Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villalobos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
Villanovatyp-Villard de Honnecourt
514
km. ö. om Bologna. Där undersöktes på 1850-talet
af egaren ett graffält med 179 brandgrafvar under
flat mark och 14 skelettgrafvar. Samma kultur fanns
sedermera representerad på ett stort graffält
omedelbart v. om Bologna. hvilken stad torde ha
anlagts omkr. 1000 af umbrier. Där ha undersökts ett
par tusen grafvar. Dessa sträcka sig öfver en tidrymd
af flera hundra år. och den s. k. Yil-lanovatiden
har kunnat uppdelas i flera smärre perioder, som
efter Bolognagraffältens jordegare fått namnen
Benacci I och II samt Arnoaldi (omkr. 1100-550
f. Kr.). Förutom grafvar ha af ven undersökts
hundratals bostadslämningar. Villanovakulturen
är en fortsättning på bronsålderns kultur, men
med kännedom om järnet. Den föregår etruskernas
kultur. Dess utmärkande kännetecken äro likbränning,
djupa gropliknande graívar. "brunns-grafvar" (tombe
a pozzo), grafkärl af lera med dubbelkonisk form
(bredast på midten) och ett handtag, geometriska
ornament (ofta meander), hamrade bronskärl med
drifna ornament. Denna äldsta järnålderskultur
spred sig af ven till mellersta Italien och
norrut öfver Alperna. Dess inflytande nådde genom
grafskick, keramiska former och orna-mentik ända
upp till Skandinavien. Brandgraffalten (under flat
mark) med dubbelkoniska lerkärl från slutet af
bronsåldern, som anträffas i södra Sverige. äro
sena afläggare af Villanovakulturen liksom
den meanderornamentik, som återfinnes i Norden
på lerkärl från tiden omkr. Kristi födelse. -
Litt.: S. Gozzadini, "La nécropole de Yillanova"
(1870), I. lindset, "Jernalderens begyndelse i
Nord-Europa" (1881), 0. Montelius, "La civilisation
primitive en Italie", I (1895), och B. Modestov,
"Introduction à 1’histoire romaine" (1907).
T. J. A.
Villanovatyp, arkeol., används om föremål tillhörande
Villanovakulturen, t. ex. lerkärl af Villanovatyp
(jfr Villanovakultur).
Villanueva [viljan<we7va]. 1. V. de La Serena, stad
i spanska prov. Badajoz, 39° n. br., 4 km. från
vänstra stranden af Guaoíiana. Omkr. 13,500
inv. (1910). V. är hufvudstad i landskapet La
Serena. - 2. V. yGeltrú [cheltro’], stad i spanska
prov. Barcelona, 40 km. s. v. om Barcelona vid
Medelhafvet. Omkr. 14,000 inv. Betydande vinodling.
l-2. A. N-d.
Villanueva [vrtjanß^va], Joaquin Lorenzo, spansk
författare och politiker, f. 1757 i Játiva, d. 1837
i Dublin, medlem af cortes 1813-20, utnämndes till
minister vid påfvestolen 1822, där han emellertid
icke blef mottagen på grund af sina janse-nistiska
åsikter. Utsatt för politiska förföljelser, emigrerade
han till England, där han publicerade sin autobiografi
(Vida Ut er aria, 1825). V:s litterära verksamhet
rörde sig på många områden. De mest betydande af hans
arbeten äro De la leccion de la Sagrada Escritura
en lenguas vulgäres (1791), Tratado de la divina
providencia, omfattande 8 böcker på vers och prosa,
Via j e liter ario á las iglesias de E spana, El
Kempis de los liter atos, El jansenismo m. fl. af
religiöst innehåll. V. utgaf f. ö. Poesías dìversas
(4 bd), Diccionario etimoló-gico de Espana y Portugal,
Glosario latino del Fuero Juzgo, Cartas hibírnices
(öfver hans resor på Irland) m. m. V. utgaf
äfven tidskriften "Ocios de espanoles emigrados"
(London). Se
Tryckt den 17/5 21
"La biblioteca de Kivadeneira", bd 57. V:s namn är
intaget i Spanska akad:s "Catálogo de autori-dades
de la lengua", och han var led. af Spanska akad. och
Accademia de la historia. Ad. H-n.
