Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wohlau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syd-Tyskland under tiden före Dürers uppträdande.
Dürer arbetade i sin ungdom på W:s verkstad och
fick där sin första kunskap. Jfr
"M. W. und der Nürnberger holzschnitt im letzten drittel des XV. jahrhunderts" (1913).
G–g N.
Wohlin [vålin], Nils Rikard, universitetslärare,
politiker, f. 11 juni 1881 i Stockholm, blef student
i Uppsala 1898 och filos. doktor i Stockholm 1913,
vid hvars högskola han förordnats till docent 1908 i
politisk ekonomi och 1912 i statistik, samt utnämndes
1916 till professor i statistik i Uppsala. Sedan 1919
(urtima riksdagen) är han led. af Första kammaren för
Malmöhus län, har anslutit sig till jordbrukarnas
riksförbund och haft plats i
spannmålsmonopols- (1919) och
bevillningsutskotten (1920–21) samt i
utrikesnämnden (1921).
W. har varit led. af
torp- (1909–11),
kronolägenhets- (1912),
jord- (1919) samt
tull- och traktatkommittéerna (s. å.),
af sociala rådet (1913–15) och
statens industrikommission (1916–17).
W. har utarbetat åtskilliga bilagor till
"Emigrationsutredningen", såsom
Utvandringslagstiftning (bil. 1. 1908),
Den jordbruksidkande befolkningen i Sverige 1751–1900 (bil. 9, 1909),
Faran af bondeklassens undergräfvande (bil. 10, 1910),
Torpare-, backstugu- och inhysesklasserna (bil. 11, 1908)
samt därjämte författat
Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena m. m. (akad. afh. 1912),
Det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden (1914),
Jordfördelningen och "landsbygdens affolkning" (1915),
Den äktenskapliga fruktsamhetens tillbakagång på Gottland (s. å.) och
Svensk ekonomi och politik. Några uppsatser från krigsåren 1914–1917 (1918).
W. är led. af Landtbr. akad. (1911) och
Vet. akad. (1918).
Wohlthäter [vål-], ty., "välgörare", begagnas ofta
i hvardaglig stil något skämtsamt om en person, som
bjuder på något, t. ex. "Vi åto middag på Grand hôtel;
Pettersson var wohlthäter."
Vohwinkel [få-], kommun i Rhenprovinsen,
3 km. s. v. om Elberfeld. 12,763 inv. (1905). Textilindustri.
Voigt [fågt], Johann Karl Wilhelm, tysk mineralog och
geolog, f. 20 febr. 1752 i Allstedt, storhertigdömet
Weimar, d. 1 jan. 1821 i Ilmenau, åtföljde
storhertigen af Weimar på resor i naturhistoriskt
syfte, blef 1785 bergssekreterare och 1789 bergsråd i
Ilmenau. V. var en af Werners tidigaste lärjungar, men
genom sina geologiska undersökningar i Rhentrakterna
kom han snart (1783) till den åsikten, att basalten
var en eruptiv bergart; genom sina senare arbeten
ställde han sig på en mera utprägladt plutonistisk
ståndpunkt, och i den uppstående striden mellan
neptunister och plutonister (se Geologi, sp. 975) kom
han att alltmer aflägsna sig från sin ursprunglige
läromästare. –
Hans broder Christian Gottlob von V., f. 1743,
d. 1819 som statsminister i Weimar, tillhörde Goethes
krets. Goethes bref till V. utgåfvos af O. Jahn 1868.
