Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wieselgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Wiflisburg-Wifstavarf
350
sträckta, bakåt halsformigt afsmalnands hufvud cch
de brunröda täck vingarna. Den angriper hassel
och al, hvilkas blad honan sammanrullar till i
båda ändar slutna, tunnformiga rör, hvari äggen
anbringas. Gråvifveln (Brachyderes incanus), är
6-10 mm., långsträckt, svartbrun och klädd med lätt
afnötta, gråhvita eller svagt kopparglän-sande
hårfjäll och lefver på barrträd samt har vid
flera tillfällen uppträdt som -skadegörare på
barrträdsplantor. Alvifveln (Cryptorrhynchus la-pathi)
är svart eller svartbrun, med halssköldens sidor,
frambröstet samt den bakre, starkt afsmal-nande
delen af täckvingarna hvitfjälliga. Den angriper
företrädesvis al och vide, men äfven björk och poppel,
i hvilka larverna göra gångar först under barken,
sedermera inne i stammen. Nötvifveln 1. nötborraren
(Balaninus nucum), är 6-8 mm. lång, grågul och har
det längsta snytet af våra inhemska vifvelarter. Honan
borrar i den ännu omogna hasselnöten ett hål in till
kärnan, lägger ett ägg i mynningen och skjuter därpå
in ägget med den långa snabeln. Hålet lakes snart
igen, och den uppväxande larven, den s. k. nöt
m ask en, förtär nötkärnan, hvarefter den borrar
sig ut ur det nu hårdnande skalet och förpuppas i
jorden. Löfviflarna (PhylloMus) ha långsträckt kropp,
5-7 mm. lång, vanligen klädd med metallglänsande
fjäll, som lätt nötas af. Snytet är kort och
trubbigt. De förekomma på buskar och löfträd, hvilkas
blad och knoppar de förtära, medan larverna lefva i
jorden af rötter och äro jämförelsevis oskadliga. Den
vanligaste arten är metallgröna löfvifveln
(P. ar-geniatus), som är ett vanligt skadedjur på
fruktträd, men äfven gjort sig känd som skadegörare
på björkar. Blomviflarna (Anthonomus) äro skadedjur
på fruktträdens blomknoppar eller stenfrukternas
kärnor. Äppelblomvifveln (A. .pomorum) är en 4
mm. lång art, brun till färgen och med ett snedt,
gulhvitt, svartkantadt tvärband på hvardera täckvingen
bakom midten. Honan lägger sina ägg i äppelblommornas
knoppar, hvilkas inre larven förtär och inuti hvilka
den förpuppas. Hallonvifveln (A. rubi) är svart,
fint gråhårig och förstör blomknoppar och blomskaft
af hallon, smultron och jordgubbar. K ä r n-v i f
v e l n s (A. druparum) larver lefva i kärnorna af
hägg, körsbär och plommon. - Bladmin e-rarviflarna
(Orchestes) utmärkas genom ringa storlek (2-3,5 mm.),
genom hoppförmåga och för detta ändamål förtjockade
baklår. Släktet har fått sitt svenska namn däraf, att
larverna lefva som bladminerare, d. v. s. inuti bladen
urholka gångar eller rum. De vanligaste arterna äro:
b o k b l a d-mineraren (O. fagi; se pl. II till
art. Skogens skadeinsekter), ekbladminer a-r e n
(O. quercus) och poppelbladminera-ren (O. populi). -
Splintviflarna (Mag-dalis) kännas i allmänhet igen på
sin vackra blåa färg samt därpå, att täckvingarna ej
täcka bakkroppens spets. De vanligaste arterna äro
skogs-insekter, hvilkas larver lefva på gran eller
tall, där de antingen göra gångar under barken eller
i märgen af toppskotten. De of verensstämma i fråga
om lefnadssättet med tallviflarna, från hvilka de
skiljas därigenom, att larfgångarna fåra splinten
djupare samt att skalbaggarna angripa
| endast årsskotten, däremot ej som tallviflarna
äldre ! skott. Den vanligaste arten är vanliga t
a 11-splintvifveln (M. vìolacea). Prunsplint-v i
f v e l n (Magdalinus pruni) är omkr. 3 mm. lång,
till färgen svart eller mörkbrun, utom benen som äro
gulröda. Den angriper våra vanliga fruktträd, jämte
persiko- och aprikosträd. Larverna göra oregelbundet
slingrande gångar mellan barken och veden. Bland
mera anmärkningsvärda viflar märkas vidare släktet
Öronviflar (Otiorrhynchus), som fått sitt namn däraf,
att snytet framtill har ett par öronformiga flikar,
släktet Miarus, som påträffas i blåklockor, samt
släktet Lixus, hvars larv lefver i vattenväxter och
hvilken som fullvuxen kryper omkring på vattenytan,
men vid fara kryper ned under vattnet, där den tack
vare ett skyddande vaxhölje undgår att bli våt.
