Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vlcek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
943
Vodjanoi-Woepcke
944
slätten belägna Pella, ehuru Aigai fortfor att vara
konungarnas begrafningsplats. Den nedanför anlagda
förstaden Edessas namn undanträngde senare den of
re stadens gamla namn. Efter bulgarernas invasion
på Balkanhalfön hette staden Bodena 1. Budena.
A. N-d.
Vodjanoì’, slav. myt. Se Mytologi, sp. 181.
Vodka [vå’d-], ry. (dim. af voda, vatten), ryskt
brännvin, nationell spritdryck, som hufvud-sakligen
tillverkas af potatis eller majs, med tillsats
af rågmalt. (Förr framställdes vodkan af råg med
tillsats af 15-20 proc. kornmalt.) Den färdiga
vodkan innehåller 90-96 proc. alkohol, men före
utminuteringen nedbringas denna halt genom utspädning
till 60-(lägst) 40 proc.
Vodnansky. Jan. tjechisk teolog,
f. 1460. d. omkr. 1534, var utgången ur ett
husitiskt borgar-hem i Vodììany, men of ver gick
efter universitetsstudier i Prag till katolicismen
och blef en af dess mest fanatiska anhängare. Redan i
sin första skrift, Vade mecum in tribulatione (1489),
förutsade han "kätteriets" snara undergång. Stort
uppseende väckte hans stridsskrift Epistola ad quendam
baronen Moraviœ (1511). på spe kallad Matrykát. Mot
Bömiska bröderna riktades polemiken i Annihilatio
triplicìs funiculi innominati hœretici (1498),
Proti bludnym a potupnym arti-kulom pikhartskym
och Locustarium de sectis et diversitate atque
multiplicatione Begardorum in terra Bohemiæ
(1524). Hans ingrodda hat till dominikanerna tog
sig uttryck i den äktkatolska bekännelseskriften
om den obefläckade aflelsan. Traktat o poöeti
pfecistim a neposhornëmím panny Marie (1509).
A-d J.
Vodílik. Valentin. Se Slovenska litteraturen,
sp. 1474.
Vodskov, Hans S o f u s, dansk estetiker och
religionshistoriker, f. 16 sept. 1846, d. 16
mars 1910, en egendomlig, fint begåfvad ande,
hvilken under en ytterst tillbakadragen tillvaro
som privatman, först i Köpenhamn, mot slutet af
sitt lif i ensamhet på en ö i Möckeln i Småland,
idkade studier af olika slag, hvilka resulterade
i en sparsam, men betydelsefull produktion. En
rad litterärkritiska uppsatser, utg. under titeln
Spredte studier (1884), innehåller viktiga bidrag
till Grundtvigs och Kier-kegaards biografi, samt (i
artikeln "Guder og glo-ser") en skarp och principiell,
sarkastisk kritik af S. Bugges mytologiska metod. Den
under kampen mot G. Brändes länge vakanta professuren
i estetik vid Köpenhamns universitet, som erbjöds
honom, afböjde han själfkritiskt och samlade sig
numera om mytologiska studier, hvilkas frukt blef det
intressanta, men ofulländade verket Sjœledyrkelse
og naturàjrkelse, I. Rigveda og Edda (1890-97), i
h vars inledning han riktade en vägande kritik mot
tidöus etnologiska älsklingsteorier, särskildt om
vandrande kulturer. I afdelningen om Yeda-mytologien
påvisade han genom en lärd analys ohållbarheten af
än Max Mullers romantiska, än fransmannen Bergaignes
naturfilosofiska tolkning af Veda. På samma sätt
som Geldner, Pischel och andra senare forskare
bestämde han dessa hymner som en relativt sen,
sakral-teknisk offerdiktning. Detta arbete väckte
berättigad uppmärksamhet af ven inom tysk och fransk
vetenskap, men som det aldrig blef öfversatt till
något världsspråk, fick
det ej betydelse i vidare kretsar. Oberoende af det
vetenskapliga innehållet, bibehåller verket, särskildt
dess första afdelning, sitt värde som litterärt
alster genom stilens lefvande åskådlighet och genom
den karakteristiskt kvicka och lediga form, hvari
V. klädde sin vetenskapliga framställning och kritik.
Edv. Lehmann.
Woeikov 1. Wojeikov [vaje;jkåff], Aleks-andr
Ivanovitj, rysk meteorolog och geograf, f. 20
maj 1842 i Moskva, d. 10 febr. 1916 i Petersburg,
studerade i Petersburg och vid tyska universitet
(Heidelberg, Berlin och Göttingen) hufvudsakligen
meteorologi, reste 1873-77 till skilda delar af
Amerika (Canada, Förenta staterna, Yucatan, Brasilien)
och Asien (Indien,. Java, Japan), öfverallt på egen
bekostnad. Harø utnämndes 1882 till docent och 1885
till professor i fysisk geografi vid Petersburgs
universitet. W,, egde en utomordentlig språkkännedom
och publicerade sina skrifter på ry., ty., fr. och
eng. En af W.s främsta vetenskapliga förtjänster är
att ha påvisat snötäckets betydelse som klimatisk
faktor. W. var tänkare, ej blott siffermästare,
och detta gjorde kanske, att han med åren alltmera
kom att lämna den rena meteorologiens område och
syssla med allmänt geografiska problem. Sina många
vetenskapliga af h. publicerade han framför allt i
utländska tidskrifter, "Meteoro-logische zeitschrift,
"Petermanns mitteilungen", "Annales de géographie"
o. a. Största berömmelsen vann han genom Die klimate
der erdc (l-2, 1887). Bland hans of riga skrifter
kunna nämnas Die atmosphärische zirkulation (1874),
Gletscher und eiszeiten in ihrem verhältnis zum klima
(1881), Der einfluss der schneedecke auf boden,
klima und wasser (1889), Geologischc klimate (1895)
och über die ursachen des grösseren salzgehalts des
Atlantisclien ozeans (1912). Yid 70 års ålder företog
W. 1912 en resa i ryska Turkestan, vid hvilken han
ledsagades af en ung forskare, som dukade under för
strapatserna. Frukten af denna färd blef Le Turkestan
russe (1914), Y:s sista arbete. En planerad samling
af sina betydelsefullare uppsatser hann han aldrig
slutredigera. W. var en prononcerad friluftsmän-niska
och vegetarian, och för vegetarismen dref han äfven
i skrift ifrig propaganda. A. N-d.
Woepcke (W ö p c k e), Franz, tysk matematiker och
orientalist, f. 1826 i Dessau, nära Leipzig, d. 1864
i Paris, filos. doktor 1847, öfverflyttade 1850 till
Paris, där han sysselsatte sig med vetenskapliga
forskningar, blef 1855 lärare i matematik vid
franska gymnasiet i Berlin, men återvände efter 3
år till Paris. Utrustad med grundliga förkunskaper
både i matematik och i österländska språk, egnade
W. sig med stor framgång åt studiet af arabernas
matematiska skrifter, hvilka före honom endast mycket
ofullkomligt voro kända i Europa. Resultatet af dessa
forskningar, genom hvilka nytt ljus blifvit spridt
öfver matematikens historia hos araberna samt öfver
de grekiske matematikernas inflytande på de arabiske,
äfvensom öfver frågan om de sistnämndes inverkan på
Västerlandets matematiska författare under medeltiden,
offentliggjordes af honom dels i själfständiga
afhandlingar, dels genom öfversättningar af eller
utdrag ur arabiska författares skrifter. Bland hans
arbeten må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
