Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilcke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Wilcke-Wild
442
uppl. 1909), Hermann Ifinger (1892; 7:e uppl. 1909),
bland hvars gestalter man känner igen grefvö
von Schack, Lenbach och Makart, Der dornenweg
(1893; 5:e uppl. 1909), Die osterinsel (1894;
5:e uppl. 1908), som behandlar Nietzsche och hans
läror, Die rothenburger (1895; 14:e uppl. 1919;
"Kothenburgarne", 1896), med ortopeden Hessing von
Göggingen som modell, Hildegard MaJilmann (1897;
4:e uppl. 1908), där "naturskaldinnan" Johanna
Ambrosius är skildrad, SMei-chendes gift (1897;
"Smygande gift", 1899), Feuerblumen (1900) och
ännu flera; hans sista stora roman, Hiddensee,
utkom samma år W. afled. Till hans alstring
höra vidare diktsamlingar (1874; 2:a uppl. 1889,
1907 m. fl.), Erinnerungen (1905) och åtskilliga
smärre prosaarbeten. Till svenska äro ytterligare
öfversatta "Förvaltaren" (1881) och "Lifsleda"
(1889). - Liksom Fulda stod W. litterärt nära Paul
Heyse, hvars vän han var; älskvärd, klartänkt,
dramatiskt åskådlig och humanistiskt varmhjärtad,
påminner han äfven om denne som personlighet. -
W. erhöll både Grillparzer- och Schillerpriset;
1907 mottog han en ståtlig hyllningsskrift. Se
V. Klemperer, "A. W." (s. å.). K-n B. Wilcke,
JohanKarl, fysiker, f. 6 sept. 1732 i Wismar, d. 18
april 1796 i Stockholm, åtföljde sin familj till
Sverige, då hans fader, Samuel W., 1739 blef andre
pastor vid Tyska församlingen i Stockholm. Han blef
1749 student i Uppsala, där han studerade matematik
och fysik under ledning af Strömer och Klingen-stierna
till 1751, då han reste utrikes. Under sin sexåriga
utrikes-vistelse studerade han i Göttingen, Berlin,
Greifswald och Eostock, där han 1757 kreerades
till filos. magister på afh. De electricitatibus
contrariis, som väckte stor uppmärksamhet inom den
lärda världen. Sedan han till Vet. akad. inlämnat
afh. Rön om elektriska laddningens åstadkommande
med flera kroppar än glas och porcellän (1758) och
Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till
åskedundret (1759), utnämndes han 1759 till Thamisk
lektor och s. å. till led. af Vet. akad. 1770 erhöll
han fullmakt som professor thamianus och blef 1784,
efter Wargentin, Vet. akad.s ständige sekreterare. Han
var dessutom led. af Vet. soc. i Uppsala (1774),
Fysiogr. sällsk. i Lund (1775) och utländska lärda
samfund. W. var en banbrytare på fysikens område Han
uppställde en tillfyllestgörande teori till förklaring
af alla fenomenen vid Voltas elektrofor (Vet. akad.s
"Handl." 1762). Han studerade magnetnålens
årliga och dagliga ändringar ("Handl." 1777)
och förklarade norrskenets inverkan på densamma,
hvarjämte har var den förste, som upprättade en
isoklinkarta öfver jorden (1768). I Vet. akad.s
"Handlingar" 1772 införde han en uppsats Om snöens
kyla vid smältning, hvilken gaf nytt uppslag i
värmeläran. 1797 lät Vet. akad. prägla en medalj
öfver W. A. Bi-n.*
Wilcken, Ulrich, tysk arkeolog, f. 1862 i Stettin,
blef privatdocent i Berlin 1888, e. o. pro-festsor
i Breslau 1889 samt ord. där 1891, i Würzburg 1900,
i Halle 1903, i Leipzig 1906 och i Bonn 1912. Af
W:s förtjänstfulla produktion må nämnas Griechische
Ostraka aus Aegypten und Nubien (1899), Tafeln zur
ätteren griechischen paläographie (1890) och Grundzüge
und chresto-mathie der papyruskunde (I, 1911. W. har
också gjort sig känd som grundläggare och ut-gifvare
af "Archiv fur papyrusforschung" (sedan 1900).
P.L-n.
Wiickens, Martin, tysk zoolog och agronom, f. 1834
i Hamburg, d. 1897 i Wien, blef med. doktor 1858,
var i yngre år läkare i Hamburg, brukade riddargodset
Pogarth i Schlesien 1861-71, studerade djurfysiologi
i Göttingen 1871, blef 1872 först e. o. professor
i landtbruk vid universitetet i Rostock och senare
professor i djurfysiologi och husdjursskötsel
vid landtbrukshögskolan i Wien. W. är mest känd
genom sina studier af nötboskapsraserna och sina
öfver dessa utgifna arbeten Die Alpenwirtschaft
der Schweiz etc. (1874; 2:a uppl. 1888), Die
rinderrassen Mittel-Europas (1876; 2:a uppl. 1885),
Grundzüge der naturgeschichte der haustiere (1880;
2:a uppl. 1905), Grundriss der landwirtschaftlichen
haustierlehre (2 bd, 1888- 89; 2:a uppl. 1903
ff.) och Nordamerikanische land-wirtschaft (1890).
(H. J. Dft.)
Wilczek [vi’ltjek]. Johann Nepomuk von, grefve,
österrikisk främjare af polarforskningen,
f. 1837 i Wien, företog själf en kortare resa i
polartrakterna och bekostade till större delen
den Wey-precht-Payerska polarexpedition, som han
följde till Novaja Zemlja och som 1873 upptäckte
Frans Josefs land, äfvensom den österrikiska
öfvervint-ringsexpeditionen till Jan Mayen
1882-83. Äfven för den af Världskriget afbrutna
planen att 1914 utsända en sydpolsexpedition under
Königs ledning var han mycket intresserad. W. deltog
i stiftandet af Wiens geografiska sällskap (1856) och
antropologiska sällskap (1870) samt har visat sig som
mecenat i fråga om konst. O. N-d.
Wild [vilt], Heinrich Ivanovitj, schweizisk-rysk
meteorolog och fysiker, f. 17 dec. 1833 i Uster,
kant. Zürich, d. 5 sept. 1902 i Zürich, blef filos.
doktor 1857 samt kallades 1858 till professor i
fysik och astronomie direktor i Bern. Han utvidgade
därvarande observatorium till en meteorologisk
centralanstalt för kant. Bern och lade grunden till
det stora schweiziska observationsnätet (1863). Som
justeringsinspektör genomförde han 1861-67 en reform
af det gamla schweiziska mått- och viktsystemet
samt inrättade ett normal-justeringsverk i Bern, för
hvilket han blef chef. 186S-95 var W. föreståndare
för fysikaliska cen-tralobservatoriet i Petersburg
och upprättade ett nät af väl skötta meteorologiska
och jordmagnetiska stationer i hela ryska riket
samt gaf upphof till Petersburgsanstaltens filial,
det meteorologisk-mag-netiska observatoriet
i Pavlovsk. Han införde vid meteorologiska
observationers beräkning barometer-afläsningarnas
reduktion till normaltyngd, genom hvilken reform
observationer från skilda länder och områden bli
sinsemellan jämförbara. Han förbättrade instrument
och metoder för väderleks- och jordmagnetiska
observationer. Bland hans uppfin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
