Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viksala ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Viktor Emanuel
420
med undantag af Mazzini och hans anhängare slöto
sig af ven så radikala partichefer som Manin, La
Farina, ledaren af Società nazionale, och Garibaldi
till konungen. Då V. afslog Österrikes ultimatum,
att Sardinien skulle af väpna inom tre dagar,
inryckte de österrikiska trupperna i Pie-mont
29 april 1859. Som fransmännen då ej ännu hunnit
förena sig med sardinarna, skulle Österrike, om
det genast skridit till angrepp, ha krossat den
lilla sardinska hären, of ver hvilken konungen
själf förde befälet. I träff ningen vid Palestro
31 maj kämpade han med en sådan tapperhet, att det
tredje franska zuavregementet af beundran där-öfver
utnämnde honom till hederskorpral. Napoleon gjorde
honom till öfverste vid samma regemente. Segrarna vid
Magenta och Solferino ledde till fredspreliminärerna
i Yillafranca (11 juli 1859) och freden i Zürich
(10 nov. s, å.). Ehuru Sardinien genom dem erhållit
Lombardiet, kände både V., Cavour och det italienska
folket sig besvikna i sina förhoppningar. Y. visade
under den närmast följande tiden prof på sin
politiska begåfning, under det Cavour i förbittring
öfver Napoleons politik och förebrående V., att han
gett vika, för en tid af gick som minister. Redan
i början af 1860 beslöto Toscana, Parma och Modena,
som fördrifvit sina furstar, samt Legationerna genom
folkomröstning förening med Sardinien, som också
därtill gaf sitt bifall. Inför-lifvandet af dessa
landsdelar måste Sardinien köpa med afträdandet af
Nizza och Savojen till Frankrike. Garibaldis sagolika
eröfringståg till Sicilien och Neapel 1860, som i
hemlighet understöddes af V:s regering, samt Umbriens
och Markernas eröfring af Y:s trupper, hvarigenom
Kyrkostaten inskränktes till trakten närmast Rom,
fullbordade i det närmaste Italiens enhet. I spetsen
för 30,000 man ryckte konungen själf i okt. fram mot
Capua och sköt sin armé emellan det påfliga området
och Garibaldis här. Han gjorde detta, emedan han ville
hindra Garibaldi att utföra sin af sikt att marschera
mot fransmännen i Rom, hvil-ket steg skulle ha satt
hela enhetsverket på spel. Y:s trupper fullbordade
staden Neapels eröfring, och 7 nov. höll konungen
sitt högtidliga intåg, själf körande den vagn, i
hvilken han och Garibaldi sutto. När Garibaldi stod i
begrepp att af resa till Caprera, uttalade han i en
af skedsproklamation följande ord: "Försynen har i
Yiktor Emanuel gett Italien en härlig gåfva. Hvarje
italienare måste sluta sig till honom, hålla fast
vid honom. Inför den ridderlige konungen (il re
galantuomo) måste hvarje misstroende försvinna,
hvarje groll varda till intet". 18 febr. 1861
öppnades det första allmänna italienska parlamentet,
i Turin. Hela Italien utom Yenezia och "S:t Petri
arf" var representera dt i detsamma. 17 mars
beslöt det, att de nu till ett helt förenade olika
landsdelarna skulle kallas konungariket Italien,
och till följd af detta beslut antog Y. titeln
"konung af Italien". De tre store män, som grundlagt
Italiens enhet, intogo en märkvärdig ställning till
hvarandra, ehuru de supplerade hvarandra och ehuru
de alla varit nödvändiga för det stora verkets
genomförande. Y. högaktade Cavour och beundrade
hans statsmannasnille samt hyste förtroende till och
understödde hans politik, men för hans person kände
konungen ingen
egentlig sympati eller varmare
tillgifvenhet. Y. visste att äfven emot en
man af Cavours mått bevara sin ställning som
monark. Han följde ej alltid obetingadt dennes
råd, utan behöll städse ett personligt inflytande
på politiken. Garibaldi var icke heller någon
personlig vän till Cavour, hvars politik han kallade
"räfpolitik". Däremot voro Y. och Garibaldi i mycket
befryndade naturer, men till karaktär och skaplynne
mycket olika den store räknemästaren Cavour. För
Garibaldi kunde enhetsverket icke nog hastigt
fullbordas. Hans och hans anhängares fältrop var: "Rom
eller döden". Detta vållado både konungen och ännu
mera hans ministrar de största svårigheter. Garibaldis
tåg mot Rom 1862, som regeringen måste hindra med
vapenmakt, ändade med Garibaldis tillfångatagande
vid Aspromonte, hvil-ket uppväckte häftig jäsning
och oro bland folket. Största delen af ministären
och generalerna ville begagna segern till att krossa
"handlingspartiet" genom att döma Garibaldi till ett
strängt straff. Detta steg, som kunnat bli ödesdigert
för det nya riket, hindrade Y. genom att utfärda
amnestien af 7 okt. 1862, som hade till följd, att
konseljpresidenten Rattazzi l dec. af gick. Mycket
missnöje framkallade fördraget med Frankrike af
15 sept. 1864, som i sept. vållade ett upplopp
i Turin. Enligt detta fördrag skulle fransmännen
utrymma Rom, och italienska regeringen förband sig
att ej angripa eller tillåta något angrepp utifrån
mot Rom. Skenbart uppgaf den tanken på Rom såsom
rikets hufvudstad genom att flytta regeringens säte
från Turin till Florens, där Y. 1865 tog sin bostad.
Förbundet med Preussen och kriget mot Österrike
1866 skaffade Italien Yenezia trots nederlagen
vid Custozza och Lissa. Garibaldis okloka ifver
att förvärfva återstoden af Kyrkostaten åt Italien
ledde till hans nederlag vid Mentana 1867 och Roms
återbesättande af fransmännen. Frågan om Rom blef
därigenom endast så mycket mera brännande. Napoleon
III:s förslag sept. 1869 om en allians besvarades
af Y. med fordran, att 1864 års fördrag först skulle
fullgöras. Ej ens i aug. 1870 kunde franske kejsaren
förmå sig till att öfverlämna Rom till Italien. Under
fransk-tyska kriget 1870 -71 voro Yrs sympatier på
Frankrikes sida. Han förmådde dock ej mot sin ministär
genom-drifva ett ingripande i kriget. Sedan de franska
trupperna återkallats, intogs Rom 20 sept. 1870 af de
italienska trupperna. I jan. 1871 beslöto parlamentet
och konungen, att det skulle bli rikets hufvudstad,
och 2 juli s. å. höll Y. sitt högtidliga intåg där
och tog sin bostad i Kvirinalen. Till borgmästaren,
som hälsade honom i stadens namn, sade Y.: "Yi äro
i Rom och skola stanna här." Han var en i hög grad
konstitutionell konung, och det parlamentariska
styrelsesättet utvecklade sig därför under hans
regering. På grund af sin lifliga natur hade Y. dock
svårt att inom politiken underordna sina tycken under
det allmännas kraf. Y. egde snabb uppfattning och
för måga att raskt fatta beslut.
1873 besökte Y. jämte ministerpresidenten Min-ghetti
och utrikesministern Yisconti-Yenosta Wien och
Berlin, hvarigenom ett närmande mellan Italien och
Österrike förbereddes. I april 1875 mottog konungen
ett återbesök i Yenezia af kejsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
