Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Lund (19CO), Vet. soc. i Uppsala
(1903) och Yet. akad. (1905).
Wiman, Karl Johan Josef Ernst, geolog och paleontolog,
f. 10 mars 1867 i Husby-Odensala, Stockholms
län, blef 1888 student i Uppsala samt 1895 filos.
doktor och docent i paleontologi. W. kom särskildt
att sysselsätta sig med Sveriges kambrosilur
och dess fauna. Hans första arbeten (1893–95)
behandlade graptoliter (se d. o.), och genom
eleganta prepareringsmetoder lyckades han, ungefär
samtidigt med två andra svenska forskare, Holm
och Törnquist, att bringa nytt ljus of ver dessa
fossils organisation. Sedermera bearbetade W. olika
delar af Sveriges kambrosilur, företrädesvis från
det baltiska området. Hemkomsten af den svenska
sydpolarexpeditionen 1901-03 förde W. in på ett
nytt arbetsfält, nämligen vertebrat-paleontologi,
i det att han åtog sig bearbetningen af de
vertebratrester, hufvudsakligen pingvinben, som
nämnda expedition hemförde från äldre tertiära lager
på Seymourön. 1908 deltog W. i G. De Geers expedition
till Spetsbergen och samlade där dels vertebratrester,
dels karbonbrachiopoder. Sedan dess har W. åstadkommit
ett större antal expeditioner till Spetsbergen för att
hemföra lämningar af fiskar, amfìbier och reptilier
från såväl karbon-formationen som de mesozoiska
bildningarna, hvilka bearbetas i Uppsala, där numera
en rikhaltig samling af vertebratfossil genom W:s
arbete blifvit sammanförd. 1910 inrättades för W. en
personlig professur i paleontologi vid universitetet
i Uppsala, som han tillträdde l jan. 1911. - Bland
W.s skrifter, som hufvudsakligen offentliggjorts i
"Bulletin of the Geological institution of Uppsala",
märkas de där införda Ueber die silurjorma-tion
in Jämtland (1914), Ueber die graptoliten (1915),
Ueber die Borkholmer schicht im mittel-baltischen
silurgebiete (1901), Studien über das mittelbaltische
silurgebiet (I, 1903; II, 1907), Ichthyosaurier
aus der trìas Spitzbergens (1910) och Ueber
die Stegocephalen aus der trias Spitzbergens
(1914) samt Ueber die fauna des west-baltischen
Leptaenakalkes (1907), Ueber die karbon-brachiopoden
Spitzbergens und Beeren Eilands (i Uppsala Vet. Soc.s
handl. 1914), Ueber die alt-tertiären vertebraten
der Seymourinsel (i "Wissen-schaítliche ergebnisse
der schwedischen Südpolar-expedition 1901-1903
unter leitung von Dr. Otto Nordenskiöld", 1905).
K. A. G.
Wimarson, Nils Gerhard, lärare, historiker, f. 21 april
1872 i Kungsbacka, blef 1889 student, 1897 filos.
doktor och docent i nordisk historia, allt i Lund,
förklarades 1904 kompetent till professor och förestod
höstterminen 1905 historiska professuren i Lund. Han
utnämndes till lektor i historia och geografi
1906 i Ystad och 1909 vid Göteborgs realläroverk
samt är sedan 1919 rektor vid Allm. läroverket
i Kristianstad. W. har skrif-vit Sveriges krig i
Tyskland 1675-1679 (3 dir, 1897-1912) samt uppsatser i
"Hist. tidskr." m. fl. facktidskrifter. W. är led. af
Yet. o. vitt. samh. i Göteborg (1915).
Vimba l. Vimma, zool., benämning för tre
svenska fiskarter, nämligen Abramís vimba och
A. ballerus (faren, se d. o.) samt, i Dalsland,
för siklöjan, Coregonus albula. Med namnet
vimban afses emellertid eg. den förstnämnda
arten, Abramis vimba (i Bleking kallad särta,
af ty. zärthe), en fisk af braxensläktet och
karp-fiskarnas familj. Från samsläktingarna skiljes
den genom sin långt framskjutande nos m. m. Den
blir 30-40 cm. lång och har en mera långsträckt
kroppsform än braxen. Vimban förekommer från
Blekinges skärgård längs kusten ända upp till
Norrbotten, i Vänern och i Göta älf, men icke i
Vättern, samt f. ö. i de i Östersjön utfallande älf
varna, i hvilka den uppgår vid lektiden på våren och
försommaren. Den uppträder icke i större mängd och
har ringa betydelse för fisket. Köttet är ej dåligt,
men fisken är benig och föga värderad för bordet.
B. L.*
Wimberg. Se Wimperg.
Wimbledon[wimbldøn], förstad till London i
grefsk. Surrey, 12,s km. s. v. om Charing Cross. (Se
art. London, kartan "Londons omgifning".) 54,966
inv. (1911). N. om staden utbreder sig slätten W. C o
m m o n. på hvilken om somrarna 1860-88 skarpskyttarna
(Kifle association) hade sina skjutöfningar. W. är
en gammal historisk ort med många fornlämningar,
sålunda i s. v. ett jord-verk, kalladt Caesars
camp (på kartan Ancient earthwork), med en
diameter af 290 m. På platsen för den historiska,
äldre, högre liggande orten är den förnämare
stadsdelen byggd; det lägre, mot s. ö. liggande
New W. bildar de nyare arbetarkvarteren.
A. N–d.
Wimbledon [wimbldan], viscount. Se Cecil 4.
Wimborne Minsten [ormbon minsta], stad i östra delen
af engelska grefsk. Dorset, vid ån Allén, nära dess
sammanflöde med Stour. 3,711 inv. (1911). Staden,
troligen identisk med det romerska Vindogladia, har
sitt nuv. namn efter sin gamla, katedralliknande
kyrka, som grundlades af Edvard Bekännaren.
A. N–d.
Vimeiro [viméVro], ort i norra delen af portugisiska
distriktet Lissabon (Estremadura), vid den lilla
kustfloden Rio de Alcabrichelle, 12 km, n. v. om
Torres Vedras. Ömkr. 700 inv. Där vann Wellesley
(Wellington) 21 aug. 1808 en seger of ver fransmännen
under Junot. A-
N-d.
Vimer, nord. myt. Se Geirröd.
Wimereux [-moro], mycket besökt badort i franska
dep. Pas de Calais, vid franska nordbanan och
mynningen af kustfloden W. i Engelska kanalen, mellan
Ambleteuse och Boulogne. Omkr. 1,2CO inv. 1803 lät
Napoleon I genom trupper från lägret i Boulogne där
anlägga en stor, sedan ej fullbordad hamn. N. om
W. finns ett minnesmärke of ver de vid försök att
fara öfver Kanalen genom mont-golfièrens brand 15
juni 1785 omkomne luftseglarna Rozier och Romarn.
E. A–t.
Vimeu 1. Vimeux [-mo], gammalt franskt landskap i
västra delen af dep. Somme (Picardie), omfattande en
kuststräcka mellan floderna Somme och Bresle. Sitt
namn har V. från lat. pagus Viminacus; dess medeltida
hufvudstad var Saint-Valéry-sur-Somme. Sedan gammalt
är landskapet ryktbart för sina smidesarbeten.
A. N–d.
Viminacium, fornstad invid det nuv. Kostalatz i
Serbien, hufvudstad i romerska prov. Moesia superior,
legionsläger, sedan municipium (under Hadrianus) och, måhända
från Gordianus III, romersk koloni. Platsen är bekant
för sina betydande ruiner, som uppta en mycket stor yta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
