Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilhelmshöhe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandlat religiösa ämnen, målat altartaflor
(bl. a. Undret med brödet och fiskarna, Andreaskyrkan
i Köpenhamn) samt motiv som
I paradisets trädgård och
Utdrifningen ur paradiset (1907),
Ett samtal (1910),
flera motiv med barn på hafsstranden o. a.
G–g N.
Wilibald Alexis, pseudonym. Se Häring, G. W. H.
Vilja, psyk., själens förmåga att genom sin
riktning åstadkomma förändringar i den inre och
yttre verkligheten eller hindra sådana. Under det att
förnimmelserna (föreställningarna och tankarna) blott
uppfatta verkligheten sådan den är eller sådan man i
analogi därmed föreställer sig den vara och känslorna
uttrycka det tillstånd, hvari man befinner sig,
framträda i den inre erfarenheten viljeyttringarna som
uttryck för en särskild aktivitet, hvarigenom jaget
själft är grund för en del af verkligheten. Under
det att förnimmelserna äro objektiva och känslorna
subjektiva, äro viljeyttringarna subjektivt-objektiva,
i det att de innebära en förändring af det objektiva
efter subjektiva syften. Viljeyttringarna likna
känslorna genom det betonande af jaget, som i båda
ingår, samt genom polariteten mellan en positiv
och en negativ riktning. Viljan innebär alltid
en sträfvan och pekar framåt i tiden, men liksom
känslorna dels äro lustkänslor, dels olustkänslor,
så kan viljan antingen vara en sträfvan till något,
som man vill förverkliga, eller en sträfvan mot
något, som man vill förhindra. Förstadier till
den egentliga viljan äro drifterna, instinkterna
och begären, som skilja sig från densamma genom
sina lägre grader af medvetenhet och frihet. I den
fullständiga yttringen af den egentliga viljan,
ingå följande tre hufvudmoment. 1. Motivet, en
lustbetonad syftemålsförnimmelse af något ännu icke
förverkligadt, som man vill förverkliga, eller af
något, som man vill hindra. 2. Beslutet, viljans
riktande på förverkligandet eller hindrandet. Om för
tillfället flera möjligheter te sig. mellan hvilka
man har att välja, kan beslutet föregås af en mer
eller mindre omfattande öfverläggning, hvarvid man
till deras värde jämför de olika möjliga motiven och
deras följder. Det egendomliga aktiva gillande af ett
motiv, eventuellt framför andra, som beslutet innebär,
är det centrala i viljeyttringen. 3. Utförandet,
förverkligandet af motivet vare sig inom den viljandes
eget själslif eller genom en handling i den yttre
verkligheten. Hvad här kallats motivet är ej det enda,
som "motiverar" viljeyttringen, d. v. s. är orsak
till densamma. Till "motiven" i denna bemärkelse är
att räkna en hel mångfald af faktorer, framför allt
personens temperament, hans stämning för tillfället
eller den affekt, som kanske behärskar honom,
men äfven konstellationen af hans förnimmelser,
föreställningar och tankar i viljandets Ögonblick
på grund af de förhållanden, i hvilka han befinner
sig och medelbart den förtid han upplefvat. Den
egentliga viljan är alltid medveten och afsiktlig;
om man "ej vet, hvad man vill", föreligger icke ett
egentligt viljande; men de olika tre nämnda stadierna
i viljeyttringen kunna uppträda mer eller mindre
skarpt skilda från hvardra. Stundom flyta de så i
hvarandra, som antydes genom uttrycket, att hos den
eller den "beslut och handling äro ett". Då beslutet
ej har
erforderlig kraft för att medföra utförande, stannar
viljeyttringen vid en föresats, som ej
förverkligas. Beslutet kan afse ett utförande
antingen omedelbart efter dess fattande eller
ock en handling vid en mer eller mindre aflägsen
tidpunkt i framtiden. Det kan ock vara villkorligt,
så att man vill handlingens utförande blott under
vissa förutsättningar. Genom upprepade likartade
viljeyttringar uppstår en vana, hvarigenom förloppet
kan så mekaniseras, att det förlorar den karaktär af
medvetenhet och frihet, som utmärker den egentliga
viljan, men om så sker genom goda vanor, främjar
detta i stort sedt viljans utveckling, i det att
denna då kan öfverlåta det ifrågavarande området åt
vanans makt för att så att säga bryta ny moralisk
mark. Den högsta utvecklingsformen af viljan
är karaktären (se d. o.). – Den härmed antydda
uppfattningen af viljan såsom en själfständig
själskraft, hvars yttringar äro något från
förnimmelser (föreställningar, tankar) och känslor
särskiljbart, öfverensstämmer icke med de åsikter,
som omfattas af flertalet nutida psykologer. Ledda af
det ensidiga förkastandet af begreppet själsförmåga
och påverkade af tidens deterministiska riktning,
söka de fleste nutida psykologer på ett eller annat
sätt reducera viljeyttringarna till någon af de öfriga
hufvudarterna af själsfunktioner. Antingen antages
viljan endast vara den förnimmelse af aktivitet,
som åtföljer vissa rörelser, den för tillfället
starkaste föreställningen om något framtida eller
ett affektförlopp, som utlöses i rörelser. Men alla
dessa i detaljerna mångskiftande teorier synas strida
mot den omedelbara inre erfarenhetens vittnesbörd,
mot vår erfarenhet af vårt eget viljande. Särskildt
är vår förmåga att bestämma våra tankars riktning ett
vittnesbörd om viljans själfständighet; och det är
otvifvelaktigt också på detta område, som vår vilja
har den största betydelsen för vårt personliga lif. –
Vilja kallas ej blott viljeförmågan, utan äfven
den enskilda viljeyttringen. – Se
T. Ribot. "Les maladies de la volonté" (1883; sv. öfv. 1890),
E. Meumann, "Intelligenz und wille" (1908),
R. Eisler, "Das wirken der seele" (1909), och
N. Ach, "Ueber den willensakt und das temperament" (1910).
S–e.
Viljakkala, kapell under Tavastkyrö (se d. o.)
pastorat, Åbo och Björneborgs län, Finland, bestämdt
att åtskiljas till själfständigt pastorat. 204 kvkm.
2,725 inv. (1919), finsktalande.
O. B–n.
Viljefuturum. språkv. Se Futurum.
Viljehandling, psyk., handling, som orsakas af
egentlig vilja (se Handling).
Viljekänsla, psyk., den känsla af aktivitet,
som åtföljer hvarje viljeyttring och hvari
en del psykologer velat se det för viljan
karakteristiska (se Känsla och Vilja).
S–e.
Viljui, biflod fr. v. till Lena, upprinner på 65 1/2°
n. br., flyter i sydöstlig och östlig riktning
mot Lena, i hvilken flod den faller ut med tre
armar vid omkr. 68° n. br. Längd omkr. 2,120 km.,
däraf 1,280 km. segelbara under sommarmånaderna
(maj–sept.). Floden är rik på fisk, och i dess
dalgång finnas lager af stenkol och järnmalm.
A. N–d.
Wilke, Georg Wilhelm, skogsman, f. 1833 i Merseburg,
Preussen, studerade vid forstakademien i Eberswalde
(1859–60) och i Tharandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
