Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilhelmshöhe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
499
Wilkes-Wilkie
500
tidningsnumrets "författare, tryckare och utgif-vare"
skulle häktas och deras papper beslagtagas. 49
personer häktades, och W. sattes i svårt fängelse
i Tower, men frigafs efter en vecka. Såväl han som
en mängd af de åtalade vände sig till domstolarna,
och Court of common pleas förklarade, att W. såsom
parlamentsledamot ej kunde hållas häktad samt att
det vore olagligt att utfärda allmänna häktningsorder
och lägga beslag på personers papper vid anklagelse
för smädeskrifveri. Nu lät W. omtrycka alla nummer
af sin tidning. Samtidigt tryckte han i en enskild
press i sin bostad för utdelning bland vänner i
13 exemplar en till en del af Th. Potter författad
smutsskrift "An essay on woman", en parodi på Popes
"An essay on man". Underhuset befallde (15 nov.),
att n:r 45 såsom en smädeskrift skulle brännas af
bödeln, och öfverhuset anhöll, att W. skulle för
"An essay on woman", hvaraí ett exemplar genom
en indiskretion framlagts för lorderna, åtalas
för hädelse. Parlamentet förklarade vidare,
att parlamentsprivilegierna ej gällde i fråga om
"författande och ut-gifning af samhällsfördärfvande
flygskrifter". W. utstöttes 19 jan. 1764 ur
underhuset; 21 febr. s. å. dömde King’s bench
honom skyldig för omtryck-ningen af n-.r 45 samt
för tryckning af "An essay on woman". Under tiden
hade W., sårad i en duell, begett sig till Paris,
och som han ej inställde sig för att höra domen,
ställdes han utom lagen. I Paris firades W. som en
upplysningens martyr af encyklopedisterna, företog
sedan en italiensk resa, besökte Voltaire på Ferney
och återkom 1768 till England. Han sökte nu kunglig
nåd, naturligtvis förgäfves, då konungen personligen
drifvit på förföljelsen mot honom. Middlesex’ valmän
gåfvo honom mars 1768 en plats i underhuset, och
han lyckades hos King’s bench få fridlöshetsdomen
förklarad ogiltig (juni). Kort därpå dömdes han
emellertid för smädeskrifveri till 22 månaders
fängelse, 1,000 pd st. i böter och sju års förlust
af medborgerligt förtroende. Då han fördes till
fängelset, anställde massorna ovationer för honom. När
underhuset 4 febr. 1769 ånyo utstötte honom, började
emellan det af ministären ledda parlamentet och
valmännen en kamp, som dittills saknat motstycke i
Englands historia: ytterligare tre gånger omvald under
de första månaderna af 1769, ratades han tre gånger af
underhuset, som sista gången förklarade den besegrade
motkandidaten vald. W. kom mer än någonsin att framstå
som en martyr för friheten. "Wilkes och friheten"
blef oppositionens lösen, och Pitt framslungade
en kraftig protest mot det inkonstitutionella i
parlamentets tillvägagående. W. hyllades i sin cell
af whig-partiets chefer, stora summor insamlades
till hans förmån, och då han 17 april 1770 lämnade
fängelset, illuminerades London. Trots hofvets alla
bemödanden valdes W. till ålderman i Londons city
(1769) och till sheriff i London och Middlesex
(1771). 1774 valdes han till lord mayor och
s. å. till representant för Middlesex i underhuset,
där han intog en aldrig synnerligen framstående
plats till 1790. Huset samtyckte maj 1782 till,
att dess mot honom 1769 riktade beslut utplånades
ur protokollet. W. var kamrerare i city - en mycket
indräktig befattning - från 1779 till sin död. Hans
Letters lo his daughter utgåfvos 1804 i 4 bd
och hans Correspondence with his jriends 1805
i 5 bd. W:s stora popularitet motsvarades ej af
några framstående karaktärsegenskaper; han var en
lättsinnig, kvick och humoristisk man på modet,
i politiken närmast en dilettant i saknad af fasta
principer. Jfr biogr. af P. Fitzgerald (1888) och
H. Bleackley (1917), J. E. Th. Kogers, "Historical
gleamings", II (1870), och W. F. Rae, "W., Sheridan
and Fox" (1874). (V. S-g.)
Wilkes [ωi’lks], Charles, nordamerikansk sjöofficer,
f. 1798 i New York, d. 1877 i Washington, ställdes
1830 i spetsen för kart- och instrumentsamlingen
i Washington, hvilken af honom organiserades till
ett astronomiskt institut, och utsändes 1838 på en
expedition för att undersöka Stilla hafvet och
Södra ishafvet samt Amerikas nordvästkust. Han
kartlade Samoaöarna, undersökte Viti-arkipelagen
samt seglade 70 längdgrader längs antarktiska
kontinenten, hvarunder han upptäckte det efter honom
uppkallade Wilkes’ land. Hemkommen 1842, utarbetade
han berättelsen A narrative of the United states
exploring expedition (6 bd, 1845; ny uppl., 5 bd,
1850). Han blef kapten 1845. 1861 tillfångatog han
i Bahamakanalen två af sydstaternas kommissarier,
som på en engelsk postångare ämnade sig till Europa,
och erhöll därför kongressens tack, ehuru de på
Englands reklamation måste lösges. 1862 befordrades
han till commodore, utmärkte sig under inbördeskriget
(bl. a. intog han City point vid Jamesfloden 28
aug. 1862) och befordrades till konteramiral
efter krigets slut 1866. S. å. tog han afsked.
(H. J-dt.)
Wilkesbarre [ωi’lksbäri], stad i nordamerikanska
staten Pennsylvania, vid Susquehannas nordliga
källflod, ej långt från den plats, där denna gör
ett knä och ändrar sin riktning från sydöstlig
till sydvästlig. W. är en af Pennsylvanias mest
framåtgående städer; befolkningen, som 1880 utgjorde
23,339 pers., hade 1890 stigit till 37,718 och 1900
till 51,721 pers. 1917 räknade staden 78,334 inv.,
och 1919 uppskattades antalet till 80,000. Orsaken
till den snabba utvecklingen ligger däri, att
W. är medelpunkt för ett af världens rikaste
antracitfält. I följd häraf har också industrien
kunnat uppblomstra; den omfattar järnverk samt
tillverkning af järnvägsvagnar, maskiner, knifvar,
silke-, ylle- och bomullsvaror, cigarrer m. m. W. är
äfven säte för ett historisk-geologiskt sällskap
med ett omfattande bibliotek.
A. N-d.
Wilkes’ land [ωi’lks]. Se Polarexpeditioner,
sp. 1171, och Polarländer, sp. 1190.
Wilkie [ßà’lki], sir David, skotsk målare, f. 1785 i
Fife, d. 1841, började sina konststudier i Edinburgh
1799 och belönades 1803 för Kallisto i badet med
Diana. 1805 blef han elev i Royal academy i London
samt väckte uppseende med Bypolitikern (1806), Den
blinde violinspelaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
