Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 913-914 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Witzwil ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Viviani, Vincenzo, italiensk matematiker,
f. 1622 i Florens, d. där 1703, var lärjunge
af Galilei och dennes ständiga umgänge under
hans senare år, utnämndes 1666 till storhertig
Ferdinand II:s af Toscana förste matematiker, fick
1664 en betydlig pension af Ludvig XIV och blef 1699
utländsk led. af franska vet. akad. Sitt geometriska
skarpsinne ådagalade han genom försök att ersätta
den grekiske matematikern Aristaios’ förlorade
fem böcker om kägelsnitt (De locis solidis secunda
divinatio geometrica in quinque libros injuria
temporum amissos Aristœi, 1701), liksom han tidigare
sökt ersätta den som förlorad ansedda 5:e boken af
matematikern Apollonios från Perga rörande samma
ämne (De maximis et minimis geometrica divinatio
in quintum librum conicorum Apollonii Pergœi adhuc
desideratum, 1659). Upptäckten af den arabiska
öfv. visade, hur väl han tillegnat sig författarens
tankegång. V. konstruerade på uppdrag af Torricelli
den första barometern.

Viviani, Domenico, italiensk naturforskare,
f. 1772, d. 15 febr. 1840, var professor i botanik
och mineralogi vid Genuas universitet och lämnade i
flera smärre arbeten floristiska bidrag från Italien,
Corsica och norra Afrika. Han blef korresp. led. af
sv. Vet. akad. 1816. C. Lmn.

Viviani, René Raphael

Viviani, René Raphael, fransk statsman, f. 8
nov. 1863 i Sidi-bel-Abbès i Algeriet, studerade
juridik vid École de droit i Paris och blef
därefter praktiserande advokat först i Alger och
sedan i Paris. Han uppträdde ofta som advokat
åt strejkande arbetare och var fast anställd som
järnvägsarbetarförbundets sakförare. Genom denna sin
verksamhet och politiskt författarskap i tidningen
"Petite république française" blef V. populär i
parisiska arbetarkretsar, och 1893 invaldes han
af en Parisvalkrets i deputeradekammaren. Han
återvaldes 1898 och genomdref året därpå en lag
om rätt för kvinnor att utöfva advokatyrket,
men vid 1902 års val föll han igenom; sedan 1906
har han utan afbrott i kammaren representerat sin
gamla valkrets. V., som en tid (från 1899) var
hufvudredaktör för tidningen "Lanterne"; ingick
1904 i Jaurès’ nygrundade dagliga socialisttidning
"Humanité", och på de franske socialisternas kongress
i Rouen 1905 bidrog han kraftigt till bildandet af
det unifierade socialistpartiet. Då Clemenceau vid
bildandet af sin första ministär upprättade ett
särskildt arbetsministerium (för arbetarskydd och
andra arbetarfrågor), blef V. arbetsministerpostens
förste innehafvare (okt. 1906). Han bibehöll
denna post äfven i Briands första ministär (juli
1909), men afgick ur denna (okt. 1910), enär han
blifvit oense med Briand om dennes ingripande mot
statsjärnvägsanställdas strejkrätt. V. hörde under
de närmaste åren till dem, som
sökte återupplifva det radikalsocialistiska
blocket, och motverkade Poincarés och Millerands
af Briand gynnade sträfvanden att skapa en moderat
kammarmajoritet. Han var dec. 1913—maj
1914 undervisningsminister i kabinettet
Doumergue, lyckades efter dettas fall ej
bilda egen ministär, men sedan "tvådagarsministären"
Ribot störtats (12 juni), bildade V. sin första
ministär (14 juni), i hvilken han själf
öfvertog utrikesportföljen och omgaf sig med rätt
radikala kolleger (Malvy, Augagneur m. fl.).
Sedan parlamentssessionen 15 juli afslutats,
följde V. president Poincaré på dennes
officiella resa till Ryssland, öfverraskades
därunder af världskrigsfarans snabba tillväxt
och återkom efter påskyndad hemresa 29 juli till
Paris, där han under de följande kritiska
dagarna ledde regeringens utrikespolitik
och 3 aug. mottog Tysklands krigsförklaring.
Han öfverlämnade s. d. utrikesportföljen åt
Doumergue och företog ytterligare ett par smärre
ändringar i ministärens sammansättning. Den
ansågs emellertid alltför ensidigt radikal för att
verka samlande i faran, och 26 aug. afgick V. för
att följande dag öfvertaga presidiet i en nybildad
"det nationella försvarets ministär" med kända
märkesmän från vidt skilda partier som medlemmar
(bl. a. Briand, Delcassé, Millerand, Ribot,
socialisterna Sembat och Guesde). V.
lyckades rätt länge förverkliga programmet
om inrikespolitisk vapenhvila ("union sacrée"),
men sommaren
1915 hade kritiken från de maktlystna
parlamentsutskotten vuxit sig stark och betvangs
med möda af V:s glänsande vältalighet; han lämnade
31 okt. s. å. rum för en ny ministär Briand,
i hvilken han själf ingick som justitieminister.
Som sådan kvarstod V. äfven under Ribot
(mars-sept. 1917), men trädde därefter
för en tid något i bakgrunden, fastän
alltjämt i besittning af stor auktoritet
inom deputeradekammaren och ständigt på tal vid
rykten om bildandet af en s. k. "stor ministär".
Vid Nationernas förbunds delegeradeförsamlings
första möte i Genève nov.-dec. 1920 var V. Frankrikes
förste delegerade och firade där flera oratoriska
triumfer., bl. a. genom ett stort improviseradt
tal om Frankrikes ställning till frågan om
Tysklands intagande i förbundet. V., som redan 1917
besökt Förenta staterna i offentligt uppdrag, företog
våren 1921 ännu en diplomatisk mission till Washington
i syfte att utröna president Hardings ställning till
Nationernas förbund och Frankrikes skadeståndskraf
mot Tyskland. V. har i den af Jaurès
redigerade "Histoire socialiste, 1789-1900"
skrifvit del 7: La restauration, 1814-1830
(1906) och dessutom utgett République.
Travail. Dìscours (1907), Les retraites
ouvrières et paysannes (1910) och La mission
francaise en Amérique, 24 avril-13 mai 1917 (1917).
V.S-g.

Vivianit. miner., ett efter J. Vivian uppkalladt
mineral, som utgöres af vattenhaltigt järnfosfat och
sällan förekommer kristalliseradt i blå, prismatiska
kristaller, utan vanligen jordformigt (s. k. blåjord
1. blå järnjord). I Sverige finns blå järnjord i
leror och torfmossar i Värmland, Skåne, Härjedalen
m. fl. st. P. T. C.*

Vivien de Saint Martin [viviä’ de sa martä’], Louis,
fransk geograf, f. 17 maj 1802 i S:t

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>