Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wigtown-Vihanti
378
borg (1874) och var 1877-90 biträdande lärarinna i
sin ena dotters privata flickskola i Hälsingborg. På
hennes graf där aftäcktes 1910 en minnesvård. Se
"Svenska landsmålen", VIII (nekrolog af H. Wranér,
minnestal af E. Wrangel och bibliografi af 0. Walde).
(R-n B.)
Wigtown O^gtalm]. 1. Grefskap i sydvästra
Skottland, begränsadt i n. af Ayrshire, i ö. af
Kirkcudbrightshire samt f. ö. af hafvet. Areal 1,327
kvkm. Gref skåpet bildar den västligaste delen af
Galloway. Genom de bägge djupt inträngande vikarna
Luce bay från s. ö. och Loch Ryan från n. v. afskiljes
en hammarliknande halfö, Rinns of Galloway, som slutar
i udden Mull of Galloway, Skottlands sydligaste
punkt. Som begränsande farvatten mellan W. och
Kirkcudbrightshire intränger Wigtown bay, som tillika
med Luce bay omsluter halfön Machers. Gref skåpet
är småkulligt, de högsta höjderna finnas i n. på
gränsen mot Ayrshire (Benbrake och Craigairie Fell),
men de nå icke upp till mera än 300 m. ö. h. Hedar
och mossar uppta en rätt stor del af arealen,
särskildt i n. ö., där ett område bär namnet "the
Moors". Landet sluttar hufvudsakligen mot s. ö.;
den största floden är Cree, som bildar gräns
mot Kirkcudbright och faller ut i Wigtown bay. I
samma vik utfaller v. härom Bladenoch. Sjöarna äro
många, men små (moränlandskap!). Genom omsorgsfullt
tillvaratagande af den odlingsbara marken uppgår
denna till 46 proc. af hela arealen, öfver medeltalet
t. o. m. i de skotska lågländerna. Af säd odlas
mest hafre; af underordnad betydelse är odlingen
af h vete och korn. Större delen af den odlade
jorden är emellertid bevuxen med foderväxter,
ty ladugårdsskötsel är hufvudnäring. W. hade 1912
53,117 nötkreatur, 116,605 får, 15,633 svin och
6,000 hästar. Nötboskapsrasen är berömd (Ayrshire),
likaså hästarna (Clydesdale). Fisket är ej så
omfattande, som man kunnat vänta; kusten har ej
många tjänliga hamnar. Bästa skydd lämnar Loch
Ryan. där grefskapets bästa hamn och största stad är
belägen, Stranraer (6,444 inv. 1911). Industrien är
föga utvecklad och omfattar blott tillverkning af
ylletyger, läder, landtbruks-redskap m. m. samt
bryggerier och brännerier. Folkmängden har
för hvarje årtionde gått tillbaka sedan 1851,
då den utgjorde 43,389 pers.; 1918 uppskattades
den till 29,900 pers. - 2. Hufvud-stad i nämnda
grefskap, vid västra sidan af Wigtown bay,
nära Bladenochs utlopp. 1,710 pers. (1911).
l o. 2. A. N-d.
Wigwam [wirgwåm]. Se Indianer, sp. 490.
