Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visconti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Vishnupurana
824
men vinner under tidernas lopp alltmera i betydenhet,
sannolikt i sammanhang med den växande betydelsen
af den stam eller de stammar, inom hvilka han
företrädesvis dyrkades. I egenskap af en populär
solgud uppfattad som den verksamme, den "verkande",
berättades han ha med tre steg genomvandrat hela
luftrummet. Det är icke osannolikt, att detta var
det populära uttrycket för solens ställning vid
dess uppgång, middagshöjd och nedgång ("V:s tre
fotspår"). Omhändertagen af den bramanska teologien
och kulten, utbildades denna myt till en dogm om
V:s identitet med S o m a eller Agni i deras tre
manifestationsformer: på jorden, i himmelen och i
den osynliga, mystiska världen. Speciellt uppfattades
den osynliga världen som Y:s egentliga uppehållsort,
källan och upp-hofvet för allt ljus. I förhållande
till hans tillvaro i denna osynliga värld kom hans
tillvaro i den synliga himlen och på jorden att
uppfattas som synliga tillvarelseformer af den
i egentlig mening osynlige, i det mystiska dolde
guden. Det är säkert ur denna grundtanke, som man har
att härleda den senare vishnuismens tro på hans olika
avat?r?s ("nedstigningar") eller inkarnationer. Den
ursprungliga Vishnu-konceptionen torde emellertid
ha fattat V. som det i allt leívande befintliga
själsväsendet (anima), som är närvarande och meddelar
sig i prokreationer och representerar lifs- och
uppehållsprincipen hos alla lefvande väsen (Johansson,
"Solfågeln i Indien" 1911). Häri ligger också det
ursprungliga fröet till avat?r?-föreställningen. -
Var V. ännu i "Kigveda" mindre framträdande, är han
däremot redan i "Yajurveda" ett högst förnämligt
kultföremål: han identifieras med offret, denna
den egentliga bramanismens förnämsta frambringelse
och såsom mäktigast verkande ansedda företeelse
i hela tillvaron. Denna identifikation har i den
bramanska dogmatiken sannolikt kommit till stånd
därigenom, att V. identifierades med Agni och
Soma, prototyperna för alla offrare och offer,
och därigenom, att man tolkade hans namn som "den
genom offer - ty hvarigenom annars? - verksamme,
verkande". Ett annat mytdrag är V:s nära förbindelse
med andra mäktiga gudar, såsom P?shan, men framför
alla Indra, såsom hvars hjälpare han enligt legenden
uppträder i dennes strid mot regn-trollen. Alla dessa
omständigheter hade vid vedatidens slut höjt V. från
hans obemärkta plats som en mindre stamgud till det
bramanska offrets förnämste dogmgud. - I "Mah?bh?rata"
är Y. faktiskt Ganges-ländernas förnämste gud. Till
denna ståndpunkt hade han kommit såväl genom de redan
framhållna orsakerna som framför allt därigenom,
att de stammar, inom hvilka V. torde ha varit den
förnämste populäre guden, blifvit de politiskt
mäktigaste i det egentliga Ganges-landet. Där
utbildades den specifika vishnuismen. Men för att
äfven andra stammars, speciellt bergstammars, gud
Qiva (urspr. Kudra) skulle kunna inordnas i det
bramanska systemet, framkonstruerades ur offret en
tredje potens, Brahman, och så uppstod den indiska
s. k. trim?rti (treenighet), i hvilken dock V. och
Qiva voro de egentligen personliga och lefvande tänkta
gudarna. Det är hufvudsakligen i två processer, som
vi kunna iakttaga V:s utveckling till högste gud inom
den specifikt vishnuitiska bra-
manismen: 1) sammansmältning med vissa stammars
specialgudar, såsom Häri, Jan?rdana, Y?su-d?va
(eller Pumshottama, N?r?yana), hvarför han också
uppträder med dessa namn, och 2) V:s inkarnationer
eller "nedstigningar" (avat?r?s). Denna dogm har
en viss motsvarighet i buddismen, inom hvilken
dogmen om Buddhas olika "återfödelser" i olika
skepnader på jorden redan tidigt utbildade sig, men
den hade tydligen sina grundförutsättningar i det
redan framhållna vediska åskådningssättet rörande
V:s tre uppehållsorter. Ja, man har anledning
förmoda sammanhang med vissa förvandlingsmotiv
inom den eranska mytologien (jfr Charpentier, "Die
inkarnationen des Vdrdòrayìia i "Kleine beiträge
zur indoiranischen mythologie", 1911). Hvad som är
specifikt buddistiskt i dogmen om V:s inkarnationer
är den tydliga inverkan från själavandringsläran. Den
bestod framför allt i Y:s identifiering med olika
stamheroer eller stamhjältar, hvilka uppfattades
som V:s synliga uppenbarelseformer i tiden. I
synnerhet viktig är hans identifikation med Krshna
i "Mah?bh?rata" och Rama i "R?m?yana". Läran om V:s
inkarnationer nådde vidsträckt användning för att göra
V. till medelpunkten i en hel rad af de viktigaste
sago- och mytkretsarna och därigenom i största delen
af Ganges-landet förskaffa honom erkännande som den
högste guden. Antalet af inkarnationer anges olika,
mest tio. Inkarnationsdogmen var säkert utbildad
före 300 f. Kr. Ty den hos Megasthenes beskrifne
s. k. indiske Herak-les är tydligen V., speciellt
under inkarnationsformen Krshna. Ännu i dag gäller
Y., särskildt i Ganges-landet, som den förnämste
bekännelseguden. Den speciella form af hinduismen
eller den moderna bramanismen, som kallas vishnuismen,
omfattar största delen aí det centrala Indiens
befolkning. V., lifskraftens gudom, hvilken som den
förnämste guden i den indiska panteismen genomtränger
hela naturen och uppehåller den, sofver, enligt den
indiska tron, under regntiden på ett lotusblad, som
simmar i världshafvet. Därefter uppvaknar han till
ny verksamhet. Han af bildas enligt den indiska
medeltida mytologien med fyra armar, bärande en
klubba samt försedd med mussla och diskus. Han rider
på en fågel, Garuda, urspr. solfågeln. Hans gemål är
skönhetens och lyckans gudinna, Qrì eller Lakshmì,
äfven kallad Indir?, något, som torde antyda, att
Indra-kulten småningom öfverflyttades på V., i det
att Indras förnämsta drag öfverfördes på honom, ja
Indra kanske rent af uppgick uti eller identifierades
med Y. Jfr Oldenberg, "Religion des Veda" (1917),
och Macdonell, "Vedic mythology" (i "Grund-riss
der indo-arischen mythologie" II, l A. 1897),
där ytterligare litteraturhänvisningar meddelas.
K. F. J. Vishnupurana, ind. lìtt., det viktigaste
af de litteraturverk, som benämnas P u r ? n a
(se Indiens språk och litteratur, sp. 538- 539),
innehåller i utförligare och mera systematisk
form än de flesta andra af samma slag det mytiska,
resp. sago-, material, som berör kosmogoni, gudars
och människors tillblifvande, genealogier öfver guda-
och patriarksläkter, forna dynastiers och konungars
historia o. s. v. Det är m. a. o. en ency-klopedi
öfver det forna Indiens öden från speciellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
