Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriftliga fördrag skulle antecknas i kyrkans arkiv. 740
förklarades äktenskaps ingående inför prästen
rättsligen likställdt med muntlig och skriftlig
consensusförklaring, och 893 förklarade kejsar
Leo den kyrkliga välsignelsen för rättsligt
nödvändig. Detta är utvecklingen i Österlandet. I
Västerlandet gestaltade sig förhållandena
annorlunda på grund af mötet med den germanska
äktenskapsrätten. Enligt denna kräfdes tvenne,
till tiden skilda rättsliga handlingar, fästningen
(se Trolofning), innefattande ett aftal om kvinnans
framtida öfverlämnande och vederlaget härför,
samt bröllopet (se vidare d. o.) l. giftermålet
(se d. o.), då bruden öfverlämnades och hemfördes
till brudgummen och betalningen för henne (se
Brudköp) erlades. Med tiden bortföll karaktären af
köp, och äfven kvinnans samtycke erfordrades. När
kristendomen kom till de germanska folken, omhuldades
den kyrkliga välsignelseakten på det lifligaste af
kyrkan. Men den var en fri sedvänja utan rättslig
betydelse. Man sökte bringa bröllopet l. giftermålet
i så nära samband som möjligt med den kyrkliga
akten. Giftermålet försiggick framför kyrkdörren
omedelbart före brudmässan. Vid giftermålet trädde
prästen med tiden i giftomannens ställe som den,
hvilken utförde giftermålet, d. v. s. brudens
öfverlämnande. Detta var en utveckling i
ordningens och sedlighetens intresse. Giftermålet,
som erhöll religiös utgestaltning, var den enda
handling, hvarigenom äktenskapet offentligt
konstaterades. Härigenom möjliggjordes bekämpandet
af de formlösa, hemliga äktenskapen och efterlefnaden
af stadgan om lysning (se d. o.), föreskrifven genom
fjärde lateransynoden (1215) och åsyftande att göra
äktenskapet offentligt. Under hela medeltiden kom
det dock aldrig därhän, att kyrkans medverkan vid
äktenskaps ingående blef rättsligen nödvändig.
I Sverige följde man, om ock långsamt, den
kontinentala utvecklingen. Enligt landskapslagarna
voro fästningen och bilägret (samliggandet) de
viktigaste äktenskapsstiftande faktorerna. Vigseln var
icke nödvändigt villkor för laggillt äktenskap. Men
af omtanke om äktenskapets bestånd och för att
undvika konflikt med de kyrkliga myndigheterna blef
det vanligt, att nupturienterna (de, som ämna gifta
sig med hvarandra) iakttogo kyrkans fordringar vid
sidan af den borgerliga rättens. De läto lysa för sig
och gingo efter giftermålets förrättande in i kyrkan
för att vigas, och man begaf sig först därefter till
brudgummens hem.
På katolskt område resulterade den medeltida
utvecklingen i Tridentinmötets klara och enkla
bestämmelser, enligt hvilka kyrklig vigsel blef
obligatorisk (tvungen) och hvarje äktenskap, som
icke blifvit ingånget i prästens och tvenne vittnens
närvaro, frånkändes giltighet. Detta sammanhänger
med kyrkans uppfattning af äktenskapet som ett
sakrament. Härutinnan ställer Luther sig afvisande,
och utvecklingsgången blef i reformationens länder
därför en annan. Äktenskapet var enligt Luther ett
heligt ting, "en Guds gåfva", men, liksom mycket
annat, som Gud gett, var det underkastadt världslig
lagstiftning och öfverhet och utgjorde i denna del
en borgerlig ordning. Äktenskapet uppstod genom
kontrahenternas ömsesidiga trohetslöften, afgifna
vid trolofningen (se d. o.), hvilken
borde afse ett omedelbart inträde i
äktenskapet. Sanna kristna borde icke försumma att
låta sitt äktenskap kungöras genom lysning, bekräftas
framför kyrkdörren och välsignas vid altaret. Luther
fasthöll således vid den gamla germanska
uppfattningen om trolofningens l. fästningens
betydelse, otvifvelaktigt i öfverensstämmelse med
den dåtida folkliga uppfattningen. Hans önskan, att
trolofningen skulle omedelbart följas af äktenskap,
kunde emellertid ej förverkligas, och detta vållade i
praktiken svårigheter. Äktenskapets rättsverkningar
voro till stor del bundna vid ett formlöst aftal,
samtidigt som kyrklig vigsel gjordes obligatorisk,
utan att denna hade afgörande rättslig betydelse.
Särskildt genom juristen J. H. Boehmer (d. 1769)
förbereddes den moderna rättsuppfattningen. Det var
ett sedligt och juridiskt framsteg, när man började
anse en högtidlig, inför vittnen utförd handling vara
obetingadt nödvändig för det rättsliga konstaterandet
af ett slutet äktenskap. Makarnas samtycke måste vara
konstateradt i en offentlig akt. Därvid inriktade
man sin uppmärksamhet icke på trolofningen,
hvilken betraktades som ett rent förberedande
äktenskapsaftal, utan på vigseln. Boehmer ansåg
vigseln vara den genom den historiska utvecklingen
gifna formen för äktenskaps ingående. Men denna form
kunde ersättas af en annan. Denna uppfattning har
blifvit bestämmande för den följande utvecklingen. I
den moderna rättsstaten kräfves ett obestridligt
rättsligt fastställbart moment som begynnelsen
af det rättsligt erkända äktenskapet med dess
rättsliga verkningar. Detta moment är makarnas
vid vigseln offentligt uttalade samtycke. Till en
början fanns endast kyrklig vigsel. Principiellt
kunde makarnas samtycke uttalas också inför
civil myndighet. Småningom arbetade sig också
civiläktenskapet (se d. o.) l. borgerliga äktenskapet
fram, först som fakultativt (frivilligt), sedan i
flera länder som obligatoriskt (tvunget). Den kyrkliga
vigseln får i så fall ingen rättslig betydelse,
utan blir en rent religiös välsignelsehandling.
Karakteristiskt för svenska äktenskapsrättens
utveckling är det sega fasthållandet vid
fästningen som äktenskapsstiftande moment. Först
genom äktenskapslagarna af 1915 blir fästning
l. trolofning detsamma som förlofning, d. v. s. får
karaktären af förberedande äktenskapsaftal, och
äktenskapets rättsverkningar bindas vid vigseln,
d. v. s. vid makarnas här offentligt uttalade
samtycke. Detta kan ske antingen inför kyrklig eller
borgerlig myndighet. Lagen föreskrifver med andra
ord s. k. fakultativt civiläktenskap och räknar
med antingen kyrklig eller borgerlig vigsel. Hvad
den kyrkliga aktens innebörd från rent religiös
synpunkt angår, må påpekas, att det är naturligt,
att kristna människor vid ett så viktigt steg i lifvet
som äktenskaps ingående icke vilja umbära Guds ord och
bönen. Och det är en rimlig fordran, att den kyrkliga
välsignelsehandlingen icke skall till tiden skiljas
från den akt, som rättsligt konstituerar äktenskapet,
att m. a. o. den kyrkliga vigseln har rättsliga
verkningar. Kyrklig vigsel må ega rum inom svenska
kyrkan, om båda de trolofvade äro medlemmar af kyrkan
eller den ene är medlem däraf och den andre tillhör
annat kristet trossamfund. Konungen eger vidare att
íörordna, att medlem af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
