Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Witzwil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Witzwil-Vivaldo
906
mycket tadel, ja rent af misstankar för förräderi
genom den långsamhet, med hvilken han trots Baners
uttryckliga order och Leslies ifriga uppmaningar
anryckte med sitt folk. De ilbud, som till honom
vid detta tillfälle af sändes, skall han ha svarat,
att "han visste väl, hvad han skulle göra och när
han skulle komma". Och ett vittne betygade sig ha
hört honom likgiltigt säga: "Es scheint als heut
wirdt ein Nordlingischer schlag vorgelaufen". Båda
fältmarskalkarna Baner och Leslie ansågo hans
uppförande i hög grad misstänkt, och inom kort ökades
misstankarna mot honom, då äfven Wrangel, till hvars
afdelning i Pommern V. efter slaget vid Wittstock
hade stött, på honom sökte välta skulden för de
olyckor, som hösten 1637 drabbade de svenska vapnen i
Yor-Pommern. Sant är också, att det var, medan V. i
Wrangels frånvaro förde öfverbefälet, som fienden
öfverrumplade de viktiga Peene-passen. När Wrangel
sedan befallde honom att taga befälet i Greifswald,
vägrade han och lämnade på eget bevåg utan tillåtelse
armén för att inför regeringen i Sverige försvara
sina handlingar. Eegeringen tog saken till en början
myc-ket allvarsamt. V. underkastades stränga förhör,
och rikskansleren förordade i rådet att förfara med
all stränghet. Yid närmare undersökning tycktes
man dock ej ha funnit Y. så brottslig, som han
till en början synts. Dock måste han kvar-stanna i
Sverige hela året 1638. Hans begärda af sked synes
ha beviljats, och i början af 1639 har han återvändt
till Tyskland. Att man förfor så lindrigt med honom,
kan möjligen ha berott på, att svenska kronan, om man
får tro Y.s egen uppgift därom, Tar skyldig honom
rätt stora penningsummor och att man ville undvika
det förhatliga skenet att genom en högmålsprocess
komma ifrån sina skulder. Ett i rådet angifvet
skäl för mildheten mot honom var, att man genom
hans dömande ej ville stöta "den tyske nationen". -
3. K a r l F r i e d r i c h Y., grefve, sachsisk
diplomat, f. 13 jan. 1819 i Dresden, d. där 16
okt. 1895, blef 1845 sachsisk legationssekreterare
i Berlin, 1847 sekreterare vid beskickningen i
Wien, 1852 chargé d’affaires i Petersburg, 1853
ministerresident och 1857 envoyé i London. Från
ungdomen hängifven den stortyska rörelsen,
hoppades han i det längsta på Tysklands enande under
österrikisk ledning och motarbetade i London ifrigt
den preussiska politiken. Då hans meningsfrände,
sachsiske ministerpresidenten Beust 1867 trädt i
österrikisk tjänst, följde Y., som 1867 återkallats
från London, exemplet och blef 1868 österrikisk envoyé
i Bruxelles. Han framlade 1869 för Napoleon III ett
förslag om franskitaliensk-österrikisk trippelallians
och sändes mot slutet af juli 1870, efter fransk-tyska
krigets utbrott, af Beust till Florens för att
söka vinna Italien för detta alliansprojekt. Det
franska nederlaget vid Wörth korsade Beusts planer,
och Y. återvände 14 aug. till Wien med oförrättadt
ärende. 1874 tog han af sked ur österrikisk tjänst och
bosatte sig i Paris; sina sista lefnadsår till-bragte
han i Dresden. W. gaf en mot Preussen riktad skildring
af Sjuåriga krigets förhistoria i Die geheimnisse des
såchsischen cabinets. Ende 1745 bis ende 1756 (2 bd,
1866). Bland hans
öfriga skrifter märkas Maurice comte de Saxe et
Marie-Josèphe de Saxe, dauphine de France (1867)
samt memoarverken Berlin und Wien in den jahren
1845-1852 (1886), S:t Petersburg und London in den
jahren 1852-1864 (2 bd, 1886), London-Gastein-Sadowa,
1864-1866 (1889) och Denkwürdigkeiten 1866-1873
(1894). Som anhängare af teorien om Bacons
författarskap till Shaksperes dramer uppträdde
han i Shakespeare und Shakspere (1888). -
4. Christoph J o-hann Friedrich Y., grefve,
sachsisk minister, f. 14 okt. 1863 i Dresden,
anställdes 1890 i sachsiska utrikesministeriet
och var 1896 anställd i inrikesförvaltningen, från
1901 som amtshauptmann i Annaberg. 1906 blef han
sachsiskt sändebud i Berlin och var från 1909 till
revolutionen 1918 och monarkiens fall i Sachsen dess
in- och utrikesminister, l, 3,
4.Y. S-g. 2. P-S.
Witzwil, ett för jordbruk i stor omfattning an-ordnadt
fängelse i schweiziska kantonen Neuchá-tel,
i närheten af staden Neuchàtel, hvilket utgjort
förebilden för liknande anstalter i andra länder,
äfven i Sverige. Fångarna sysselsättas som vanliga
landtarbetare ute på fälten, men logeras i ett
slutet fängelse med ett rum för hvarje fånge.
V. A-t.
Vitåfors, kronopark. Se H vi t af or s.
Viulfoss, vattenfall (6,3 m.) i Randsälíven,
ö. om Hönefoss, Norge. Af Y., som i utbyggdt skick
representerar 10,300 eff. hkr, äro 4,140 hkr tagna i
anspråk. Yid forsen är trämassefabrik. Bergensbanan
passerar bruket. K. G. G.
Viv., vid växtnamn förkortning för italienske
naturforskaren Domenico Yiviani.
Viva, Guittone del. Se Guittone .d’A re z zo.
Yivace [-v?tje], it., mus., lifligt, snabbt. -
Yivacissimo [-tj^ssimå], mycket snabbt.
Vivacit?t (lat. viv?citas), liflighet.
Vivaldi, Antonio, italiensk violinist och tonsättare,
f. omkr. 1680 i Yenezia, d. där 1743 som direktör
för kvinnokonservatoriet, var präst och vann rykte
som violinist. Han utbildade den af Torelli skapade
soloviolinkonserten (med orkester) och skref en mängd
trior, sonater och konserter samt 38 operor. Hans
violinkompositioner stå ännu i högt anseende.
A. L.*
Vivaldo (Yivaldi), Ugolino de, ge-nuesisk
sjöfarare, hvars namn är knutet till det första
försöket att finna sjövägen längs Afrikas kust
till Indien. Berättelsen om denna märkliga sjöresa
är bevarad i samtida genuesiska annaler ("Annales
lanuenses" af Jacopo Doria). Enligt dessa hade Ugolino
de Y. jämte en hans broder Guido och Tedisio Doria
1291 utrustat två fartyg, på hvilka de båda bröderna
försökte "öfver oceanen segla till Indien och hämta
goda köp-mannavaror därifrån". Det djärfva försöket
misslyckades, expeditionen afhördes aldrig mera, fast
man ännu på Jacopo Dorias tid vågade hysa förhoppning
om dess räddning. "Må Herren bevara dem och föra
dem oskadda till deras hemland", slutar denne sina
anteckningar. Ugolinos son, Sorleone de Y., skall i
början af 1300-talet ha företagit vidlyftiga färder
(bl. a. ända till Magadoxo, Öst-Afrika!) för att finna
spår efter sina anförvanter och landsmän, men utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
