Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vogl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
Voguliska-Vogüé
964
trollsånger, björnvisor och sagor m. m., är mycket
rik och har liksom deras religion och språk blifvit
ingående studerad af finska, ungerska och ryska
forskare. Deras språk står det ostjakiska rätt
nära och bildar med detsamma den s. k. ob-ugriska
gruppen af de fìnsk-ugriska språken (se d. o.);
det sönderfaller i en mängd dialekter, som kunna
sammanföras i en nordlig, en östlig, en västlig
och en sydlig grupp, af hvilka framför allt den
sistnämnda snarare kunde betraktas som ett särskildt
språk än som en dialekt. Rätt framträdande äro
de tatariska lånorden i framför allt den sydliga
dialektgruppen. Litt.: P. Hunfalvy, "A vogul föld és
nép" (1864), A. Ahlqvist, "Unter wogulen und ostjaken"
(i "Acta Societatis scientiarum fennicæ", XIV, 1880),
A. Kannisto,, "?ber die wogulische schauspielkunst"
(i "Finnisch-ugrische forschun-gen", VI, 1906),
B. Munkácsi, "Ältere berichte über das heidenthum
der wogulen und ostjaken" (i "Keleti Szemle", III-V,
1902-04) och "Vogul népköltési gyüjtemény" (I-IV,
1892- 1910), K. F. Karjalainen, "Jugralaisten uskonto"
(1918), A. Ahlqvist, "Wogulisches wörterver-zeichnis"
(1891) och "Wogulische sprachtexte nebst entwurf
einer wogulischen grammatik" (1894), B. Munkácsi,
"A vogul nyelvjárások szóragozásukban ismertetve"
(i "Nyelvtudományi közlemények", XXI-XXIV, 1887-94),
M. Szilasi, "Vogul szójegyzék" (i samma tidskrift,
XXV, 1895), A. Kannisto, "Zur geschichte des
vokalismus der ersten silbe im wogulischen" (i
"Mémoires de la Société finno-ougrienne", XLVI,
1919). K. B. W.
Voguliska. Se Finsk-ugriska språk, sp. 379, och
Vogul er.
Vogüè [vågye7]. 1. LéoncedeV., markis, fransk
politiker, f. 1805 i Paris, d. där 1877, deltog som
kavallerilöjtnant i Frankrikes fälttåg i Spanien
och Algeriet, men lämnade krigstjänsten efter
julirevolutionen 1830 och anlade ett stort järnbruk
i dep. Cher. Ehuru känd som öfvertygad legiti-mist,
valdes han som republikan till konstituerande
nationalförsamlingen 1848, där han nästan alltid
röstade med högern. Han tillhörde af ven lagstiftande
församlingen 1849, men drog sig tillbaka till
privatliívet efter statskuppen 2 dec. 1851. Som
medlem af 1871 års nationalförsamling tillhörde han
legitimisterna och bidrog till Thiers’ störtande 24
maj 1873. 1876 föll han igenom både vid valen till
senaten och deputeradekammaren.
2. Charles Jean Melchior de V., markis, den
föregåendes son, arkeolog, f. 18 okt. 1829 i Paris,
d. där 10 nov. 1916, företog för arkeologiska
forskningar bl. a. en längre resa i Syrien
och Palestina (1853-54), hvarest han gjorde
viktiga fynd och iakttagelser, som han sedermera
offentliggjorde. På grund af sina betydande arbeten
blef han 1868 medlem af Franska institutet. Han var
fransk ambassadör i Konstan-tinopel (1871-75) och i
Wien (1875-79), men lämnade den diplomatiska banan
efter Grévys val till republikens president. Förgäfves
sökte han därefter beträda den politiska banan;
hans monarkiska åsikter tillskyndade honom endast
nederlag vid valen såväl till senaten (1887 och 1888)
som till deputeradekammaren (1889). Han kallades 1901
till led. af Franska akad. V. utgaf bl. a.
Les églises de la Terre-Sainle (1860), Les
inscrip-tions hébraìques de Jerusalem (1864), Le
temple de Jerusalem (s. å.), La Syrie centrale
(I-II, Architecture civile et religieuse du
I:er au VII:e siècle, 1865-77; III, Inscriptions
sémiti-ques, med öfv. och kommentarer, 1868- 77),
Mélanges cl’ar-chéologie orìentale (1868), "Voyage
d’ex-ploration à la Mer Morte à Petra et sur la rive
gauche du Jour-dain par M. le Duc de Luynes" (1874-
77), Le maréchal de Villars d’après sa cor-respondance
et des do-cuments inédits (2 bd, 1888), "Mémoires
du maréchal de Villars" (6 bd, 1884-1904) och "Le
duc de Bourgogne et le duc de Beauvilliers. Lettres
inédites 1700-1708" (1900). 2:a delen af "Corpus
inscriptionum se-miticarum". som omfattar arameiska
inskrifter, bearbetades uteslutande af V. (l.a delen
1889). Sedan 1893 utgaf han, jämte Ch. Schefer,
"Revue de 1’Orient latin" (en forts, af grefve Riants
"Ar-chives de 1’Orient latin"). 1909 fick han mottaga
en stor internationell festskrift.
3. Marie Eugène Melchior de V., vikomt, den
föregåendes kusin, skriftställare, f. 25 febr. 1848
i Nizza, d. 24 mars 1910 i Paris, tjänstgjorde
under åtskilliga år vid Frankrikes beskickningar
i Konstantinopel och Petersburg, men hans håg för
resor och studier förmådde honom snart att lämna
den diplomatiska banan. Efter 1870-71 års krig,
under hvilket han som frivillig tappert kämpade för
sitt fäderneslands försvar, vistades han med kortare
afbrott i främmande länder. De minnen och intryck,
som han under dessa färder samlade, återgaf han
tid efter annan bl. a. i "Revue des deux mondes",
"Journal des débats" och "Figaro". I den förstnämnda
tidskriften offentliggjorde han t. ex. en följd
högst märkliga uppsatser of ver ryska författare,
hvilkas betydelse han lärt känna under en längre
vistelse i Ryssland. Genom dessa och flera andra
arbeten bidrog han i väsentlig mån till att inom
och utom Frankrike sprida kännedom om den ryska
litteraturen och det ryska folket. I öfrigt omfattar
hans författarskap reseminnen och naturskildringar,
historiska och arkeologiska afhandlingar, politiska
och litterära studier, berörande såväl äldre som
nutida förhållanden och personligheter. Hans lugna
världsåskådning, orubbliga tillit till framtiden,
varma fosterlandskärlek, i förening med en sällsynt
stilistisk förmåga, förskaffade honom ett mak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
