupade sig där i medeltidens
"minnesång" och Luthers skrifter, egnade sig nitiskt
åt klassisk filologi (under Heynes ledning) och
vardt själen i det klopstockdyrkande Hainbund, som
unga svärmare för dygd och fosterland stiftade 1772
(se Göttinger dichterbund). 1775 bosatte han
sig i Wandsbeck för att redigera en fortsättning
af "Musenalmanach" (som han utgaf i 25 års tid)
och gifte sig 1777, trots sina knappa inkomster,
med Boies syster Ernestine samt framlefde med
henne det lyckligaste äktenskap. V. förordnades
till skolrektor i Otterndorf (Hannover) 1778 och
i Eutin (östra Holstein) 1782, fick hofråds titel
1786, utgaf sina öfversättningar af Homeros, som
mottogos med jubel, och diktade idyller i en ny
art. Sedan han 1802 erhållit afsked med pension
från rektoratet, flyttade han till Jena och 1805
som professor utan fast lärostol till Heidelberg,
fortsatte med järnflit sina öfversättningar af
antikens skalder och förde tappert pennfejder dels
i mytologiska frågor, dels som väktare af andlig
frihet gentemot jesuiternas och ultramontanismens
inflytande. En bronsbyst öfver honom restes i Eutin
1883. – Hos V. uppenbaras, har man med skäl sagt,
den lågtyska folkstammens kärnfulla väsen med dess
grunddrag af klar förståndsmässighet. Han var en ädel
och oförvitlig, sanningskär och uthållig karaktär,
vänsäll i umgänget, men med en bestämdhet i åsikter,
som på äldre dagar kunde urarta till kärfhet och
hårdhändt envishet i polemiker. Hans poetiska alstring
eger sin styrka i målandet af förnöjsamt nordtyskt
landtlif, hvars hvardagliga stillebensdetaljer han
återger med den mest noggranna verklighetstrohet,
om ock idealiseradt. Hvad som i dessa taflor
särskildt slår en nutida läsare är den ärliga
och sundt mänskliga lifsglädje, som genomgår dem
alla och som får ersätta den förnimbara bristen på
poetisk flykt. I sitt på hexameter skrifna idylliska
epos Luise (i 3 "idyller", 1783 ff.) tillämpade han
den homeriska stilen på modernt prästgårdslif och
utträngde därmed Gessners sentimentalt arkadiska,
overkliga idylldiktning. I denna V:s patriarkaliska
kultur- och kostymbild teckna personerna sig plastiskt,
men deras inre lif träder väl mycket tillbaka för
den välbehagligt sig utbredande skildringen af yttre
omständigheter. En vacker figur är den talföre
prästfar, hvars vidhjärtade, humanitetsfyllda
rationalism ger en grundstämning åt dikten. (Som
idyllisk epiker öfverträffades V. sedermera af Goethe,
Tegnér, Runeberg, Longfellow.) 1800 utgaf han en
samling af 18 smärre idyller ur folklifvet, med samma
fina och taktfasta behandling af hexametern. Bland
dem är Der siebzigste geburtstag ("Den sjutionde
födelsedagen", öfv. af Franzén) en förstudie till
"Luise". Tre idyller ha till ämne lifegenskapen,
och två äro affattade på den plattyska dialekten, som
därigenom fick insteg i vitterheten. Landtliga ämnen,
gärna af erotiskt innehåll, besjöng V. äfven i en
mängd enkla, lifliga och skalkaktiga visor, som vittna
om en ovanlig språklig och metrisk konstfärdighet. De
flesta äro tonsatta (af Schulz, Reichardt, Zelter,
Weber, Kuhlau, Lindpaintner o. s. v.). I ungdomen
diktade V. äfven en mängd högstämda oden, som ofta
blefvo dunkla och skrufvade i
uttryckssättet, samt lefnadsglada sällskapsvisor. Han
