Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vipan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapenberedningen af järnmanufakturtillverkning. 1842 nedlades
klingebruket och därmed den fabriksmässiga
tillverkningen. V. tillhörde efter hvarandra släkterna
Fleming och Posse samt ärkebiskop S. Troilius och
köptes 1783 af kommerserådet Kr. Hebbe (f. 1727,
d. 1795), som sammanförde V. med Östanå till ett
fideikommiss, hvilket genom arf öfvergått till
släkterna Fredenheim och Boström. På V. torde
kortspelet "vira" (se d. o.) ha uppfunnits. E. A–t.
Vira, ett för psykologisk finess och rikedom på
spelformer mycket omtyckt kortspel, som med vanlig
lek om 52 kort spelas af 3 personer (emot "spelaren"
förena sig de två andra), med 13 kort för hvar
och en samt med de återstående som talong. Detta
kräfvande och invecklade spel utgör på samma gång
en förenkling och en utvidgning af lomber, med
lån från lomberboston ("köpboston") och vist. Det
spelas nästan endast i Sverige, där det torde ha
uppfunnits i början af 1800-talet. Från boston
har viran öfvertagit vissa spelnamn som misär,
sjuspel> och åttaspel, från
lombern åter <sp>begär, turné, gask, solo</i> m. m.
Spelets utveckling kan följas åtminstone från 1818,
då det redan åtnjöt en utomordentlig popularitet.
Spelordningen har i flera fall förändrats, likaså de
först synnerligen inkrånglade bestämmelserna för
betalningen. Flera nya bud ha tillkommit, såsom
vingel och det i s. k. Norrlandsvira
– en variant med ökadt utrymme för hasarden –
förekommande tringel. Se T. Wilson, "Illustrerad spelbok"
(1888; den där förekommande afh. om vira, af
H. L. Victorin, är äfven särskildt utgifven, 2:a uppl. 1891),
och H. L. Victorin, "Välspelning i vira" (1890).
Vira, silduk, som används i pappersmaskiner,
såsom underlag för den våta massa, hvaraf papperet
tillverkas. Jfr Papper, sp. 1500, och
Trämassa, sp. 175.
Fmn.
Virág, Benedek. Se Ungerska litteraturen, sp. 1058.
Virago, lat., gammal, manhaftig mö, jungfru eller
hustru.
Virak, farm. Se Olibanum. –
Virakbark. Se Styrax.
Wirala. jästfabrik. Se Janakkala.
Virankannos [-ås]. Se Mytologi, sp. 168.
Wirballen stad. Se Wierzbolow.
Wirbel, fors i Donau (se d. o., sp. 707).
Virbius, hos romarna en semon (se d. o.), som sattes
i förbindelse med Diana, i synnerhet i gudinnans
heliga lund i Aricia. V. troddes medverka vid
förlossningar. Senare ansåg man V. vara identisk med
den grekiska sagans Hippolytos (se denne).
J. C.
Virbo, gård och stenhuggeri i Misterhults socken,
Kalmar län. Se K. Söderholm, "V. säteri"
(1918). – Virbogranit, en i trakten af
V. förekommande storkornig, röd granit (se fig. 2
till art. Granit), som på grund af sitt vackra
utseende i ganska stor utsträckning brutits och
bearbetats till piedestaler för monument m. m.
E. E.
Virchow [fi’rchå], Rudolf Ludwig Karl, tysk
läkare och politiker, f. 13 okt. 1821 i Schivelbein
(Hinterpommern), d. 5 sept. 19G2 i Berlin, studerade
sedan 1839 vid det för utbildning af militärläkare
inrättade Friedrich-Wilhelm-institutet i Berlin och
promoverades till
med. doktor 1843. Följande året blef han assistent
hos obducenten vid Charité-sjukhuset i Berlin,
utnämndes 1846 till ord. obducent där, började påsken
s. å. hålla mycket besökta föreläsningar i patologisk
anatomi och blef 1847 docent vid universitetet i
Berlin. Som biträde åt ober-medicinalrat Barez sändes
V. 1848 att studera den då i Ober-Schlesien härjande
tyfusepidemien. Han utgaf s. å. om densamma ett
arbete, i hvilket han icke nöjde sig med att behandla
frågan ur uteslutande medicinsk synpunkt, utan
sökte därjämte klargöra de historiska och ekonomiska
omständigheter, som voro skulden till, att sjukdomen
där rasade så länge och med så stor våldsamhet. Boken
blef därför en häftig anklagelseskrift mot det i
Preussen härskande systemet. Därigenom blef V. i
vidsträckta kretsar bekant som utpräglad demokrat,
och han var påtänkt till deputerad i Preussens
konstituerande församling 1848, men kunde på grund
af sin ungdom icke väljas. 1849 kallades han
till professor i patologisk anatomi i Würzburg
och 1856 till professor i nyssnämnda ämne och i
allmän patologi i Berlin, i hvilken egenskap han
verkade till sin död. På hösten 1859 begaf V. sig
till Norge, på dess regerings anmodan, för att i
Bergens och Trondhjems stift studera spetälskan. Han
var led. af en mängd akademier och vetenskapliga
samfund, bl. a. af sv. Vet. akad. (1861), Vet. soc. i
Uppsala (1867), Fysiogr. sällsk. i Lund (1873) och
Vitt. hist. o. ant. akad. (1876) samt hedersled. af
Svenska läkaresällskapet (1893). – V:s vetenskapliga
bana började vid en tid, då sträfvandet att höja
medicinen till rangen af en exakt vetenskap allt
kraftigare gjorde sig gällande. Kring Johannes
Müller samlade sig i Berlin en skara unga män, af
hvilka flera hvar på sitt område skulle komma att
verka banbrytande. Jämte denne store biolog utöfvade
den berömde klinikern Schönlein starkt inflytande
på den unge V. Den allmänna anatomien hade genom
den af Schleiden och Schwann grundlagda cell-läran
tagit ett jättesteg framåt. Ny och lifskraftig,
som denna lära var, måste den i grundväsentlig grad
ge sin prägel åt tidens vetenskapliga riktning,
och det var, såsom V. själf sagt, intet under,
att den unga generationen tidigt lärde sig tänka
cellulärt. Den var fast öfvertygad om, att ett nytt
skede i den medicinska vetenskapens utveckling stod
för dörren. Snart fick denna nya skola ett eget organ
i "Archiv fur pathologische anatomie und physiologie",
som under redaktion af V. och B. Reinhardt började
utges 1847. Redan 1852 dog Reinhardt, och V. fortsatte
därefter ensam utgifningen af arkivet, som under hans
redaktion otvifvelaktigt intog den främsta platsen
inom den medicinska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
