Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volontärskola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Wolsey
1028
Natalkolonien och ordna dess försvar. Efter att sedan
nov. 1876 ha varit led. af Indiska rådet och 1878
befordrats till generallöjtnant förordnades han i
juli 1878 till styresman och högste befäl-hafvare
på Cypern. I juni 1879 afgick han till Syd-Afrika
som guvernör öfver Natal och Trans-vaal. I
denna egenskap bragte han Sulu-kriget till slut
och tog konung Cetewayo till fånga. I maj 1880
återvände han till England samt utnämndes s. å. till
generalkvartermästare och 1882 till generaladjutant
för armén. W. var högste befäl-hafvare för den
expedition, som 1882 sändes till det insurgerade
Egypten för att bekämpa Arabi pascha. Han tillfogade
Arabis här ett afgörande nederlag vid Tell-el-Kebir
(13 sept. 1882). besatte Kairo och tog Arabi
till fånga, hvarefter hela landet tvangs till
underkastelse. För den lyckliga utgången belönades han
med värdighet af baron W. of Cairo and of "Wolseley
(i grefsk. Stafford), generals rang, en hedersgåfva af
30,000 pd st. m. m. Som högstkommenderande i Egypten
1883 -84 ledde han de operationer, som företogos till
det af Gordon försvarade Kartums befrielse. Kartum
föll dock i mahdins händer, och efter en rad af
blodiga strider med dennes armé nödgades W. uppge
provinsen Dongola och draga sig tillbaka till of re
Egypten. Men för sin verksamhet upphöjdes W. 1885 till
viscount of W. 1890-95 var han högstkommenderande
på Irland. Under tiden hade han (1894) utnämnts
till fältmarskalk. 1895 efterträdde han hertigen af
Cambridge som öfverbefälhafvare för armén, hvilken
befattning han bibehöll till slutet af 1900. då han
erhöll be-gärdt afsked. \V. var på samma gång en
praktiskt framstående militär, med en anmärkningsvärd
förmåga att som befälhafvare klara ut kinkiga lägen-,
och en högt bildad person. Han skref Narrative of the
icar in China 1860 (1862), The soldier’s pocket book
for f eld service (1869; 5:e uppl. 1886), The system
of field manoeuvres best adapted for enab-ling our
troops to meet a Continental army (1872), France as
a military power in 1870 and 1878 (i "Nineteenth
century", 1878) m. fl. uppsatser af militäriskt
innehåll, Life of the duke of Marlbo-rough (1894),
Decline and fall of Napoleon (1895) samt The story
of a soldier’s life (2 bd, 1903). Han uppträdde
därjämte som skönlitterär författare, med romanen
Marley-Castle (1877). (H. J-dt.) Wolsey [ctfn/lsi],
Thomas, engelsk statsman, kardinal (själf stafvade
han sitt namn W u 1-cy), f. omkr. 1475 i Ipswich,
d. 29 nov. 1530 i Leicesters kloster, var son till en
rik boskapshandlare, blef efter teologiska studier
i Oxford prästvigd 1498, fick 1500 sitt första gäll
och vardt 1507 kaplan vid hofvet. Där tilldrog han
sig snart Henrik VIILs uppmärksamhet, särskildt efter
de beskickningar till Skottland, med hvilka han 1508
började sin politiska verksamhet. Befordringarna
följde därefter raskt på hvarandra såväl på den
ecklesiastika som på den politiska banan. 1509
blcf W. domprost i Lincoln, 1512 domprost i York,
1513 domprost i Westminster, 1514 biskop af Lincoln
och sept. s. å. ärkebiskop af York, 1515 kardinal,
1518 legat för förhandlingar om ett korståg och 1524
lifstidslegat. Hans politiska karriär åter gick
ifrån värdigheten som konungens allmoseut-delare
(1509) till ledamotskap af Privy council (1511)
. och lordkanslersposten (dec. 1515), och från
sistnämnda år var han länge Englands verklige
styresman. Han hade då redan fullbordat sitt
första politiska stordåd, fördraget med Frankrike
7 aug. 1514, och därmed öppnat ett nytt tide-hvarf
i Englands politik - förut dynastisk och insulär,
begränsad af Frankrikes horisont, då för första gången
europeisk jämviktspolitik. W. föredrog diplomatien
framför kriget, så långt han för konungens egenvilja
kunde. Mot den franska alliansen hade W. att bekämpa
envist motstånd från ett parti inom högadeln,
och hans eget syfte var att göra England till en
från båda hållen gynnad medlare mellan Frankrikes
konung och kejsaren. I det inre var hans verksamhet
mycket betydelsefull. Genom att samla all makten
öfver stat och kyrka i sina händer banade W. vägen
för konungens personliga regemente. Parlamentet
undvek han (det var under hans maktperiod samladt
blott en gång, 1523). Folket knotade öfver hans
egenmäktiga reformer och pålagor. Omsider svek äfven
konungens gunst. Af politiska skäl kunde W. icke
gilla konungens planer att skiljas från drottning
Katarina och taga Anna Boleyn till gemål, men han
nödgades inrikta sina sträfvanden på att främja dem
och genomdref i detta syfte frågans hänskjutande
till påfvens dom. Påfven var emellertid starkt
påverkad äfven af skilsmässoplanens ihärdige
motståndare, kejsar Karl V, och hänsköt 1528 i
sitt trångmål frågan till förberedande prof ning
af W. och kardinallegaten Campeggio. Saken drog ut
för länge för konungens tålamod; hans misstankar -
underblåsta af älskarinnan - vände sig emot W., och
hösten 1529 förvisades W, från alla sina äreställen
till landt-godset Esher. Då fick den allmänna
oviljan mot enväldets skapare luft. Parlamentet
försökte störta honom genom en bill of attainder,
som dock ej kunde genomdrifvas. Stjärnkammaren dömde
honom förlustig sina gods och konungens skydd. Genom
uppoffring af sina väldiga besittningar vann han
benådning (12 febr. 1530) och fick sitta kvar på
Yorks ärkestol. Han drog sig nu tillbaka till sitt
stift, som han förut ej besökt. Men det personliga
hatet upphörde icke att bearbeta konungens sinne,
och i nov. s. å. kommo konungens män till York med
anklagelser för högförräderi. W. fängslades, men på
vägen till London träffades han af döden. Bland hans
sista ord var den bittra anmärkningen: "Om jag tjänat
Gud lika flitigt, som jag tjänat konungen, så skulle
Han ej ha öfvergett mig på min ålderdom". Indifferent
gentemot reformationen, var W. en varm vän till
undervisningsväsendet och de sköna konsterna; Christ
church college i Oxford är hans skapelse (1525),
och på förskönande af sitt residens i Hampton court,
som han redan 1525 öfverlät åt konungen, nedlade
den praktlystne kardinalen stora kostnader. Han var
outtröttligt verksam och rikt begåfvad som diplomat
och förvalt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
