Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villkorlig frigifning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Villkorlig frigifning
562
närmast i form af en på förhand tillkännagifven
benådningspraxis, hvarigenom regeringen förklarade
sig vilja i enstaka härför egnade fall, då en fånge
uppväckt en verkligt grundad förhoppning om varaktig
förbättring, vilja i benådningsväg villkorligt befria
honom från straffets återstod. Den första stat, som på
detta sätt upptog institutet, var konungariket Sachsen
medelst ett k. reskript af 1862 under uttryckligt
åberopande af den engelska förebilden. I dess spår
följde Danmark 1863 och Österrike 1866. Sedermera
har institutet upptagits i de flesta länders
strafflagar. Början gjordes af Tyska rikets strafflag
(1871). Därpå följde: Ungern (1878), Holland (1881,
ehuru i förstone med ringa tillämpning, beroende på,
att fångar, som uppfört sig väl, vanligen plägat få
en del af straffet definitivt efterskänkt; ny lag
af 1915), Frankrike (genom särskild lag af 1885),
Belgien (särskild lag af 1888), Finland och Italien
(1889), Norge (särskild lag af 1900, ersatt af en ny
lag 1903) samt Sverige (genom särskild lag af 1906,
senast ändrad 1918). I den nyaste strafflagstiftningen
är institutet allmänt upptaget.
Beträffande de skiftningar, som institutet under
denna sin utbredning undergått, märkes, att man i
allmänhet tagit afstånd från den engelska metoden
att göra den villkorliga frigifningen till ett
normalt led i straffverkställigheten, såsom ju ock är
naturligt, då förutsättningen härför - det engelska
progressivsystemet - i allmänhet saknas. Det har
ock ansetts principiellt betänkligt att tillägga
fångens uppförande under vistelsen i straffanstalten
en så dominerande betydelse för den villkorliga
frigifningens inträde, som det engelska systemet
medför. Många professionella brottslingstyper finna
sig nämligen väl till rätta med att i fängelset
iakttaga det bästa uppförande för att fortast möjligt
återförvärfva sin frihet. Och vill man i högre
grad utnyttja institutets värde såsom förmedlare af
öfvergången från lifvet i straffanstalt till lifvet
i frihet, kan detta, på sätt i nyare kriminalpolitik
föreslagits, lämpligare vinnas genom att vid sidan
af den hittillsvarande villkorliga (belönande)
af-kortningen af vistelsen i straffanstalt införa
en obligatorisk öfvervakningstid efter den ordinära
strafftidens slut för alla förbrytare, som undergå
längre frihetsstraff, med risk af att, om han därunder
icke uppför sig väl, viss ytterligare förlängning af
vistelsen i straffanstalt kommer att inträda.
I de länder, där man likvisst visat benägenhet för
den engelska principen, t. ex. i Norge, har detta ock
visat sig leda till otjänliga resultat. Sålunda har
i Norge inemot hälften af alla villkorligt frigifna
ånyo måst intagas i straffanstalt för fortsatt
undergående af straffet. I öfriga länder har man i
allmänhet uppställt som förutsättning för villkorlig
frigifning en i omständigheterna grundad sannolikhet
för framtida välförhållande. Ofta uppfattas därvid
den villkorliga frigifningen som ett villkorligt
efterskänkande af straffets återstod, h vilket
särskildt kommer till uttryck i den svenska lagens
föreskrift, att straffet i händelse af lyckligen
bestånden pröfvotid skall anses till fullo utståndet
vid tiden för frigifvandet från anstalten. Någon gång
inskränkes institutets användning genom uttrycklig
föreskrift till första-gångs-förbry-
tare; och af ven i länder, där detta icke är fallet,
plägar dess användning i praktiken begränsas till
dessa; så t. ex. i Sverige och numera af ven i
Frankrike.
Däremot har man i allmänhet upprätthållit den
engelska grundsatsen, att institutet bör komma till
användning endast i fråga om längre frihetsstraff. I
genomsnitt synes man numera fordra, att minst ett
års frihetsstraff och minst 2/a af straffet skall
vara utståndet. Detta är efter 1918 af ven den
svenska lagens ståndpunkt. Förut var denna i förra
hänseendet än strängare (minst 2 år). Där man, såsom
i Belgien och Frankrike, hvarest endast fordras,
att 3 mån. frihetsstraff samt minst 1/s resp. */2 af
straffet skall vara utståndet, tillåtit villkorlig
frigifnings användning äfven vid ganska korta
frihetsstraff, har ock detta visat sig leda till
en för rättssäkerheten menlig, alltför vidsträckt
användning af densamma.
Af vikt för institutets praktiska värde är äfven
längden af den tid, under hvilken återstoden af
straffet villkorligt sväfvar öfver den frigifnes
huf-vud, den s. k. pröfvotiden. Den allmänna
regeln är, att denna är lika med den återstående
strafftidens längd. I länder, där institutet kommer
till användning å äíven korta straff, leder dock en
sådan regel till en alldeles för kort pröfvotid. I
Frankrike understiger t. ex. densamma för många fall 3
mån. I andra länder är i allt fall jämväl ett absolut
minimum ofta stadgadt för densamma; så i Norge (3 år),
i England (omkr. 2 år), i Sverige (l år). På andra
håll bestämmes pröfvotidens längd af den myndighet,
som beslutar ang. den villkorliga frigifningen.
Af mycket stor betydelse för institutets verkningssätt
är vidare äfven, huruvida särskild uppsikt är
anordnad öfver den villkorligt frigifne under
pröfvotiden, samt det sätt, på hvilket denna
är anordnad. I sistnämnda hänseende gäller,
att densamma bör vara icke blott effektiv, utan
äfven så omärklig för utomstående som möjligt. I
ett flertal länder saknas dylik öfvervakning som
regelmässig institution. Enligt den svenska lagen
var däremot från början förordnande af tillsyningsman
obligatoriskt. Denne skulle enligt lagen regelmässigt
utgöras af polismyndighet. Emellertid med-gafs redan
från början, att i därför lämpade fall jämväl annan
person finge förordnas. Och detta har sedan i praxis
blifvit regel, en praxis, som ock stadfästes vid 1918
års lagändring. I det ojämförligt största antalet
fall utgöras dessa tillsyningsman af prästmän eller
landtbrukare.
Ett särskildt spörsmål har varit, huruvida
villkorlig frigifning bör komma till användning
i fråga om lifstidsstraff. Så sker stundom, än,
t. ex. i Finland, med den verkan, att straffet för
all framtid villkorligt sväfvar öfver den brottsliges
hufvud, än, såsom i Norge, i den form, att straffet
efter en lyckligen bestånden viss längre pröfvotid
(10 år) helt bortfaller. I förra fallet går den
viktiga sporre förlorad, som ligger i utsikten till
fullständig befrielse från straffets återstod. I
senare fallet går åter en god del af lifstidsstraffets
afskräckande verkan förlorad, hvilket särskildt är
betänkligt i de länder, där dödsstraffet är afskaffadt
och lifstids-straffet fått öfvertaga jämväl dettas
afskräckande funktioner. Af dessa grunder är ock i
de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