K. A. G.
Voigt [fågt], tyska historieskrifvare. 1. Johannes V.,
f. 27 aug. 1786 i Bettenhausen i Sachsen-Meiningen,
d. 23 sept. 1863 i Königsberg, blef 1812 docent
i Halle och författade som sådan det Gregorius VII
förhärligande verket
Hildebrand als papst Gregor VII und sein zeitalter
(1815; 2:a uppl. 1846). 1817 kallades han till
chef för stadsarkivet i Königsberg och blef 1823
professor i medeltidens och nyare tidens historia
vid Königsbergs universitet. V. egnade därefter sina
betydande krafter hufvudsakligen åt forskningar i
provinsen Preussens häfder. Hans förnämsta arbete på
detta område är
Geschichte Preussens von den ältesten zeiten bis zum untergange der herrschaft des Deutschen ordens (9 bd, 1827–39),
hvartill slöt sig utgifningen af
"Codex diplomaticus prussicus" (6 bd, 1836–61) m. fl.
publikationer. Därmed förvärfvade han sig hedersnamnet
"den preussiska historieskrifningens fader".
Af V:s öfriga arbeten må nämnas
Geschichte Marienburgs (1824),
Geschichte des Deutschen ritterordens in seinen zwölf balleien in Deutschland (2 bd, 1857–59) och
Handbuch der geschichte Preussens bis zur reformation (3 bd, 1842–43). –
2. Georg V., den föregåendes son, f. 5 april
1827 i Königsberg, d. 18 aug. 1891 i Leipzig, promoverades
1851 till filos. doktor i Königsberg, vardt 1855 kustos
vid universitetsbiblioteket i nämnda stad, 1858 "honorarie
professor" i München, för att under v. Sybels ledning
öfvertaga utgifningen af tyska riksdagsakter, samt
ord. professor i historia 1860 i Rostock och 1866 i Leipzig.
Hans förnämsta arbeten äro
Die wiederbelebung des klassischen altertums oder das erste jahrhundert des humanismus (1859;
3:e uppl. utg. af Lehnerdt i 2 bd, 1893) och
Enea Silvio de’ Piccolomini als papst Pius II und sein zeitalter (3 bd, 1856–63).
1–2. (V. S–g.)
Voigt [fågt], Karl Friedrich, tysk medaljör,
f. 1800 i Berlin, d. 1874 i Trieste, studerade
bl. a. i Berlin, rönte påverkan af Thorvaldsen
i Rom och blef 1829 konung Ludvig I:s af Bajern
förste myntmedaljör. V. utförde reliefer i slottet
i Berlin (Amor som lejontämjare m. fl.) samt
porträttmedaljonger, bl. a. af
konung Ludvig,
Pius VIII,
Rauch,
Cornelius och
Thorvaldsen (1837, Glyptoteket i München).
(G–g N.)
Voigt [fågt], Moritz, tysk rättslärd, f. 1826 i
Leipzig, d. där 1905 som professor, behandlade
historiskt och antikvariskt den romerska rätten i
ett stort antal arbeten, af hvilka kunna nämnas
Die lehre vom jus naturale (4 bd, 1856–75),
Römische rechtsgeschichte (3 bd, 1892–1902)
och afh. i k. sachsiska vetenskapssällskapets arbeten.
Voigt [fågt], Johanna, född Ambrosius, f. 1854
i Lengwethen, Ostpreussen, var tjänstflicka,
vardt sedan gift med en bonde, skref lyriska
dikter, som väckte uppmärksamhet bland litterärt
intresserade. En 1895 utgifven samling Gedichte
(41:a uppl. 1905) åstadkom en utomordentlig
hänförelse, författarinnan firades allmänt som
"natursångerska" – liksom på sin tid "die Karschin"
– och glömdes lika hastigt. Wilbrandts roman
"Hildegard Mahlmann" behandlar henne.
Jfr Hermann Grimm, "Fragmente", I (1900).
R–n B.
Voigtel [fågtel], Karl Eduard Richard, tysk
arkitekt, f. 1829 i Magdeburg, d. 1902 i Köln,
känd hufvudsakligen som Kölndomens fullbordare,
studerade byggnadskonsten vid Berlins akademi, blef
1855 af Zwirner anställd vid arbetet på Kölndomen och
fick efter Zwirners död uppdrag att själfständigt
leda byggnadsarbetet. Han fulländade också detta den
gotiska konstens jätteverk i lång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
