Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigfússon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Vigny
370
Alfred de Vigny. Porträttmedaljong, mod. af David
d’Angers.
Vid samma tid skref han sina båda mästerverk Motse
och Æløa, hvilka liksom Le déluge först ut-gåfvos i
Poèmes antiques et mödernes (1826). 1823 aftågade han
med sitt regemente för att deltaga i spanska kriget,
men placerades i reserven på pyreneiska gränsen
och kom således icke heller denna gång i tillfälle
att vinna några krigiska lagrar. För att trösta sig
besjöng han Rolands död i den vackra dikten Le cor och
skref i Walter Scotts maner den historiska romanen
Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIII (1826;
sv. öfv. 1864), som hade storartad framgång. Trött
på garnisons-lifvet, under hvilket han befordrats
till kapten, tog V. 1828 afsked ur krigstjänsten
och ingick s. å. äktenskap med Lydia Bunbury,
en engelska af förnäm familj och stor skönhet
(han hade strax förut svärmat för Delphine Gay,
som sedan gifte sig med tidningskungen Girar din
och till h vilken V. 20 år senare adresserade den
vackra dikten Páleur}. Äktenskapet blef icke precis
olyckligt, fast V. var otrogen, men makarnas naturer
of verensstämde icke. Liksom V. i sin lyrik är en af
föregångarna till det romantiska genombrottet, så är
han också en af de förste, som i dramat bryter med
pseudoklassici-tetens regler och ansluter sig till
Shakspere. 1829 spelades på Théàtre francais V:s
öfv. af Shak-speres Othello ou le more de Venice,
numera föråldrad, men för sin tid utmärkande sig
genom sin djärfva, realistiska stil. Den följdes
af originalstycket La maréchale d’A nere (uppf. på
Odéon 1831), som behandlade ett historiskt ämne från
1600-talet med en för V. karakteristisk fatalistisk
uppfattning, och dramat Quitte pour la peur
(uppf. 1833 på Parisoperan) i 1700-talets stil. Men
sin största teatersuccès uppnådde han först med
dramat Chat-terton (uppf. 1835). Det ger uttryck för
romantikens och särskildt V:s uppfattning af skalden
som en oförstådd martyr. Framgången var oerhörd,
och stycket framkallade en s j älf mordsepidemi
liksom "Werther" på sin tid. Ämnet hade V. hämtat ur
det arbete han kort förut utgett, Consultations du
docleur Noir: Stello ou les dìables bleus (1832),
en bok, hälft i Sternes, hälft i Didérots maner,
full af bitterhet. I detta ögonblick öfverstrålade
V:s rykte V. Hugos, som endast långsamt trängde
igenom, men detta förhållande förändrades snart,
då V:s författarskap plötsligt tycktes upphöra. Med
undantag för de tre vackra berättelserna Servitude
et grandeur militaire (1835) och några dikter, såsom
Le mont des Oliriers och La maison du ber g er,
hvilka med långa mellanrum blefvo synliga i "Re-vue
des deux mondes", utgaf V. ingenting under de sista
29 åren af sitt lif. Hans forna romantiska vänner,
såsom V. Hugo och Sainte-Beuve, hvilka vid hans första
framträdande öfverhöljde honom med loford, drogo sig
från honom. Den senare karakteriserade honom som en
"skön ängel, hvilken druc-
kit ättika;’. I Franska akad. intogs V. först 1846,
och hans inträdestal, som utgjorde ett försvar för
romantiken, blef hans sista offentliga handling. Han
drog sig tillbaka från världen och lefde de sista 25
åren af sitt lif i ensamhet på sitt gods. Möjligen
bidrog till denna frivilliga skilsmässa från världen
hans förhållande till den vackra och framstående
aktrisen m:me Dorval (se denna), som han lärt känna
under repetitionerna på "Chatterton", i hvilket stycke
hon skapade "Kittys" roll. Men de voro alltför olika
naturer. M:me Dorval tröttnade snart och bedrog honom
med andra. Den stora smärta, som denna kärlekshistoria
beredde honom, inspirerade honom till den storslagna
dikten La colère de Samson. Hans växande pessimism,
frukten af hans filosofiska betraktelser, bidrog af
ven att försänka honom i en "helig ensamhet". Hans
sista år förmörkades ytterligare af en svår
kroppslig sjukdom, kräfta, som han bar med stoiskt
tålamod. Först efter hans död upptäckte man, att under
dessa tystnadens långa år hans tankar nått höjdpunkten
af djup och mognad. Året efter hans död utkom hans
mästerverk, Les destinées (1864), och af hans dagbok,
skrifven under loppet af 40 år, utgaf hans vän och
testamentsexekutör Louis Ratisbonne korta fragment
under titeln Journal d’unpoète, som spridde ljus
of ver hans intimaste lif och i mycket gaf en ny
bild af skalden. V., så äkta romantiker han än är,
skiljer sig dock i flera afseenden från sina samtida
skaldebröder. Hans språk är enklare och renare,
mera måttfullt, men saknar därför icke vare sig färg
eller linjer. Men som konstnär är han ganska ojämn,
och som versifikatör eger han icke V. Hugos outtömliga
ordrikedom och virtuositet. Därför nå icke många af
hans dikter f ull-andningen, men de utmärkas genom
tankarnas kraft och ett enkelt, högtidligt majestät,
som erinrar om bibelns uttryckssätt. I sina tidigare
dikter står han A. Chénier nära (t. ex. i "La dryade")
och har sedan väsentligen influerats af Byron. Han
är den förste, som fann formen för romantikens
nya lyrik, tidigare än både Lamartine och V. Hugo;
och han är också den förste, som i Frankrike skapat
tankelyriken eller, som han s j älf säger i sina
dikter, "satt i scen en filosofisk tanke under en
episk eller dramatisk form". Ingen har i fransk
litteratur öfverträffat honom i djup eller klarhet
i denna art af dikter. Hans tankar ha större omfång
och sammanhang än Hugos. Hans världsuppfattning är
strängt pessimistisk, men icke längre personlig
som Chateau-briands eller Byrons, utan den höjer
sig till en allmänmänsklig världsbetraktelse, som
icke saknar beröringspunkter med Lucretius’. Det är
geniets lott att lefva oförstådd af en materialistisk
värld, kvinnan är en Delila, naturen är likgiltig,
och Gud är stum inför människornas sorger. Det
högsta för människan är att bära sina lidanden med
stoiskt tålamod och att hysa medlidande med sina
likar. V. påverkade Hugo under hans tidigare år
och har icke varit utan inflytande på Musset och
Baudelaire. Under midten af seklet var han tämligen
bortglömd, men han har sedan ånyo högt uppskattats
och efterlämnat spår både i Parnass-skolans
(Sully-Prud-homme) och symbolismens diktning. V:s
Oeuvres utgåfvos 1837-39 (7 bd), 1883-85 (8 bd)
och 1904-06 (8 bd), hans Théàtre 1838-39, Poésies
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
