Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 653-654 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindfällen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

armarnas midtlinje bestämda planet. Stegen beklädas
med segelduk, trätaflor eller järnbleck. (Se vidare
Kvarn, sp. 369 och fig. 12 och 13.)

De s. k. amerikanska vindhjulen (fig. l o. 2) utgöra
en cirkelring, bildad af lister, hvarvid hjulet till
ungefär 1/8 af sin diameter närmast axeln lämnas
öppet. Ett sådant hjul reglerar sig själf efter



Fig. 1. Amerikanskt vindhjul (för vattenuppfordring.)

vindens styrka, hvarjämte det själfständigt inriktar
sig efter vinden. Man använder hufvudsakligen
tre olika system för regleringen. Ett af
dessa är Halladays system, som grundar sig på
centrifugalkraftens verkan på några med hjulet roterande



Fig. 2. Själfva motorn i vindhjulet fig. 1.

vikter, hvarigenom de särskilda seglen, hvilka
äro rörliga kring axlar, ställas parallellt med
vindriktningen. Axlarna bilda en i hjulets plan
varande polygon. Vidare har man det s. k.
eclipse-systemet, där regleringen sker därigenom, att
hjulet vrides ur det mot vindriktningen vinkelräta
planet i en med detta parallell riktning. Slutligen
må nämnas ett system, vid hvilket reglering
medelst vingar med radiellt ställda axlar och äfven
centrifugalregulator begagnas. Man har ock konstruerat
vindhjul med vertikal axel och ihåliga
skoflar, panemorer; men då dessa hjuls effekt är
svagare än vid hjulen med nära horisontal axel ha de
icke kommit i allmännare bruk. - Vindens hastighet
kan antaga värden på ända till 30-50 m/sek. vid
orkaner, men vindmotorerna beräknas i allmänhet
arbeta vid vindhastigheter om 5-7 m/sek. Enligt
statistiken förekommer minst denna hastighet under
halfva året, under 6-10 t. pr dygn. Hastigheten är
i allmänhet större vid kusterna än inne i landet.
- Vindtrycket mot en plan yta har ett teoretiskt
värde af 0,₁₂₂ v² kg/m.², där v är hastigheten, och är sålunda vid ordentlig vind 3-5 kg/m.₂, men kan
vid orkan öfverskrida 100 kg/m.². Bruttoeffekten
hos en luftström af arean Fm² är yFv³/₁₅₀g ^
0,₀₀₀₈ Fv³ hkr, hvaraf en vindmotor i allmänhet
beräknas kunna nyttiggöra 0,₀₀₀₅ Fv³ hkr. Vid
diametern dm är F^0,₇d²m² med hänsyn till, att det innersta partiet af hjulet ej kan bidraga till
kraftutvecklingen. Vindmotorns effekt är sålunda
mycket starkt beroende af vindhastigheten. Därtill bör
också vindmotorns hastighet variera proportionellt
med vindens, för att utnyttjandet skall bli det
bästa. Allt detta vållar svårigheter för vindkraftens
rationella tillgodogörande, svårigheter, för hvilkas
lösning en mängd förslag framlagts. - Försök med
vindhjul äro tidigare utförda af Smeaton, Coulomb
o. a. Professor Poul La Cour (se Cour 2) fick på
1890-talet anlägga en statlig försöksanstalt i Askov,
Danmark, och gjorde där en hel del rön beträffande
vindmotorernas bästa konstruktion samt utarbetade ett
system för vindenergiens ackumulering såsom elektrisk
likströmsenergi för belysning m. m. La Cour fann
den gamla väderkvarnstypen med fyra vingar vara den
bästa med vinglutningen från 10° vid ytterkanten till
20-25° på innerpartiet. Hjulets periferihastighet
borde då vara 2,₄ ggr vindhastigheten. Då vindmotorn
används för pumpning af vatten för hushållsbehof
till någon behållare, uppstår ju härigenom en
sorts ackumulering. Man har föreslagit att använda
denna metod vid alstring af elektrisk energi,
i det att denna sekundärt skulle erhållas från af
vattnet drifven turbin. Professor Otto Pettersson
har föreslagit ackumulering medelst tryckluft,
som för besparings skull kunde upptas i plåtklädda
behållare, insprängda i fasta berget. Medelst vatten,
cirkulerande mellan kompressor och tryckluftmotor,
skulle de termiska förlusterna bortelimineras
och förlusterna sålunda inskränkas till de
mekaniska. Vid samtliga dessa anordningar torde
emellertid anläggningskostnaderna bli för höga,
så att metoderna ej kunna komma till utveckling, så
länge billigare och bekvämare kraftkällor stå till
buds. Nyligen har emellertid öfveringenjör Torsten
Holmgren föreslagit, att man skulle låta vindmotorerna
drifva asynkrona trefasgeneratorer å förefintliga
större hydroelektriska kraftnät, där ackumuleringen
redan finns och sålunda ej komme att kräfva några
extra kostnader. (Se Vindelektricitetsverk.) - Det
torde vara skäl att påpeka, att verkningsgraden hos
en vindmotor i och för sig är af ringa betydelse
och att därför problemets kärnpunkt frånsedt
ackumuleringsfrågan är att konstruera den motor, som
med billigaste pris pr utvecklad hästkraft förenar
tillräcklig styrka och öfriga anordningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>