Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viennet, Jean Pons Guillaume - Wienska alliansen - Wienska förskjutningslagen, fys. Se Strålning, sp. 403, och Wien, W. K. W. O. F. F. - Wienslutakten. Se Wienkongressen, sp. 322 - Vein-tiane l. Vien-chan, hufvudort i Laos (se d. o. 2), Franska Indo-Kina - Wientårta, kokk. - Wieprecht, Wilhelm Friedrich - Wieprz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
327 Wienska alliansen–Wieprz 328
Han blef den nya monarkiens ifrigaste försvarare.
Till belöning härför utnämndes han 1839 till pär.
Med 1848 års revolution var emellertid hans
politiska roll slutad. Hans senare litterära verksamhet
kännetecknades liksom hans föregående författarskap
af hetsiga strider. De märkligaste af dessa
litterära alster voro Épîtres (1815–30) och Fables
(1842). I de förra förfäktade han sina liberala
politiska och i de senare sina konservativa litterära
åsikter. Hans fejder mot den nyromantiska skolan
beredde honom plats i Franska akad. 1830. För
honom voro den klassiska skolans mästerverk den
enda sanna förebilden, och denna åsikt sökte han
ådagalägga genom att efter klassiskt mönster
skrifva för scenen åtskilliga sorgespel i bunden
form, bl. a. Clovis, Alexandre, Achille,
Sigismond de Bourgogne, Arbogaste, Les Péruviens
(1813–25), men dessa försök att återupplifva
det klassiska skådespelet mottogos med köld och
hån. Några af hans lustspel, t. ex. La course
à l’héritage, La migraine, Les serments, rönte
dock ett värdigare mottagande. I obunden form
utgaf han Essais de poésie et d’éloquence
(1803–05), Promenade philosophique au cimetière du
Père-Lachaise (1824 och 1855), ett par historiska
romaner, La Tour de Montlhéry (1833) och Le
Cháteau Saint-Ange (1834) m. fl.
J. M–r.
Wienska alliansen [vīn-]. Alltsedan Spanska
tronföljdskriget (se d. o.) funnos oafgjorda
tvistepunkter emellan Österrike och Spanien, hvilka
Frankrike och England på en kongress i Gambrai
bemödade sig. men utan framgång, att bilägga. I
stället ådrog England sig bägge makternas ovilja, och
därigenom kommo de att närma sig hvar-andra. Spanien
grämde sig of ver, att Gibraltar och Menorca voro i
engelsmännens händer samt att den engelska handeln
började öfverflygla den spanska uti Indien. Kejsaren
härmades of ver den behandling det af honom bildade
handelskompaniet i Ostende rönte från engelsmäns och
holländares sida, hvilka icke utan skäl betraktade
det som farligt för sina ostindiska kompaniers
monopol. Närmandet emellan Spanien och Österrike
påskyndades genom den skymf, som franska hofvet
tillfogade det spanska genom att helt plötsligt
i början af april 1725 bryta förlofningen mellan
konung Ludvig XV och en spansk infantinna. Kejsaren
och Spanien afslöto tre särskilda fördrag i Wien, 30
april och l maj 1725. I det första af sade kejsaren
sig alla anspråk på Spanien, medan Spanien uppgaf sina
anspråk på de forna spanska biländerna uti Italien
och Nederländerna och erkände Pragmatiska sanktionen
(se d. o.). Det andra var ett försvarsförbund, hvari
kejsaren äfven lof-vade använda sitt inflytande hos
England till Gibraltars och Menorcas återlämnande,
det tredje ett handelsfördrag, genom hvilket Spanien
erkände handelskompaniet i Ostende samt lofvade i
spanska hamnar behandla kejsarens undersåtar som
eller bättre än den mest gynnade nation. Något
