Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viatores ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Viatores-Vibe
198
för att med vederbörligt tillstånd uppbära
understöd för fortsättande af lärda studier. Se
därom Djäknepenningar och Sockengång. - Viätici-bref,
skrifvelse, som ger någon rättighet att viaticera. -
Yi?ticum, rättighet att viaticera; inom katolska
kyrkan den åt en döende meddelade nattvarden (jfr
Beaticum).
- Y i a t i k a’n t, studerande, som
viaticerar. Viatores. Se Ma gist rät u s, sp.
471, och
Eomerska riket, sp. 755.
Viau [via], Théophile de, fransk författare (ofta
kallad endast med sitt förnamn), f. 1596, d. 1626,
fick i Paris jesuiterna till fiender på grund af sin
satiriska penna och sin kalvinska bekännelse. Anklagad
som upphofsman till lättfärdiga poem, måste han vistas
i landsflykt 1619-21, vardt anklagad ånyo och dömd
till döden, men benådades med landsflykt. V-.s tragedi
Pyrame et Thisbé (1617) är skrifven i det yppiga
spanskitalienska concettimaner, som var på modet
mellan plejadskalderna och Corneille. I sina oden
och epistlar visar han ej sällan goda ingifvelser,
och hans prosa (i försvarsskriften’Apolo<?ie, i
Fragments d’ur?e histoire comique m. m.) är för sin
tid framstående. Diktsamlingen Le parnasse satyrìque
(1623) utgafs under Y:s namn. Y:s arbeten voro en tid
bortåt mycket uppburna. De bilda inledningen till den
preciösa litteraturriktningen. De ut-gåfvos i 3 bd
1626 (flera uppl.); bäst utg. af Alleaume. Se arbeten
om Y. af Andrieu (1880) och K. Schirmacher (1897).
(R-n B.)
Viaud [via], Louis Marie Julie n, kallad Pierre
Löt i, fransk romanförfattare, f. 14 jan. 1850
i Eochefort af en gammal hugenott-familj, åtnjöt
först privatundervisning, genomgick sedan skolan i
fädernestaden - sitt barndomslif har han be-skrifvit
i Le roman d’un enfant (1890). 1867 inträdde han i
flottan och företog sina första öfningståg i Stilla
haf-vet, blef fänrik 1873, löjtnant 1881, kapten 1898
och kommendörkapten 1906. Under fälttåget i Tonkin
blef han försatt i disponi-bilitet för några månader,
emedan han i "Le Figaro" skrifvit några artiklar om
de franske soldaternas grymhet vid intagandet af Hué
1883. Under pseudonymen Pierre Loti har han utgett
ett stort antal romaner och reseskildringar från
olika delar af världen, hvilka vunnit stor framgång
- "Mön frère Yves" har utgått i minst 300,000 ex. -
och öfversatts till många språk. De flesta af dessa
skildringar äro autobiografiska, och deras icke minsta
charm utgöres af den personliga ton, som hvilar öfver
händelserna. Pierre Loti är en melankolisk epikuré,
allt är för honom vanitas vanita-tum, grundtonen
i hans berättelse är alltid elegiskt melankolisk,
och ur denna pessimism söker han tröst i naturen och
kärleken. Han hatar den europeiska civilisationen,
men älskar det primitiva och exotiska.
Han eger stor förmåga att
sätta sig in i främmande folkslags seder och
åskådningssätt och illusoriskt återge dem. Yerkan af
hans arbeten beror icke minst på hans utomordentliga
förmåga att beskrifva. Han tillhör den skola, som
började med Rousseau och Bernardin de Saint-Pierre
och fortsattes af Chateaubriand, Théophile Gautier
och bröderna Goncourt. Men under det att Gautier
endast förmådde återge ytan af tingen, förstår
Pierre Loti. som ej blott är beskrifvare, utan af
ven lyriker, att af ven frammana tingens själ. När
man läst en roman af honom, har man illusionen
att själf ha besökt landet. Själfva ramen i hans
kärleksromaner är vanligen den, att en officer
(Pierre Loti) ankommer till en främmande hamn,
anlägger den där brukliga dräkten, gripes af en
mer eller mindre sensuell kärlek till en af landets
döttrar och efter en kortare förbindelse gripes af sin
vanliga melankoli och reser vidare. Härunder får han
tillfälle att måla sederna. Utom dessa kärleksromaner
har han också skrifvit reseskildringar och berättelser
ur sjömannens lif sådana som hans båda mästerverk
Mön jr er e Yves (1883; "Min bror Yves", 1892)
och Pëcheurs d’Islande (1886; "Islandsfiskare",
1887, flera uppl.). Hans förnämsta arbeten äro
f. ö. Aziyadé (1879), Rarahu (1880; 1882 omtryckt
under titeln Mariage de Loti’, "Ungdom och kärlek",
1888; ny uppl. 1916), Le roman d’un spahi (s. å.),
Heurs d’ennui (1882), Les trois dames de la Kasbali
(1884), Propos d’exil (1887), M:me Chrysanthème
(1887; "Ett giftermål i Japan", 1888, flera uppl.),
Japoneries d’au-tomne (1889), Au Maroc (1890; "I
Marokko", 1890), Le Livré de la pitié et de la mört
(1891), Fantome d’0rient (1892), Vexilée (1893),
üne exilée (1893), Le matelot (1893; "Sjömannen",
1908; ny uppl. 1914), Le desert (1894; "Genom öknen
till Jerusalem", 1895), Jerusalem (1895; "Jerusalem",
1895), La Galilée (1895; "Genom Galiléen", 1896),
Ramuntcho (1897; "Eamunt-cho", 1897), Figures et
choses qui passaient (1898), Rapport sur les prix de
vertu (s. å.), Reflets sur la sombre route (1899),
Les derniers jours de Pékin (1902), L’Inde sans les
anglais (1903), Vers Ispahan (1904; "Till Ispahan",
(1904), La troisième jeunesse de m:me Prune (1905;
"Fru Plommons tredje ungdom", 1905), Les désenchantées
(1906; "De uppvaknande". 1906; ny uppl. 1917), La
mört de Philae (1909), La Turquie agonisante (1913),
La grande Bar-barie (1915) och La mört de notre chère
France en Orient (1920). Dessutom har han skrifvit
dramerna L’íle du reve, idylle polynésienne (1898),
Judith Renaudin (1898), m. fl. Hans Oeuvres complètes
utkommo i 9 bd 1893-1906. Y. invaldes 1891 i Franska
akad. och tog 1892 inträde. J- M. Vibe. 1. Peder
Y., dansk diplomat, d. 1658 i Trondhjem, son till
en borgmästare i Köpenhamn, var tre år i franske
konungens tjänst och blef 1627 dansk agent och
1629 resident i Frankrike. 1634 erhöll han såväl
danskt som franskt adelskap. Y. var 1635-43 dansk
resident i Stockholm. Han beklädde 1648-55 posten som
"rentemester" och motarbetade efter yttersta förmåga
Korfitz Ulf eld. - 2. Mikael Y., den föregåendes
systerson, f. 1627, d. 1690, upptog moderns släktnamn,
studerade nästan oafbrutet i utlandet 1646-63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