Vigvatten (lat. aqua benedicta lustr?lis) kallas
det högtidligt invigda vatten, som brukar finnas i
särskilda bäcken eller kärl, placerade vid ingången
till katolska kyrkor, och hvarmed de in-och utgående
pläga bestänka sig. Bruket af vigvatten är liksom så
många andra katolska kyrkobruk af hednisk-judiskt
ursprung. Härifrån öfver-fördes denna sed till
kristendomen. Det var vanligt, att de kristne
före gudstjänsten och bönen tvådde sina händer. De
äldre kristne kyrkolärarna, såsom Tertullianus och
Chrysostomos, hvilka omtala detta bruk, se dock däri
endast en symbol af hjärtats renhet, som är Gud vida
välbehagligare än rentvagna händer. Det vatten, som
därför erfordrades, brukade sedan början af 300-talet
anbringas i särskilda vattenbehållare, som ställdes
i kyrkornas förgårdar. Men ingen antydan finnes,
att sådant vatten brukade särskildt invigas,
såsom fallet var med dopvattnet (se V a 11 e n i
n v i g-ning). Ej heller förekom någon bestänkning
med vatten, innan man inträdde i Guds hus. En sådan
bestänkning betraktades inom den äldsta kristna kyrkan
som en förkastlig hednisk sed. Först sedan 600-talet
tyckes användning af vigvatten ha kommit i bruk inom
kristna kyrkan, och från samma tid tyckes man äfven ha
börjat göra sig åtskilliga vidskepliga föreställningar
om vigvattnets förmåga att utgöra ett skyddsmedel
mot onda makters inflytelser. Det blef en af de
viktigaste sakramenta-lierna. De pseudo-isidoriska
dekretalen ge en utförlig framställning af. huru
vatten, blandadt med salt, skall af prästerna
konsakreras samt huru det så konsakrerade vattnet
(vigvattnet) visar sig verksamt till rening af
de kristnes boningshus, åkrar, vinberg, husdjur
m. m. och som botemedel mot allehanda ondt. Denna
uppfattning gjorde sig nog gällande hela medeltiden
igenom. De romerska mässböckernas ("Rituale romanum"
och "Missale romanum") vatteninvigningsformulär
äro mycket upplysande. I det formulär, som har till
öfver-skrift "Ordo faciendi aquam benedictam", heter
det, att den tjänstgörande prästen skall hvarje söndag
inviga vattnet. Han exorciserar (undandrar djäfvulens
inflytelse) först såväl salt som vatten hvart för
sig och åkallar Guds helgande af elementen. Därefter
blandar han salt och vatten tillsammans, under det han
säger: Commìxtio salts et aquæ pariter fiat in nomine
Palrìs et Filii et Spirüus sancti ("må salt och vatten
blandas lika i Faderns. Sonens och den Helige andes
namn"). Till sist läser han en invigningsbön öfver
blandningen. Af innehållet i de föreskrifna formulären
framgår tydligt, att man anser, att de sålunda invigda
elementen undandras den onda andevärldens inflytande
och i stället erhålla gudomlig kraft till botande af
sjukdomar m. m. samt till att skydda människor och
deras boningar från demonisk inverkan. Efter fullgjord
invigning tar prästen vigkvasten (aspersorium)
och bestänker därmed tre gånger först altaret,
därefter sig själf och de öfrige administrerande samt
slutligen menigheten, under det han läser Ps. 51:
9. Af det invigda vattnet få sedan de närvarande
taga med sig hem för enskildt bruk. Vigvattnet
har funnit synnerligen vidsträckt användning inom
såväl den romersk-katolska som den grekisk-ortodoxa
kyrkan och spelar en mycket stor roll vid hart när
oräkneliga tillfällen, såsom vid invigning af kyrkor
och kyrkogårdar, af vaxljus och altarbeklädnader, af
Kristus- och helgonbilder, af nya byggnader och fartyg
m. m. - Vigvatten förekommer äfven hos irvingianerna
och i engelska ritualismen.-Hufvud-arbetet är
Ad. Franz. ’’Die kirchlichen benediktionen im
mittelalter" (1909). J. H. B. (Hj. H-t.)
Vigör (fr. vigueur, lat. vi’gör], friskhet,
lifs-kraftighet, styrka, liflighet till kropp eller
själ. Adj. v i gör ös. - Vigoroso [-gåråså], it.,
mus., friskt, kraftigt.
Vi’hanti. kapell under Brahestads och Salo (se
d. o.) pastorat, Uleåborgs län, Finland, bestärndt att
afskiljas till eget pastorat. 511 kvkm. 3,425 inv.,
finsktalande (1919). O. B-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
