Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vojt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
975 Vojt–Vokal 976
1482), Pad Dubrovnika (Ragusas undergång
1797–1815) och utgett de diplomatiska memoarerna
Zapisci Marina Marojice Kaboge (1899) och
Depeschen des Francesco Gondola (1909). Hans
smärre studier från olika skeden af Ragusas
historia utgåfvos 1912 under titeln Književni
časovi.
1–2. A–d J.
Vojt (ty. woid, woit), sjöv. 1. En enkel anordning
för att med eller utan biträde kunna med en
båt eller mindre flotte kommunicera mellan en kaj
och ett fartyg eller, i allmänhet, vattenledes mellan
två fasta föremål. Man fastsätter ett block vid
hvartdera föremålet och inskär genom dessa block
ett tåg, hvars ändar fästas i båtens eller flottens
ändar, sedan tåget blifvit styfhaladt. Genom att
halas längs detta tåg kan en båt e. d. med lätthet
förflyttas till och från fartyget af en person; detta
kallas att ”vojta”. Stundom nyttjas vojten för
smärre färjor. – 2. En träskifva, som medelst en
tågända vrides rundt för att åstadkomma själfva
tvinningen, då man om bord spinner sjömansgarn.
– 3. Äldre benämning på ”rulle”, t. ex. loggvojt
(nu ”loggrulle”).
1–3. B. N.*
Vojtjajaure, en 5,5 kvkm. stor sjö, 389 m. ö. h.,
i Tärna socken, Västerbottens län, omkr. 40 km.
från norska gränsen. V. genomflytes af en biflod
till Ume älf, kommande från Stensele sockens
sydvästra hörn.
J. V. E.
Vojutsa (Viosa), forntidens Aoos, flod i södra
Albanien, upprinner nära Salamvrias och Artas
källor n. om Metsovo vid Zygos-passet (Lynkos),
flyter mot n. v. förbi städerna Konitsa, Premeti
och Tepeleni samt faller ut i Otrantosundet n.
om Valona-viken.
A. N–d.
Vokabler (af lat. vocābulum, ord), lösryckta
ord ur ett språks ordförråd, glosor. Jfr Morfem
och Vocabularium.
Vokabulär. Se Ordlista, sp. 828.
Vokal (lat. vocālis, näml. litera, af vox, röst),
fonet., har hos latinska författare (redan Cicero och
Quintilianus) samma betydelse som grekiska
grammatikers foneenta samt definieras i vanligt språkbruk
med ”sådana språkljud, som kunna uttalas
för sig själfva utan tillhjälp af andra ljud”. Det
svenska ordet för vokal är också själfljud.
Denna definition tål emellertid ingen närmare
granskning. Att icke blott vokalerna kunna uttalas
för sig själfva, det vet nu hvar och en, som hört
barn undervisas i läsning efter ljudmetoden. Utan
någon svårighet uttalar man t. ex. l, m ensamma
(ljuden få ej förblandas med bokstäfvernas namn:
äll, äm). Å andra sidan kunna l, m, s o. s. v.
ensamma bilda stafvelse utan tillhjälp af någon
”vokal”. De vanliga s. k. vokalerna (i svenskan a, e,
i, o, u, y, å, ä, ö, af hvilka a, o, u och å pläga
kallas ”hårda” och de öfriga ”lena” eller ”mjuka”)
äro moderna fonetiker i regel icke benägna
att anse som någon vetenskapligt hållbar ljudgrupp.
Ofta sammanföras vokalerna, såväl de vanliga som
de nasalerade, med vissa andra språkljud, t. ex.
de ljud, som höras under förhållningen – d. v. s.
under det de talorgan, som bilda ljuden, hållas
kvar i sin kontaktställning – vid m, n, ng och l
(utan hväsning) i amma, Anna, unga, alla, till en
stor språkljudsafdelning: resonanter. Hit
höra tonande och hviskade språkljud, vid hvilkas
bildning intet ljud alstras i ansatsröret (d. v. s.
talapparaten ofvanför stämbanden), utan detta blott
tjänstgör som resonansrum för stämbandsljudet (se
vidare Resonanter). Emellertid äro några
vokaler, t. ex. olika arter af svenska i och y, ej
sällan så starkt frikativa (hväsande), att de måste
anses åtminstone stå på gränsen till resonanternas
motsats insonanterna (A. Noreens terminologi).
– Med vokaler menas i alla fall (så vidt
uttrycket nyttjas i vetenskaplig litteratur, och man
använder det af praktiska skäl ganska mycket)
vanligen språkljud med ett visst bildningssätt,
under det man hellre brukar termen
sonant, när man afser vokalers eller andra språkljuds
funktion som kärna inom stafvelsen. I orden
handel, vatten, som (i regel) uttalas tvåstafvigt,
men utan vokal i senare stafvelsen (e finns synnerligen
ofta blott i skriften, icke som vokal i vanlig
mening i talet), säger man. att l, n ”tjänstgöra
som” vokal, eller äro sonanter. Öfriga ljud i
stafvelsen kallas konsonanter. För den äldre
och ännu mycket vanliga betydelsen af konsonant =
icke-vokal brukar Noreen termen buckal.
Vokalernas akustiska natur har länge
sysselsatt forskningen, utan att enighet i uppfattningen
nåtts. Det senaste bidraget till diskussionen
(och ett viktigt sådant) torde vara C. Stumpfs ”Die
struktur der vokale” (i ”Sitzungsberichte der
preussischen Akademie der wissenschaften”, 1918,
sid. 333 ff.). Den för saken intresserade hänvisas
till detta arbete, till densammes ”Uber neuere
untersuchungen zur tonlehre” (i Schumanns
”Bericht über den VI. kongress fur experimentelie
psychologie in Göttingen”, sid. 305 ff.) samt till
utförligare läroböcker i akustik, fysiologi och fonetik,
där man kan finna redogörelser för bl. a. de
skenbart oförenliga två viktigaste vokalteorierna,
hvilka särskildt knyta sig till namnen Helmholtz
och Hermann.
Vokalerna indelas antingen efter det intryck,
som de göra på örat, eller efter talorganens ställning
vid deras frambringande. Indelningsresultatet
åskådliggör man ofta genom att anbringa
vokalsymbolerna i någon geometrisk figur: triangel,
fyrkant, åttkant o. s. v. Äldst bland vokalfigurerna
är vokaltriangeln, första gången använd af
Hellwag i ”Dissertatio inauguralis physiologico-medica
de formatione loquelæ” (1781). I
vokaltriangeln ställas ”grundvokalerna” i, a och o (i
t. ex. bo) i hvar sin spets, och öfriga vokaler
anbringas på eller på sidan om sammanbindningslinjerna,
exempelvis e på linjen mellan a
och t, detta därför att man ansett e akustiskt
och artikulatoriskt ligga mellan a och i. Emellertid
synes E. A. Meyer i ”Untersuchungen über
lautbildung” (1911) ha bl. a. visat, att det finns arter
af i, som bildas med lägre tungställning än en del
e. Genom Meyers undersökningar skulle då värdet
af vokalfigurer ha blifvit tvifvelaktigare, än det i
och för sig kunde anses vara, och dessutom alla
hittills uppställda vokalsystem ha fått en stöt, som
bragt dem i hälsosam gungning.
Vid indelningen af vokalerna efter bildningssätt
tas så godt som uteslutande hänsyn till de öfre
talorganens artikulationsförhållanden: käkvinkelns
storlek, platsen för det minsta afståndet mellan
tunga och gom (det s. k. artikulationsstället),
detta af stånds storlek, tungans form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