Villanueva y Ochoa [vHjanwe^a i åtjåra]. D io-n
i s i o, spansk författare, mest känd under
pseudonymen Solis, f. 1774 i Córdoba, d. 1834 i
Madrid, började sin litterära bana redan vid 15
års ålder med öfversättning till kastilianska af
några af Horatius’ oden. Han egnade sig därefter åt
musikalisk kompositionsverksamhet och blef "director
de musica" för teatrarna i Andalusien. Därunder
fann han tid till ingående studier i franska,
italienska, engelska och grekiska såväl som i
historia och nationalekonomi. Omkr. 1799 flyttade
han till Madrid och egnade sig sedan åt öfvervägande
dramatiskt författarskap. Utom öfversättningar
af grekiska, italienska, franska och engelska
dramatiska arbeten omarbetade V. för scenen ett
stort antal gammalkastiljanska teaterstycken. En
kontrovers med Moratín föranledde V. att skrifva
en originaltragedi, T ello de Neira, och dessutom
författade han komedierna La pupila och Las literatas
samt skådespelet Blanca de Borbón. Se Kivadeneira,
"Biblioteca de autores espanoles", bd 2 o. 47,
som upptar V. under namnet Dionisio Solis. V. är
intagen i Spanska akadis "Catálogo de auto-ridades
de la lengua". Ad. H-n.
Villa Pallavicini [-vitj?ni]. Se Pallavicini.
Villa Petro/lea. Se Nobel, sp. 1108.
Villa pl^blica var en romerska staten tillhörig
byggnad på Marsfältet, som vid vissa tillfällen
begagnades af riksämbetsmännen samt för att hysa
främmande folks sändebud, hvilka ej fingo komma in
i Rom, och fältherrar, som där väntade på senatens
beslut angående triumfens ära. Fältherrar kunde
nämligen ej öfverskrida stadsgränsen, utan att förlora
den öfverbefälsrätt (imperium), som var nödvändig,
för att triumftåget skulle få skrida fram på stadens
gator. Jfr f. ö. T r i u m f. J- C.
Villar, D om i ni q u e. Se Vill ar s.
Willard [>i’l9d], Frances Elizabeth, amerikansk
socialreformator, f. 1839, d. 1898, blef 1859
graduerad vid Evanstons kvinnliga universitet,
Illinois. Hon egnade sig sedan åt lärarinnekallet och
vardt 1873 president och professor vid Northwestern
university. i hvilket ofvan nämnda kvinnliga
universitet uppgått. Från 1874 till sin död var hon
sekreterare i den stora nykterhetsföreningen National
woman’s Christian temperance union och var sedan
1887 president i världsföreningen af samma namn. Hon
uppträdde redan 1877 för kvinnans rösträtt. 1884 blef
hon medlem af förbudspartiets exekutivkommitté, 1891
ordf. i Wo-man’s national council. som representerade
nästan alla Amerikas kvinnoföreningar. Hon utgaf ett
par stora tidskrifter och skref en del uppsatser
af s j älf biografiskt och socialt innehåll. Se
A. A. Gordon, "The beautiful life of F. E. W." (1898).
J-C-
Villard de Honnecourt [vilar dø ånnkor], fransk
arkitekt från förra hälften af 1200-talet, f. i
Honnecourt, är upphofsman till en studie- eller
skissbok om 33 pergamentsblad, som i slutet af
1840-talet upptäcktes i stora biblioteket i Paris
och 1858, i faksimile af arkitekten Lassus, utgafs
af Alfred Darcel. Om V:s person meddelar manu-
32 b. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