I tropikerna höra flera viflar till kulturväxternas
svåraste fiender, t. ex. bomullsvifveln (Anthonomus
grandis), som från sitt hemland, Mexico, omkr. 1890
spred sig till bomullsdistrikten i Förenta staterna,
där den vållar skador för många mill. doll. årligen,
palmviflarna (Rhynchophorus), hvilka särskildt angripa
de hög-stammiga palmerna, såsom kokos-, dadel- och
oljepalmer, och sockerrörsvifveln (Spheno-phorus),
som angriper ej blott sockerrören, utan äfven
bananer, palmer o. d. på Hawaii och Söder-hafsöarna.
I. T-dh.
Wiflisburg, stad. Se Avenches.
Vifolka härad, i Östergötlands län, ingår i Vi-folka,
Valkebo och Gullbergs domsaga samt Mjölby fögderi och
omfattar socknarna Västra Harg, Östra Tollstad, Sya,
Veta, Viby, Normlösa, Härberga och Västerlösa. 29,404
har. 7,381 inv. (1920). V. härads tingslag omfattar
äfven staden Mjölby.
Vifolka och Valkebo kontrakt, i Linköpings stift,
omfattar de 10 pastoraten Västra Harg; östra Tollstad
och Sya; Veta och Viby; Normlösa och Härberga; Mjölby;
Nykil; Gammalkil; Kappestad och Sjögestad; Vikingstad;
Ulrika. 72,182 har. 19,143 inv. (1919). Framdeles
skola med Normlösa såsom annex förenas Vallerstad och
Järstad i Gullbergs och Bobergs kontrakt, Rappestad
såsom annex förenas med Vikingstad och Sjögestad
såsom annex förenas med Gammalkil.
Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga, i
Östergötlands län, omfattar Vifolka härad och
staden Mjölby, som bilda ett tingslag, samt Valkebo
och Gullbergs härad, som tillsammans utgöra ett
tingslag. 1,066 kvkm. 27,035 inv. (1919).
Viforsen, vattenfall i Ljungan inom Tuna
socken, Västernorrlands län, har 12,400
kvkm. flodområdesareal, en vattenföring af
800 kbm. per sek. vid normalt högvatten och 62
kbm. per sek. vid industriellt medel vatten samt
en fallhöjd af omkr. 6 m. Det monterades 1S98-1900
och 1907 med vattenturbiner och generatorer för
elektrisk drift. Anläggningen, omedelbart nedom sjön
Mar-men, möjliggör uttagandet af 1,850 kilowatt
’årsproduktionen var 10 mill. kilowattimmar 1916)
cch tillhör Wii elektriska a.-b., ett af Sveriges
äldsta kraftdistributionsföretag. Kraften distribueras
i Sundsvall med omnejd. E- A-t.
Wifstavarf, egendom i Timrå socken, Medelpad,
Västernorrlands län, vid Kringelfjärden af Bottniska
viken, med ångsåg, om tolf ramar, fyra kantverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
