Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visconti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Wiselius-Wisèn
820
Wiselius [-eliös], Samuel Iperuszoon, holländsk
skådespelsförfattare och politisk skriftställare,
f. 4 febr. 1769 i Amsterdam, d. 15 maj 1845 i
Leiden, blef 1790 advokat, sedan köpman och var
1813-40 öfverpolischef i Amsterdam. Redan som gosse
förvärfvade W. sig ovanlig beläsenhet i Hugo Grotius’,
Montesquieus och Kousseaus skrifter och lade som
sjuttonårig grunden till sin först senare (1828)
utg. politiska upplysningsskrift Tajereel van de
staatkundige verlichting der Nederlanderen. Han
var medlem af den revolutionära kommitté, som
förberedde statshvälfningen 1795, och ställde sina
krafter i den nya republikens tjänst. 1798 blef han
meddirektör för stadsteatern ("de schouw-burg")
i Amsterdam, och 1796-1804 var han medlem af
kommittén för den ostindiska handeln. Sedan han efter
republikens fall under det franska öfver-väldet
lefvat i tillbakadragenhet, återfördes han af
1813 års händelser till det politiska lifvet och
medverkade trots sina republikanska sympatier till
uppbyggandet af det själfständiga konungariket
Nederländerna. W. utgaí en afh. om Ostindiska
kompaniet (1814), en essay öfver olika regeringsformer
(1831) samt författade sex originaldramer, samlade
i Mengel en loneelpoëzij (1818-21), i hvilka han,
i opposition mot Shakspere, Schiller och Kotzebue,
ville "gå en egen väg mellan det grekiska och det
franska sorgespelet", af hvilka det äldsta, Polydorus
(1812; tr. 1813), är riktadt mot Napoleons tyranni,
ett annat, Walwais en Adelheid (1812), har till ämne
rivaliteten i kärlek mellan Gustaf II Adolf och hans
gunstling "Walwais", ett tredje. De dood van Karel,
kroonprins van Spanje (1819), är ett försök att
öfverträffa Schiller genom ett mera för scenen lämpadt
drama. W:s popularitet som skådespelsdiktare blef
af kort’ varaktighet. Se lefnadsteckning af W:s mag
P. van Limburg-Brouwer (1846). Jfr "Nieuw Nederlandsch
biografisen woordenboek" (1912), W. Kloos i "Nieuwe
Gids" (1909) och litteraturhistoriska arbeten af
G. Kalff och J. Te Winkel. Hj. P-r.
Wiseman OáYsmon], Nicholas Patrick, engelsk kardinal,
f. 1802 af irländska föräldrar i Sevilla, d. 15
febr. 1865, kom vid 6 års ålder till England,
där han 1808-18 erhöll skolundervisning i några
romersk-katolska läroanstalter, hvarefter han
afslutade sina studier i Collegium anglorum i
Kom. Efter vid 22 års ålder vunnen teol. doktorsgrad
anställdes han som professor i österländska språk
vid universitetet i Eom och samtidigt som vice
direktor för ofvannämnda kollegium, till hvars
rektor han utnämndes 1829. Vid underrättelsen om den
katoliserande puseyitiska Oxford-rörelsen genom besök
i Rom af Newman och Froude 1833 återvände den lärde
och rikt begåfvade mannen 1835 till England, uppfylld
af glödande ifver att utnyttja traktarianismen ända
till full anslutning till Rom. I propagandans
intressen uppsatte han tre tidskriftsorgan,
"Dublin review", "Ca-tholic magazine" och (London)
"Tablet"; det sistnämnda utgör ännu i dag den romerska
hierarkiens officiella organ i England. Mest framgång
hade han, sedan han 1840 blifvit biskop och koad-jutor
åt apostoliska vikarier. Genom sin smidighet
underlättade han Newmans öfvergång 1845. 1847
framlade han för påfven ett förslag till fullständig
återställelse af romerska kyrkan i England med den
gamla kyrkliga indelningen i 12 biskopsstift,
h vilket förslag Pius IX i ett 24 sept. 1850
utfärdadt "apostoliskt bref" godkände. Detta
steg framkallade stor uppståndelse i England, och
då samtidigt W. utnämndes till kardinal och som
ärkebiskop af Westminster ställdes i spetsen för
romerska kyrkan i England, ansåg sig regeringen
böra inskrida mot de påfliga öfvergreppen och
förbjöd genom den s. k. kyrkotitelbillen af 1851
antagandet af biskoplig titel lånad från någon ort
inom Storbritanniens område, utan lagligen därtill
läm-nadt samtycke. Nämnda bill blef dock utan politisk
betydelse. W. bar fortfarande sin titel och fortsatte
ostörd sin verksamhet genom att fastare organisera
romerska kyrkan i England samt ytterligare stärka och
utvidga romerska propagandan där. Han kom alltmer
under Mannings inflytande. Bland W:s många utgifna
skrifter må nämnas Fabiola (1850; "Fabiola eller
katakombernas kyrka", 1862), Recollections of the
last four popes (3 bd, 1853), Twelve lectures on the
connection between science and revealed religion (2
bd, 1849; "Keligion och vetenskap", öfv. och delvis
omarb. af K. F. Bergstedt, 1853). Biogr. af W. Ward
(2:a uppl. 1900). Litt. till den religiösa krisen
i England, se Y. Brilioth, "Nyanglikansk renässans"
(1921). H. W. T. (Hj. H-t.)
Wisén, Teodor, universitetslärare, språkforskare,
f. 31 mars 1835 i Vissefjärda församling, Kalmar län,
d. 15 febr. 1892 i Lund, blef student i Lund 1852,
filos. doktor (primus) 1862 samt docent i grekiska
språket och litteraturen s. å. Efter K. A. Hagbergs
död (jan. 1864) förordnades W. att förestå
professuren i nordiska språk, och 1865 utnämndes
han till ord. innehafvare af detta ämbete. 1868
upprättades på hans förslag det nordisk-filologiska
seminariet i Lund. Denna institution, som utöfvat ett
synnerligen gagneligt inflytande, trädde i verksamhet
1869. 1876-77 var W. universitetets rektor, 1877-85
dess prorektor och från sistnämnda år till 1891, efter
val och omval, ånyo rektor. 1868-72 var han ordf. i
Akademiska föreningen, 1874-81 stadsfullmäktig i Lund
samt 1879 –85 censor vid mogenhetspröfningarna inom
läroverken. 1878 invaldes han i Svenska akad., där
han 20 dec. s. å. tog inträde med Minnesteckning öfver
Johan Erik Rydqvist (1879). - W:s första vetenskapliga
arbete är hans gra-dualafh. De vi et usu particulæ wg
apud Thucydidem (1862). Denna skrift belönades med
filos. fakultetens pris och föranledde ofvannämnda
docentförordnande. För nästan allt hvad W. sedermera
författade valde han ämnena från de nordiska språkens,
särskildt den norsk-isländska skaldepoesiens, och den
nordiska mytologiens områden. Dit höra Hjeltesångerna
i Sœmunds edda, 1. (1865), Om ordfognìngen i den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