senare tillkom ytterligare en öfverenskommelse
om äktenskapsförbindelse mellan de spanske
infanterna don Carlos och don Filip och tvenne af
kejsarens tre döttrar. Endast det första fördraget
offentliggjordes. De senare hemlighöllos, men England
fick snart någon kännedom om dem. Emot denna wienska
allians, som Ryssland 6 aug. 1726
biträdde af förbittring öfver Englands
hannoverska politik och för att återförskaffa
Slesvig åt hertigen af Holstein. afslöt England
med Frankrike och Preussen ett försvarsförbund på
slottet Herrenhausen vid Hannover 3 sept. 1725, den
s. k. hannoverska alliansen (se d. o.). Preussen gick
följande år öfver till wienska förbundet, medan till
det hannoverska slöto sig Holland och efter långa
underhandlingar äfven Sverige. Den krigsfara, hvarmed
Europa hotades genom de mot hvarandra stridsfärdiga
stora förbunden, aflägsnades efter hand genom flera
omständigheter, särskildt genom den samverkan för
en fredlig politik, som utöfvades af Frankrikes
och Englands ledande ministrar, kardinal Fleury
och Walpole. Endast Spanien skred till aktion, i
det att det företog (sedan febr. 1727) en hopplös
belägring af Gibraltar. Kejsaren undertecknade i
Paris 31 maj 1727 fredspreliminärer med Frankrike,
England och Holland, hvarvid han lofvade upphäfva
Ostendekompaniet. hvarefter Spanien, isoleradt,
återtog genom fredsfördrag med Frankrike och England
i Sevilla 9 nov. 1729 de handelsprivilegier, som
det i Wien gett kejsaren, samt slöt försvarsförbund
med nyssnämnda makter, hvilkas handelsrättigheter
med de spanska provinserna återställdes. England
tröstade den i sin ordning isolerade kejsaren
genom att - utan Frankrikes deltagande - erkänna
Pragmatiska sanktionen (fred och förbund i Wien,
16-19 mars 1731). Därmed voro såväl den wienska
alliansen som den hannoverska fullständigt upplösta.
(L. S.)
Wienska förskjutningslagen [vīn-], fys. Se
Strålning, sp. 403, och Wien, W. K. W.
O. F. F.
Wienslutakten [vīn-]. Se Wienkongressen,
sp. 322.
Vien-tiane l. Vien-chan, hufvudort i Laos
(se d. o. 2), Franska Indo-Kina.
Wientårta [vīn-], kokk., tillagas af sockerdeg
(smör, ägg, socker, fint hvetemjöl, citronrasp,
konjak, stundom med några andra ingredienser)
med gelé, sylt eller marmelad, gräddas i flera
bottnar i en ej alltför het ugn; bottnarna beläggas,
hvar för sig, med sylterna. Sedan öfverdrages det
hela med vattenglasyr; serveras med romsås.
Wieprecht [vīp-], Wilhelm Friedrich,
tysk musiker, f. 1802 i Aschersleben, d. 1872 i
Berlin, spelade 1820–24 violin och klarinett i
Leipzigs ledande orkestrar, blef 1824 kammarmusiker
i Berlin, vann snart ett namn som kompositör
af militärmarscher och utnämndes 1838 till direktör
för de preussiska gardesmusikkårerna, sedan han
1835 uppfunnit tuban (se Tuba 2 b). Han
förbättrade äfven åtskilliga blåsinstrument samt bidrog
kraftigt till att utveckla och popularisera
militärmusiken i Tyskland och utom dess gränser,
särskildt genom att först af alla arrangera för
densamma klassiska symfonier och uvertyrer samt
införa friluftskonserter.
E. F–t.
Wieprz [vjepʃ], biflod fr. h. till Weichsel,
upprinner på sydpolska höjdryggen mellan Weichsel
och Bug, flyter i on båge mot n. v. och v.
och faller ut i hufvudfloden strax ofvanför
Ivangorod. Längd 255 km., däraf 173 km. segelbara.
A. N–d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
