Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildenfels ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wildkirchlein-V.le
456
seende likna vildkatten). Kroppsfärgen är of van
gulgrå, med mörka band, under och på benens insida
rostgul. (Jfr ock Huskatten.) Vildkatten, som fordom
var talrik i större delen af Europa, förekommer
numera företrädesvis i några af södra Europas (dock
äfven Skottlands och Schweiz’) skogstrakter, där den
kan anställa stor förödelse på matnyttigt villebråd.
L-e-
Wildkirchlein [viltkirchlajn]. Se Ebenalp.
Vild lemon, bot. Se P o d o p h y 11 u m.
Vildlök, bot. Se Löksläktet.
Vildmarksortstiliägg. Se Kallortstillägg (äfven
i Suppl.).
Vildmose benämnas två stora mossar i Nörre-jylland,
af hvilka Store vildmose ligger i Vendsyssel
n. om Limíjorden, omkr. 13 km. från Nordsjön,
och upptar 69 kvkm. af Aalborg och Hjörring
amt; Lille vildmose 1. Lindenbcrgs mose ligger
s. om Limfjorden, utmed Kattegatt, och mäter 55
kvkm. Haf-vet har fordom sträckt sig of ver båda
två, men efter hand bekläddes de med björkskog
(hvaraf många lämningar ännu finnas), och slutligen
öfvergingo de till mossar. Torfbildningen pågår
ännu. och stora mossbränder ega rum som oftast.
E. Ebg.
Vildmän (ty. wilde männer, waldmenschen,
fr. sauvages), her., kallas de kraftiga, nakna,
vanligen håriga och långskäggiga, med löfkrans
kring hufvud
och midja försedda samt med en "herkulesklubba"
beväpnade manliga gestalter, hvilka ofta användas
som sköldhållare. För Lappland (se d. o.) och
Yillmanstrand (se d. o.) är vapnet en vildman.
Vildokkärtje, vattenfall i Pite älf mellan sjöarna
Vildok (476 m. ö. h.) och Buoktsasauvon (470-
464 m.) inom Arjepluogs socken, Norrbottens län,
har 4,7 m. fallhöjd, 1,550 kvkm. vattenområde,
hvaraf 143 kvkm. sjöar, en lågvattenmängd af 3,i
kbm. per sek. och en högvattenmängd af minst 154,9
kbm. per sek. För sommarlågvattenmängden (31 kbm. per
sek.) beräknas styrkan till 1,457 hkr. Fallet, som
nedstörtar med omkr. 30 m. bredd genom en fjällklyfta
ung. 9 km. n. ö. om norra ändan af Tjäggelvas, ligger
of vanför odlingsgränsen och är ännu outnyttjadt.
E. A-t.
Vildoxe, zool., är ett namn hämtadt väl när-mest från
den engelska beteckningen wild ox, som betyder u r
o x e (se d. o.). Tyskarnas w i l d-
r i n d är i de flesta fall att uppfatta som en
kollektivbeteckning för de i fritt tillstånd lef-vande
nötkreatursarterna (se Bos och Nötkreaturen).
L-c.
Vildpersilja, bot. Se Æ t husa.
Vildris, òot. Se O ry z a.
Wildspitze [vilt-], bergstopp. Se Tyrolen.
Vildstam, trädg. Se Grundstam.
Vildsvinet, zool. Se Svindjuren.
Wildungen (N i ed er-W.), stad och badort i sydligaste
delen af tyska fristaten Waldeck, vid ån Wilde,
nära dess mynning i Eder. 3,717 inv. (1905). W. har
flera berömda mineralkällor (Georg Victorquelle,
Helenenquelle, Königsquelle o. a.), som innehålla
kolsyra samt salter af kalk, magnesium och
järn. Vattnet används mot blodbrist samt mag- och
njursjukdomar. Baden besöktes redan på 1400-talet,
men råkade sedan alltmera ur bruk; först efter midten
af 1800-talet blefvo de åter mera flitigt använda.
A. N-d.
Vildvin, òot., namn på Parthenocissus quinque-jolia
(se Parthenocissus).
Vild vinranka, oot. Se Parthenocissus.
Wild von Hohenborn [vilt fann], Johann Heinrich
Adolf, tysk general, f. 8 juni 1860, blef 1883
officer, 1910 chef för ett grenad j ärregemente, 1912
generalmajor och vid krigsutbrottet 1914 direktor för
allmänna krigsdepartementet i krigsministeriet. Han
förordnades nov. s. å. till generalkvartermästare
i stora högkvarteret, var jan. 1915- okt. 1916 med
generallöjtnants grad krigsminister och förflyttades
därpå till befälet of ver 16 :e armékåren på den
franska krigsskådeplatsen. C. O. N.
Vildåsnor, zool., gemensam beteckning för några i
Asien och Afrika lefvande vilda, mer eller mindre
åsneliknande hästformer. Jfr Dschiggetai och Häst d
j ur e n, sp. 172.
Vile, isl. myt., är enligt den jämförelsevis
sena eddadikten Lokasenna och Snorres förmodligen
därpå stödda uppfattning en broder till Oden. Ordet
betyder "vilja", "själ". För sin tillvaro har denna
gudomlighet troligen att tacka en missuppfattning
af den hos de gamle skalderna Tjodolf från Hvin och
Egil Skallagrímsson - där dock namnet har den mycket
afvikande formen Víler - förekommande benämningen
på vindguden Oden: "viljans (själens) broder", ett
uttryck, som har sin förklaring i de gamles tro,
att själen ("anden") bestod af luft ("anda"; jfr
uttrycket "ge upp andan", d. v. s. dö, eg.: låta
andedräkten utströmma) och att själen efter döden
uppehöll sig i vindgudens sällskap. Sedan Oden på
detta sätt fått en broder Vile, erhöll han snart en
annan vid namn Ve ("den helige"), detta säkerligen på
grund af kristet inflytande under vikingatiden. Enligt
kristna skriftställares vittnesbörd benämndes Kristus
redan under den äldre medeltiden ofta "Guds vilja"
(lat. voluntas, ty. wille). Det låg då nära till
hands för spekulativa nordbor att jämte öfverguden
Oden och hans broder Yile ("vilja") uppställa som
en tredje broder Ve ("den helige"; jfr "den helige
ande"). Då vidare enligt en den tiden förekommande
krass uppfattning af den kristna skapelsehistorien
de första människorna skapats af de tre gudar, i
hvilka treenigheten upplöstes, så få i den nordiska
skapelsehistorien, sådan Snorre framställer den. Oden,
Yile och Yé ersätta Oden, Höner och Lodur, hvilka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
