Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterlund, Johan Axel - Vettersjö, egendom. Se Kaggeholm - Wetterstedt, af, svensk adlig ätt - Wetterstedt, 1. Erik af - Wetterstedt, 2. Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Vettersjö-Wetterstedt
146
T ess i n, sp. 985) och 4 allegoriska grupper vid
Logården (1899-1901), altargrupperna Korsned-tagningen
i Katarina kyrka (1906), Himmels j är de n i
Sofiakyrkan (s. å.) och en tredje i Karlskrona
stadskyrka (1913), dessutom Artur Hazelius’ byst i
brons vid uppfarten till Skansen (190?) och Bell-mans
byst vid friluftsteatern i Haga (brons, 1918),
trapplejon utanför Göteborgs högskola (1909) m. fl.
G-g N.
Vettersjö, egendom. SeKaggeholm.
Wetterstedt. af, svensk adlig ätt, härstammande från
Joakim W. (f. 1687 i Västergötland, borgmästare i
Hjo 1723, i Örebro 1742, d. där 1754), hvars son Erik
(se W. 1) 1772 adlades med namnet af W. och 1806 blef
friherre jämte sin äldste son, Gustaf (hvarefter
äldste sonen, son efter son, blir friherre). Den
nyssnämnde Gustaf (se W. 2) blef 1819 grefve, men
slöt själf sin ätt-gren 1837.
1. Erik af W., friherre (se of van), ämbetsman,
f. 12 aug. 1736 i Hjo, d. 15 dec. 1822 i Stockholm,
inskrefs 1757 vid Landtmäterikontoret
och avancerade 1771 till direktör öfver landt-mäteriet
i Finland, där han sedan 1766 haft anställning som
förste ingenjör, och 1777 till öfverdirektör vid
Landtmäterikontoret. Med bibehållande af denna
tjänst utnämndes han 1779 till kammarråd och
1794 till lands-höíding i Uppsala län efter att
sedan 1790 ha skött ämbetet på förordnande. Under
1790-talet var han därjämte led. af Rikets ärendens
allmänna beredning. 1812 tog han afsked från
lands-höfdingämbetet och erhöll 1817 presidents
n. h. o. v. W. adlades 1772 med namnet af W. och
erhöll 1806 friherrlig värdighet. Han var led. aí
Landt-bruksakad. och Vet. akad. (1815) samt i den
förra särdeles verksam, hvarom flera uppsatser i dess
’’"Annaler" vittna (han förordade bl. a. energiskt
enskiftet). F. ö. skref han Om Finlands belägenhet
etc. (i "Nya Allm. tidn.", 1787) och Om lämpligaste
utvägarna att befordra ödemarkernas uppodling
etc. (pres. tal i Vet. akad., 1817). Till planerna
för den finska odlingens främjande och landets
administrativa indelning medverkade W. lifligt,
då han som landtmäteridirektör var Gustaf III
följaktig på dennes eriksgata genom Finland
1775. Det var ock då, som han vann konungens
bevågenhet och lade grunden .till sin fortkomst på
ämbetsmannabanan. Se V. Ekstrand, "Svenska landtmätare
1628-1900. Biografisk förteckning" (1896-1904).
2. Gustaf af \V., grefve, den föregåendes
son, diplomat, statsman, f. 29 dec. 1776 i Vasa,
d. 15 maj 1837 i Stockholm, blef 1794
fänrik vid Nylands regemente och efter
fullbordade studier i Uppsala 1796 e. o. kanslist vid
Utrikesexpeditionen. Därmed trädde han in
på den civila ämbetsmannabanan. Maj 1797-dec.
1799 företog han en resa till England, Frankrike
och
Italien, hvarunder bl. a. bekantskapen med franska
förhållanden tog bort en god del af den beundran för
revolutionen, som han insupit under förbindelser
med den kända "Juntan" i Uppsala. Också afhöll
han sig vid 1800 års riksdag, då han tog säte på
Riddarhuset, från närmare beröring med sina forna
vänner af oppositionen. 1801 utnämndes W. till andre
sekreterare i Kabinettet för utrikes bref växlingen,
blef 1803 ambassadsekreterare i Petersburg och
återvände 1805 till Stockholm, hvarefter han
i egenskap af kabinettssekreterare oafbrutet
ända till mars 1809 var konung Gustaf IV Adolf
följaktig. Sålunda blef han det direkta organet för
konungens utrikespolitik. Han gillade ingalunda alltid
konungens åtgärder, om han än genom sin foglighet icke
var egnad att nämnvärdt modifiera riktningen af hans
utrikespolitik. Efter statshvälf ningen tjänade han
med samma trohet och duglighet den nya regimen samt
utnämndes 29 juni 1809 till hofkansler. Biand 1809
års män tillhörde han den krets, som mest energiskt
motsatte sig alla restaurationsplaner eller försök
att främja prins Gustafs tronföljd. Hofkanslersposten
behöll han i femton år och utvecklade på densamma
en mycket betydande verksamhet både som diplomat
och i andra därmed förbundna ämbetsgöromål. Att
man, trots detta, likväl icke kan tala om någon
"wetterstedtsk riktning" i Sveriges utrikespolitik,
berodde icke blott på regeringsformens obekantskap
med rainisterstyrelse, utan ock på \V:s karaktär,
som gjorde honom väl egnad att utföra andras vilja,
men ej att som ledande statsman sätta sin egen i
verket. Karl Johan fann också snart W. såsom skapad
till sin tjänare: smidigt böjde han sitt tycke efter
härskarens, inga skrupler hindrade honom att sätta
sig öfver besvärliga former, skickligt och fermt
utförde han alltjämt gifna befallningar. Sedan han
jämte utrikesstatsministern L. von Engeström i juli
1812 undertecknat örebrofreden med England, åtföljde
W. kronprinsen vid mötet med kejsar Alexander i Åbo
i aug. s. å. samt deltog följande vår i afslutandet
af allianstraktaterna med England och Preussen. Efter
att vid fredssluten 1809 ha tröstat sig med hoppet om
snar revansch på Ryssland blef han sålunda nu ett af
de verksammaste redskapen för 1812 års politik. När
sedan under fälttåget på kontinenten Karl Johan
bibehöll ledningen af Sveriges utrikespolitik,
blef W. chef för hans kansli. \V:s uppgift under
förhandlingarna var i allmänhet blott verkställarens,
men ett själfständigt uppdrag af betydenhet fick
han, då kronprinsen sände honom att i de allierades
högkvarter i Frankfurt a. M. deltaga i uppgörelsen
om, hvilka tyska områden borde bjudas Danmark till
ersättning för Norge. De gynnsamma underrättelser,
som han därifrån kunde bringa krön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
