Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidmarken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
279
Vidrer-Widström
280
Bruxelles, blef 1870 organist vid S.t Sulpice i
Paris, 1891 orgelprofessor vid konservatoriet och
1896 kompositionsprofessor där. 1914 valdes han till
ständig sekreterare vid konstakademien. Han är sedan
1910 led. af Mus. akad. i Stockholm. W. åtnjuter
stort anseende som öfverlägsen orgelspelare och
orgelprofvare, skicklig lärare samt solid och
elegant kompositör. I sina 10 svåra "orgelsymfonier"
försöker han att med orgelns klangfärger ersätta
orkesterns, men förlorar sig därmed ock väl mycket
i yttre klangverkningar. För öfrigt komponerade
han orkestersymfonier, konserter, kammarmusik,
pianostycken, körsaker, visor samt baletten
La Korrigane (1880), operorna Maitre Amorös
(1886), ATerto och Les pëcheurs de Saint-Jean
(1905) samt pantomimen Jeanne d’Are (1890). Han
redigerar en samling nyare orgelverk ("L’orgue
möderne") och har skrifvit ett tillägg till Berlioz’
instrumentationslära (1894). Monografier of ver W. ha
skrifvits af H. Eeynaud (1900) och E. Rupp (1912).
A. L. (E. F-t.)
Vidrer, isl. myt., är ett ofta uppträdande namn på
Oden i hans egenskap af vindgud. Ordet betyder ungefär
"den som är uti vädret". Ad. N-n.
Vidrik Verlandsson (V i 11 a n d s s o n,
Vallandsson m. fl. former) är hjälten i flera
nordiska folkvisor. Han är enligt dessa en af
kämparna hos Didrik af Bern (se Didrikssagan)
och blef hos denne «ärskildt ryktbar genom sin
segerrika tvekamp med Långben Rese L Risker. V. är
en från tyska dikter lånad sagofigur, densamme,
som i den nordiska Didrikssagan kallas Vtöga
(angls. Wudga, mhty. Witege). Med tiden bragtes
han i förbindelse med Volunds-sagan (se Y öl u n
d), i det han gjordes till son af smeden Verland
(Villand, Valland o. s. v.), d. v. s. Volund, och
konungadottern Bödel, d. v. s. isl. BpÖvildr. och på
grund af denna härkomst fick föra hammare och tång
som sitt sköldemärke. Benämningen Villandsson gaf
sedan upphof åt den på 1500- och 1600-talen gängse
åsikten, att V. var från Villands härad i Skåne,
hvilket föranledde detta härad att upptaga V:s vapen,
hammaren och tången, i sitt sigill. Sagofiguren
V. har sitt ursprung i dels den gotiske nationalhjälte
Vidigoia, som enligt Jordanes besjöngs af goterna på
500-talet. dels väl äfven Vitiges, östgoternas siste
konung. Jfr Sv. Grundtvig. "Danmarks gamle folkeviser"
(I, 68 ff.) och B. Sijmons i Pauls "Grundriss der
germanischen philologie", III, 2:a uppl., s. 694 f.
Ad. N-n.
WídsíÖ. ett märkligt fornengelskt poem, som har
fått sin titel i litteraturhistorien af namnet på
den fingerade forngermanske skald och vandrande
sångare, i hvars mun poemet är lagdt. Det börjar:
Wídsíft maftelode, "W. talade". Namnet betyder
"den vidtvandrande. vidtfarne". Poemet innehåller
i 143 allittererande långverser hufvudsakligen tre
namnlistor, i hvilka uppräknas en mängd furstar och
folk(stammar), mest nordgermanska och skandinaviska,
som voro kända i den fornengelska diktningen under
500-600-talen. Dessa "minnesverser", som utan tvifvel
hvila till en stor del på gammal äkta tradition, ha
under 700-talet af en skald, kristen och sannolikt vid
merciska konungahofvet, sammanfogats till ett helt,
som utvidgats genom några inskjutna tillägg.
Historiska personligheter och händelser i olika
århundraden, t. ex. Eormanríc på 300-talet och
Eadwine på 500-talet, göras till samtida - Wídsiö
berättar, att han besökt dem båda - och anföras
jämsides med ohistoriska sagohjältar. Några folk
nämnas mer än en gång. och då med olika hemland,
deras tidigare och deras senare, dit de kommit genom
folkvandringarna. Intressant är att sålunda finna
goterna omtalade (i tredje listan) - det enda stället
i hela forn-germanska poesien - såsom boende i sitt
gamla hemland "vid Weichselskogen" (ymb Wistlawudu),
ehuru deras hufvudmassa utvandrade därifrån redan
i 2:a årh. Minnet af det äldsta gotalandets läge
hade således lefvat i folktraditionen (sången)
i öfver 500 år. En mindre afdel-ning (i andra
listan), i hvilken den vandrande skalden säger sig
ha varit äfven hos israeliter, assyrier, egypter
o. a. orientaliska folk, är en sen interpolation
(900-talet). A. E.
Vidskepelse, Vantro, psyk., en utan stöd af
erfarenheten uppkommen tro på öfversinnliga orsaker
till händelserna i vår värld eller på ett obegripligt
samband mellan enskilda företeelser, såsom när
t. ex. jägaren tror mötet med en katt eller med en
gammal kvinna beröfva honom jaktlyckan. Liksom det
öfver hufvud är det ovanliga, som först framkallar
behofvet af orsaksförklaring, gäller vidskepelsen
förnämligast ovanliga företeelser; när då okunnigheten
ej möjliggör en naturlig förklaring, tas fantasien
till hjälp, och en vidskepelse får träda i dess
ställe. De vidskepliga föreställningarna framträda
vanligen som en mer eller mindre utbredd folktro,
hvilken genom traditionen ärfves från släkte
till släkte. Vidskepelsen kan vara naivt byggd på
hvardagslifvets föreställningar, såsom hos vildarna
och de obildade; men den kan ock operera med halft
vetenskapliga begrepp, som användas utan nödig
förståndskritik. Ofta försvinner den därför icke vid
högre bildning, utan tar blott andra former. Särskildt
i religionens historia har vidskepelsen spelat en stor
roll och minskas på detta område endast i samma mån,
som man afstår från att söka en religiös förklaring
af de yttre företeelserna, förläggande det religiösa
till det rent inre, personliga lifvet. I sista hand
kan vidskepelsen öfvervinnas endast af vetenskapen
och utbredandet genom den allmänna bildningen
af ett vetenskapligt verklighetssinne med vaken
kritik af ärfda föreställningar och fantastiska
naturförklaringar. Kampen mot vidskepelsen bör
dock ej drifvas så långt, att man i stället hamnar
i en lika dogmatisk materialism, ty ännu "finnes
mycket mellan himmel och jord, som vår filosofi
ej drömt om". Se A. Lehmann, "Overtro og trolddom
fra de ældste tider til vore dage" (1893–96),
och B. Gadelius, "Tro och öfvertro i gångna tider"
(1912). S-e.
Vidskrifva, mat. Att vidskrifva en cirkel vid en sida
i en triangel är att upprita en cirkel, som tangerar
denna sida och förlängningarna af de båda andra. För
hvarje triangel finnas tre vid-skrifna cirklar. Jfr
Inskrifven figur. E. L.
Widström, Ulrika Karolina, skaldinna, född Forsberg,
f. 24 nov. 1764 i Stockholm, d. 19 febr. 1841, fick
en vårdad uppfostran och lärde sig utom franska
äfven tyska, hvilket då ej var vanligt bland
fruntimmer. Hennes vittra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
