Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej längre i engelsk kabinettsstyrelse, utan i ett
starkare personligt framträdande af den direkt på
allmänna meningen stödde presidenten, sådant detta
börjat med framgång praktiseras först af Cleveland,
sedan af Roosevelt. Hans idéer vunno anklang, den
demokratiska partiledningen i New Jersey nominerade
honom sept. 1910 till guvernörskandidat där, och efter
en glänsande valkampanj valdes han nov. s. å. med
stor majoritet till guvernör i denna stat, som vid
valet 1908 varit en republikanernas högborg.
Som guvernör i New Jersey (l7 jan. 1911–1
mars 1913) frigjorde sig W. från början från
parti-"bossarnas" otillbörliga inflytande,
vädjade mot dem gång på gång direkt till folket
och genomdref på så sätt en rad betydelsefulla
lagar om åtgärder mot korruption vid val, skärpt
kontroll öfver trusterna, ny skolorganisation
och omorganisation af kommunalstyrelsen i syfte
att på partiorganisationernas bekostnad inrymma
större inflytande åt sakkunskapen. W. hade redan
1906 utpekats som lämplig presidentkandidat, och
hans reformverksamhet i New Jersey fäste sedermera
ytterligare uppmärksamheten på honom, särskildt bland
de västra staternas demokrater. Han företog jan. 1912
en valmöteskampanj i västern och framfördes vid
partikonventet i Baltimore (24 juni–2 juli s, å.) af
New Jerseys ombud som presidentkandidat. Striden stod
först mellan den konservative Champ Clark och de
af W. J. Bryan ledda radikalerna, men omsider blef
W. vid 46:e omröstningen, stödd af Bryan, nominerad
som kompromisskandidat. Vid valet (4 nov.) segrade
han till följd af splittringen bland republikanerna
och erhöll 435 elektorsröster mot 88 för Roosevelt
och 8 för Taft; han eröfrade 40 stater af 48, men
hade ej absolut majoritet bland valmännen (6,286,987
röster mot 4,125,804 för Roosevelt, 3,475,813 för
Taft och 895,892 för socialisten E. V. Debs). Hans
valkampanjtal utgåfvos af W. B. Halle under titeln
The new freedom (1913).
W. återupplifvade (8 april 1913) vid urtima
kongress-sessionens början den sedan 1800 öfvergifna
seden, att presidenten muntligen framförde sina
budskap till kongressens båda hus, och genom
konferenser med utskott och partiledare stärkte
han ytterligare den personliga kontakten mellan
president och kongress. Personligen pådref han
ifrigt lösningen af sessionens båda hufvudfrågor,
en tariffrevision, som väsentligt nedsatte en mängd
tullar, och omorganisationen af Förenta staternas
banksystem genom upprättandet af 12 Federal
reserve banks som medelpunkter för bankrörelsen,
hvar och en i sitt distrikt, och kontrollerade
af ett utaf förbundsregeringen utsedt Federal
reserve board, åt hvilket sedelutgifningsrätten
förbehölls. Till dessa reformer anslöt sig 1914 en
skärpt antitrustlagstiftning (om dess innehåll
se Trust, sp. 67). W:s utrikespolitik hade en
omisskännelig panamerikansk prägel. Han försökte
en fredlig amerikansk intervention i det mexikanska
inbördeskriget och sände till Mexico som "personlig
representant" svensk-amerikanen John Lind, som föreslog
stridernas biläggande genom allmän vapenhvila, fria
val och alla partiers utfästelse att lojalt stödja den
ur valen framgående nya regeringen. Vid presidentvalet
skulle Huerta, hvilken W. på grund af hans
förmodade andel i mordet på presidenten Madero vägrade
erkänna, ej få uppträda som kandidat. Huerta
afslog dessa förslag (aug. 1913), och konflikten
skärptes senare genom mexikanska öfvergrepp
mot amerikanska medborgare samt som följd däraf
amerikansk ockupation af Vera Cruz (april 1914). Till
allmän förvåning antog W. omedelbart därpå (25
april) de sydamerikanska s. k. "A-B-C-makternas"
(Argentinas, Brasiliens och Chiles) medlingsanbud,
och en resultatlös medlingskonferens hölls (20
maj–30 juni) i Niagara falls. Huertas nödtvungna
abdikation (juli) och upphörandet af ockupationen af
Vera Cruz (nov.) betecknade konfliktens temporära
afveckling. Den panamerikanska samkänsla, som
dikterat W:s antagande af "A-B-C-makternas" medling,
kom till uttryck äfven i hans förslag (6 jan. 1916)
till de central- och sydamerikanska republikerna
om ömsesidig integritetsgaranti, skiljedom i alla
gränstvister och förbud mot vapenexport annat än till
lagliga regeringar; förslaget ledde ej till några
praktiska resultat. – Vid Världskrigets början afgaf
W. omedelbart en neutralitetsförklaring (4 aug.),
dagen därpå följd af anbud om Förenta staternas
bona officia, då eller framdeles, för fredens
återställande. Han sökte äfven, ehuru förgäfves,
förmå de krigförande att ömsesidigt tillämpa
Londondeklarationens regler rörande sjökriget (6
aug.) och inskärpte (16 aug.) i en vädjan till alla
amerikaner deras plikt "att vara neutrala i handling
likaväl som till namnet". Protest afgafs såväl (10
febr. 1915) mot den undervattensbåtskriget inledande
tyska proklamationen af 4 febr. om en krigszon
till sjöss som (30 mars) mot brittiska regeringens
blockadsystemet förebådande "order in council" af 15
mars 1915 om förnekande af en mängd häfdvunna neutrala
rättigheter. Tyska kraf på amerikanskt förbud mot
vapenexport såsom endast gagnande Tysklands hafvet
behärskande fiender bemötte W. (21 april) med en
förklaring, att förändringar under pågående krig af
Amerikas neutralitetsregler skulle, om de berörde de
krigförande parterna olika, innebära en kränkning af
neutraliteten. I praktiken verkade de amerikanska
neutralitetsbestämmelserna ytterligt ojämnt,
nästan uteslutande till fördel för centralmakternas
fiender. Det tyska undervattensbåtskriget ledde till
en följd af svårartade konflikter och vidlyftiga
notväxlingar mellan Washington och Berlin från
sänkningen af engelska ångaren "Lusitania" utan
varning (7 maj 1915), hvarvid 124 amerikanska
medborgare förlorade lifvet, och fram till Tysklands
proklamering af det oinskränkta undervattensbåtskriget
(31 jan. 1917), som kort därefter ledde till den
slutliga brytningen (se därom Världskriget). I hela
detta notväxlingskrig, som formellt fördes af Förenta
staternas utrikesminister (W. J. Bryan till 8 juni
1915, därefter R. Lansing), tog W. personligen liflig
andel, och till de viktigaste amerikanska diplomatiska
aktstyckena uppsatte han själf utkasten. Möjligheten
af amerikanskt ingripande i kriget blef honom därunder
allt klarare, och i samband därmed manade han i sina
offentliga uttalanden allt oftare till stärkande af
Förenta staternas armé och flotta. Samtidigt sökte
han göra amerikanerna förtrogna med, att ett Amerikas
ingripande, vare sig genom medling eller med vapen,
ej enbart skulle afse häfdandet af amerikanska
intressen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