var äfven flitig epigramförfattare. Hans Lyrische
gedichte utgåfvos i 2 bd 1785–95, hans Sämmtliche
gedichte i 6 bd 1802, i 4 bd 1825, i 1 bd 1835,
o. s. v., senast i 5 bd ("Poetische werke")
1879. – V:s viktigaste litterära bragd är utan
gensägelse hans öfversättning af Homeros’ "Odysseia"
(1781) och "Ilias" (1793), en trogen och koncis,
på en gång folklig och idealt konstnärlig, ur
lefvande helåskådning af antiken framsprungen
tolkning, som inverkade starkt på bl. a. Goethe och
Schiller samt gjorde de homeriska hjältedikterna,
i synnerhet "Odyssén", till en af grundvalarna för
den tyska allmänhetens bildning. V. framstod ock
därigenom som grundläggare till hela den nyare
öfversättningskonsten, som sträfvar att återge
såväl formen som andan hos originalet och icke går
parafraserande till väga. Genom V. vann den tyska
satsbyggnaden väsentligt i afseende på regelmässighet
och välklang, och han uppställde, särskildt i
skriften Zeitmessung der deutschen sprache (1802;
2:a uppl. 1831), de första fasta lagarna för den
tyska metriken (liksom efter hans föredöme Adlerbeth
något senare gjorde för den svenska). V. öfversatte
ytterligare, med bifogande af kritiska och förklarande
anmärkningar, ett antal romerska och grekiska skalder:
Vergilius’ "Georgica" (1789) och "Eclogæ" (1797) samt
alla hans arbeten (1799), Ovidius’ "Metamorphoses"
(1798), Hesiodos och Orfeus ("Argonautika", 1806),
Horatius (s. å.), Theokritos, Bion och Moschos
(1808), Tibullus (1810), Aristofanes (1821), Aratos
(1824), Propertius (1830). I åtskilliga af dessa,
i synnerhet de senare, samt i öfverarbetningar
af de homeriska har genom pedantiskt öfverdrifven
hänsyn till bokstafstrohet och stafvelsekvantitet
en viss hårdhet tagit öfverhand och gett språket
ett främmande tycke. Detta gäller än mer om V:s
öfversättning af Shaksperes dramer (1818–29; 9 bd),
verkställd med tillhjälp af hans söner Heinrich och
Abraham V., bägge filologer. Bland hans tidigare
öfversättningar märkes "Tusen och en natt" (6 bd,
1781–85; efter Gallands franska öfv.). V. inlade
äfven förtjänster om den antika fornkunskapen och
siktade källorna för de gamles geografi samt främjade
en strängt metodisk, kritiskt nykter behandling af
den antika mytologien; i detta syfte polemiserade
han skarpt mot Heyne i sina Mythologische briefe
(2 bd, 1794; ny uppl. i 3 bd 1827) och mot Creuzer
i Antisymbolik (2 bd, 1824–26). En stridbar
fiende till all fantastik och ofrihet, angrep han
nyromantikernas mystisk-katolska riktning, och ännu
1819 brännmärkte han i en uppseendeväckande skrift sin
ungdomsvän Fr. Stolbergs 1800 skedda öfvergång till
katolicismen. V:s bref utgåfvos i 3 bd 1829–33. Jfr
W. Herbst, "Joh. Heinrich V." (2 bd, 1872–76).
E. F–t.
Voss [fåss], Albert, tysk arkeolog och museiman,
med. doktor, f. 1837 i Kammin, Pommern, d. 1906
i Berlin, deltog i fälttåget 1870–71. Han var
direktör för förhistoriska afdelningen vid Museum für
völkerkunde i Berlin, hvars egentlige skapare han
var. Han offentliggjorde den stora katalogen öfver
den förhistoriska och antropologiska utställningen
i Berlin 1880 samt en rad värdefulla afh. i olika
tidskrifter och festskrifter, bl. a. om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
