Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolfenbütteler fragmente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Wolfenbütteler fragmente-Wolff
996
fattade sin "Nathan der weise" och där nu ett museum
är inredt. Det berömda wolfenbüttelska biblioteket
(omfattande ett stort antal handskrifter samt öfver
300,000 bd, däribland omkr. 3,000 inkunabler), i
synnerhet rikt på bibelupplagor (öfver 14,000) och
arbeten från reformationstiden, flyttades 1887 till
en ny byggnad i italiensk renässansstil. De forna
fästningsverken ha utlagts till promenader. 1632
belägrades W. förgäfves af svenskar och
lüneburgare. Hessiska och lüneburgska trupper
började i dec. 1640 blockera W., som hade kejserlig
besättning. Då staden var nära att falla, skyndade
den kejserlig-bajerska hären, 23-24 tusen man stark,
under befäl af ärkehertig Leopold och Piccolomini
till undsättning. Men den svenska hären, som efter
Baners död anfördes af generalmajorerna von Pfuel,
K. G. Wrangel, A. Witten-berg och H. K. Königsmarck,
i förening med weimarianerna (se d. o.) och en
fransk kår under Guébriant, tills, bortåt 19,000 man,
förekom den kejserlig-bajerska armén. Denna skred 19
juni (g. st.) 1641 till anfall strax n. v. om W.,
på Ockers vänstra sida. Anfallet riktades emot de
förbundnes högra flygel (svenskarna), medan den
mot Ocker stödda vänstra flygeln (weimarianerna,
fransmän och lüneburgare) var föga engagerad i
striden. De kejserlige anföllo svenskarna, som
hade Baners lik inom sina led, med infanteriet
och vänstra flygelns kavalleri samt försökte med
det senare genom en skog kringgå svenskarnas högra
flygel, men detta försök tillbakavisades kraftigt af
Königsmarcks rytteri. Striden stod hufvudsakligen
emellan infanteristyrkorna, och "en sådan träff
ning med fotfolk hade ej förekommit under hela
kriget5’. Efter en ytterst häftig kamp, som varade
omkr. 5 timmar, drogo sig de kejserlige tillbaka till
sitt läger. Förlusterna i döda och sårade anslås
till inemot 4,000 man å hvardera sidan. W. förblef
emellertid till 1643 i de kejserliges händer. Under
Sjuåriga kriget intogs W. af fransmännen 1757 och
1761. A. N-d. L. W.sonM.
Wolfenbütteler fragmente. Se Reimarus.
Wolfers, Jacob Philip p, tysk astronom, professor
i Berlin, f. 1803, d. 1878, utgaf 1872 Newtons
"Principia" i tysk of v., utarbetade vissa
delar af "Berliner akademische sternkarten" (se
Stjärnor, sp. 1428) samt var medarbetare i "Berliner
astronomisches jahrbuch". Utom en mängd astronomiska
och matematiska af h. utgaf han tabeller för löpande
astronomiska reduktionsräkningar, Tabulœ reductionum
astronomicarum annis 1860 usque ad 1880 (1858).
K. B. (B-d.)
Wolff, Christian von. Se Wolf, Chr. von.
Wolff. K a spar Friedrich, tysk naturforskare, framför
allt anatom, f. 1733 i Berlin, d. 22 febr. 1794
i Petersburg, blef med. doktor i Halle 1759,
efter det han utgett sin afh. Theoria generationis
(ny uppl. 1774; tysk bearb. 1764: Theorie von der
generation], ett uppseendeväckande arbete, dels genom
W:s teori om "epigene-sis" (se E p i g e n e s) i
strid med den då rådande evolutionsläran, dels därför,
att W. var efter Grew och Malpighi den förste, som
återupptog undersökningar af växters (särskildt blads
och blommors) cellbyggnad, väfnadernas uppkomst och
organens successiva utveckling (genom tillväxtpunktens
undersökning). 1761 anställdes han som läkare
vid ett fältlasarett i Breslau och föreläste där i
anatomi. Efter Sjuåriga krigets slut återvände han
1763 till Berlin och sysselsatte sig där flitigt
med studier i utvecklingshistorien, hvilkas resultat
han offentliggjorde i "Theorie von der generation"
(se of van). W. föreläste en tid medicin och sedan
fysiologi i Berlin, men sedan han förbigåtts vid
tillsättningen af en professur där, antog han
kallelsen till akademiker i Petersburg (1769),
fortsatte där med outtröttlig flit sina arbeten Öfver
utvecklingshistorien och gjorde mycket omfattande
undersökningar öfver hjärtats byggnad. W:s
skrifter utgöra otvifvelaktigt grundvalen till
vår nuv. kunskap i utvecklingshistorien, och man
kan t. o. m. påstå, att de innehålla den första
början till histologien. W. hade redan insett, att
djurkroppens olika delar helt småningom utbilda sig
ur likformiga små blåsor och kulor. I sina arbeten
uppträdde han afgjordt emot preformations-läran,
häfdade teorien om epigenes och grundlade den rätta
uppfattningen om en under fostrets utveckling
småningom skeende förändring af kroppens organ.
C. Lmn. B. T-dt.
Wolff, Betje (Elisabet), holländsk författarinna. Se
B e k k e r, E.
Wolff, Pius Alexander, tysk skådespelare, f. 1782 i
Augsburg, d. 1828 i Weimar, för-värfvade tidigt en
omfattande estetisk bildning, utbildades för scenen
af skalden Goethe, debuterade 1803 på den af denne
ledda hofteatern i Weimar och öfvergick 1816 till
k. teatern i Berlin. W. skördade triumfer med sin
ideala framställning af sådana sorgespelskaraktärer
som Tasso, Hamlet, Romeo, Pösa i "Don Carlos" och
Orest. Sedermera utmärkte han sig äfven för ett fint
©ch lif-fullt spel i komedier. Han skref själf flera
teaterstycken, bl. a. libretten till Webers sångspel
Preciösa. Biogr. af M. Martersteig (1879). •-
W:s hustru, Anna Amalie W., född M a 1-colmi,
f. 1783 i Leipzig, d. 1851 i Berlin, gift först med
en skådespelare B e c k e r, ett år senare (1804)
med W., fästes redan 1794 vid Weimars hofteater,
utbildades af Goethe och Schil-ler, tillhörde nämnda
scen till 1816 och k. teatern i Berlin 1816-44. Hon
var en synnerligen utmärkt framställarinna af Maria
Stuart, Iphigenie, Klärchen i "Egmont", Adelheid i
"Götz", Eboli i "Don Carlos", Julia i "Romeo och
Julia" o. s. v.
Wolff [öm’lf], engelsk släkt af tysk-judisk härkomst.
1. Joseph W., missionär och forskningsresande, f. 1795
i Weilersbach nära Bamberg i Bajern, d. 2 maj 1862 i
lie Brewers, Somerset, var son till en judisk rabbin,
som 1806 flyttade till Württemberg och lät sonen gå
i en protestantisk skola i Stuttgart. W. lämnade på
grund af sina kristna sympatier fädernehemmet, döptes
1812 af en benediktinabbot i Böhmen, studerade sedan
orientaliska språk och teologi i Wien. Tübingen och
Rom, men fördrefs 1818 från Collegio di propaganda i
Rom på grund af sin kritik af ofelbar-hetsläran. Han
upptogs för en kort tid i ett redemptoristkloster
vid Freiburg, kom därpå till London för att träffa
sin vän från Rom tiden, Henry Drummond (se d. o.),
öívergick till anglikanska kyrkan och företog 1821-26
en vidsträckt mis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
