Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viersen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socken, Kronobergs län. Hans sonsons son, bonden Jonas
Jonsson i Spånhult, Vislanda socken, blef gift med
Elin Ingemarsdotter, som på mödernet härstammade från
kyrkoherden Samuel Wiesel, och deras näst äldste
son Peter (se W. 1) antog efter ett par fränder på
mödernesidan namnet Wieselgren. Jfr J. P. Nyberg,
"Wieselska slägtregistret", 1873.
1. Peter (Per) Jonasson W., präst, nykterhetsförkämpe,
litteratur- och kulturhistoriker, biograf, f. 1
okt. 1800 i Spånhult, Vislanda socken i Värend,
Småland, d. 10 okt. 1877 i Göteborg, var son
till hemmansegaren Jonas Jonsson (se ofvan,
släktöfversikten). Den brådmogne gossen, som vid
åtta års ålder hade genomläst hela bibeln och vid tio
år skrifvit ett litet psalmhäfte samt en predikan,
sattes 1811 i Växjö läroverk och erhöll därvid namnet
W. efter frändesläkten. Som sjuttonårig gymnasist
började han predika. Han erfor djupa andliga behof och
blef en religiös "svärmare", en s. k. "läsare", midt
i detta otrons och lättsinnets tidehvarf. Han var
äfven nykterhetsabsolutist redan vid 19 års ålder, innan
nykterhetsrörelsen någonstädes i världen begynts. W:s
kristendom hade från början en praktisk riktning;
den genomträngde hans personlighet i oåtskiljaktig
förening med en brinnande fosterlandskärlek och
ett omättligt kunskapsbegär. Under hela skol- och
gymnasietiden var han informator åt barn och yngre
kamrater. Student i Lund 1820, idkade han filologiska,
historiska och vittra studier samt predikade nästan
hvarje söndag. Af Schartau och Tegnér mottog han
starka intryck. 1821 fick W., efter rekommendation
af professorn i historia Lindfors, i uppdrag att
ordna grefve J. G. De la Gardies på godset Löberöd
nära Lund förvarade historiska handlingar, och ur
denna viktiga samling för historisk källforskning
utgaf han 1823–44 först i disputationer, från 1831
i bokform, en stor mängd värderika handlingar och
många bearbetningar af det rika materialet (se De la
Gardieska arkivet). Sedan han 1823 promoverats till
filos. magister, fick han s. å. informatorsplats
i Stockholm hos statsrådet grefve Skjöldebrand,
hvarigenom tillfälle bereddes honom att forska i
biblioteken i Stockholm och Uppsala. I hufvudstaden,
där han stannade fem års tid, kom han i beröring
med högt uppsatta och inflytelserika personer, fick
många vedersakare och vann vänner i många, men lät ej
förmå sig att intaga någon ensidig partiståndpunkt i
religiösa, politiska eller vittra frågor. Han kallades
1824 till docent i svensk litteraturhistoria vid Lunds
universitet och utnämndes s. å. till (lönlös) adjunkt
i estetik samt förordnades 1828 till e. o. vice
bibliotekarie och 183O till vice bibliotekarie vid
universitetsbiblioteket. Som frivillig föreläsare i
litteraturhistoria och estetik i Lund 1830–33. hvarvid
han följde ett själfgjordt estetiskt schema och
belyste detsamma med lifliga skildringar, drog
han till sig ett talrikt och ofta hänfördt auditorium,
men såg sig genom löneregleringskrångel stängd
från befordran till vare sig bibliotekschefskapet
eller professur. Han lät då prästviga sig, 1833,
och mottog De la Gardies kallelse till Västerstads
och Östraby på den tiden patronella pastorat,
tillträdde det 1834 och utnämndes s. å. till
prost. Den församling han öfvertog var moraliskt
förkommen, dess frälsebönder utfattiga, försupna
och okunniga. W., som fann brännvinet utgöra roten
till detta elände, grep in med brinnande andekraft,
mod och kärleksfull uthållighet, så att han inom få
år hade omskapat sin församling, bl. a. medelst en
där bildad nykterhetsförening. Från denna tid vardt
han på allvar folktalare. På uppdrag af nystiftade
nykterhetssällskap drog han under somrarna 1838–46
som resepredikant igenom flera landskap, ända upp i
Norrland, outtröttligt talande mot brännvinsfloden,
som då så hejdlöst öfversvämmade riket. Det anmärktes
därvid, att han aldrig höll samma föredrag två gånger,
och de flöden af hjärtevarm och snillrik vältalighet,
af kärlek och tro, fyndighet och kunskap, som hans
tal innehöllo, förfelade icke, huru häftigt motstånd
man än reste, sin verkan på folkets uppfattning och
vanor, så att en nationell fördom småningom bröts samt
husbehofsbränningens afskaffande på lagstiftningsväg
förbereddes. 1855 gjorde han en sista långfärd
som nykterhetsapostel. – Med sina sympatier stod
W. fullständigt på religionsfrihetens och de kyrkligt
frisinnades sida. Hans predikningar hade merendels
en praktisk riktning, i det de vände sig mot laster,
lagbrott, villomeningar o. s. v.; gärna voro de äfven
systematiskt undervisande. W. fick teol. doktors titel
1845, utnämndes 1847 till kyrkoherde i Hälsingborg
och kallades 1857 till domprost i Göteborg. Den
nitiska och oaflåtliga verksamhet han äfven där
i många riktningar utöfvado var för samhället af
djupt ingripande betydelse. Till minne af den väldige
talaren och i högsta måtto uppoffrande själasörjaren
restes 1880 på hans graf i Göteborg en genom
sammanskott åstadkommen vård (med porträttmedaljong,
utförd af Fr. Kjellberg). En annan minnesvård, rest
invid Vislanda–Bolmens järnväg, där denna passerar
hans födelsesgrård, invigdes s. å. med minnestal
af dåv. landshöfdingen G. Wennerberg. En bronsbyst
öfver W. (mod. af G. Malmquist) restes 1910 invid
k. biblioteket i Humlegården i Stockholm, och en dylik
(mod. af C. Chronander) aftäcktes på domkyrkoplanen
i Göteborg hösten 1910.
Vid sidan af sitt historiska utgifvarvärf försökte
sig W. på diktens område med Minnessånger ur Wärend
(1824), Starkodds sånger (s. å.) m. fl. Efter
hand utgaf han ett icke ringa antal akademiska
disputationer, bland dem en vidlyftig svensk
klosterhistoria, De claustris svio-gothicis
(1832–33). Det förnämsta vedermälet af hans eldiga nitälskan
för Sveriges litterära och historiska minnen är
hans i ovanlig grad sakrika verk Sveriges sköna
litteratur, en öfverllick vid akademiska föreläsningar
(del. 1–3 1833–35, del. 4–5 1847–49; 3:e uppl. af
d. 1, om svenska kyrkans sköna litteratur, 1866),
en grundritning i stor skala, som går från äldsta
tider fram till 1844. W. talar där oftare som
skald och fosterlandsvän än som lugnt rannsakande
häfdaforskare. Planen är bristfällig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
