Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestibul. 1. I det romerska huset den lilla passagen mellan porten mot gatan och atriet - Vestibul. 2. Anat. Se Hörselorgan, sp. 286, och (om vestibulum oris) Mun, sp. 1312 - Vestibularapparaten, anat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f)f)
Vestìbularapparaten
00
huset den lilla passagen mellan porten mot gatan och
atriet; i modern betydelse en praktfullare förhall
eller förstuga till ett palats, till ett museum eller
till en annan ansenligare byggnad (jfr Tamburl). -
2. Anat. Se Hörselorgan, sp. 286, och (om vestibulum
oris) Mun, sp. 1312. - Vestibulär, som har afseende
på innerörat (vestibularapparaten, se d. o.).
Vestibul?rapparaten (se Yestibul), anat., är en
del af innerörat (se Hörselorgan, sp. 286-287) och
består af sacculus, utriculus och båggångarna, allt
delar af hinnlabyrinten, omslutande endolymfan samt
omslutna af perilymfan, som i sin tur utåt begränsas
af labyrintkapseln. Medan innerörats of riga parti,
snäckan, innerverasaf den gren af hörselnerven,
som kallas nervus coch-learis och som förmedlar
hörselintryck från innerörat till hjärnan, innerveras
vestibularapparaten af hörselnervens andra gren,
nervus vestibularis, som från innerörat till hjärnan
förmedlar intryck om hufvudets läge och rörelser,
d. v. s. ett slags jämviktsorgan. Detta jämviktsorgan
är hos människan och de högre djuren föga utveckladt
och spelar därför som sådant ringa roll. medan det hos
lägre djur. särskildt fåglar, är långt mera utveckladt
och torde vara det viktigaste organet för jämviktens
automatiska upprätthållande. Yesti-bularapparatens
fysiologi har studerats sedan nära 100 år. Flourens
konstaterade under förra hälften af 1800-talet,
att experimentella lesioner af båggångarna åtföljdes
af små hastiga förskjutningar i ögonens ställning,
s. k. nystagmus (se d. o.), och att denna nystagmus
regelbundet egde rum i ett plan parallellt med den
skadade båggångens. Purkinje (1825). som studerade
verkningarna af snabba rotationer af människor,
fann, att under och efter rotationen nystagmus och
svindelkänsla inställde sig och att resultatet växlade
med förändringar af hufvudets ställning. Han kände
ej vestibularapparatens roll i detta experiment,
men fastslog, att det retade organet måste finnas
i hufvudet. Först Ménière (1861) konstaterade, att
sjukdomar i innerörat åtföljas utom af öronsus och
hörselnedsättning äfven af svindel och nystagmus,
en symtomkomplex, som efter honom kallats Ménières
sjukdom (se d. o.). Senare ha många fysiologer
(Ewald, Ereuer och Högyes m. fl.) lämnat viktiga
bidrag till kännedomen om detta organ. Inom den
praktiska medicinen kom labyrintfysiologien först sent
till nytta. En mängd öronläkare i olika länder hade
gjort isolerade iakttagelser om labyrintsjukdomar,
och Janssen (Berlin) hade framlagt en omfattande
erfarenhet på ett för dåtida förhållanden högst
förtjänstfullt sätt, utan att dock ökad klarhet hade
vunnits. Först med Robert Bárány (1906) klarnade
frågans grundlinjer i ett enda slag. Som många
öronläkare före honom observerade han, att ut-spolning
af ett öra ofta medförde svindel och nystagmus,
t. o. m. nystagmus af en viss bestämd typ. Af en
tillfällighet kom han att observera, att vattnets
temperatur härvid är det af-görande. Använder man
spolvätska af lägre än kroppstemperatur, erhålles en
viss nystagmus, öfver kroppstemperaturen, en nystagmus
af rakt motsatt riktning. Fortsatta observationer
visade snart, att hufvudets ställning var en lika
väsentlig faktor vid
detta försök som vattnets temperatur, öm under
försöket hufvudets ställning ändrades 180°
framåt eller bakåt, slog befintlig nystagmus
om i sin egen motsats. Därmed var förklaringen
gifven: afkylning af yttre hörselgången afkyler
också båggångarna, därmed tenderar den afkylda
endolymfan att sänka sig, och denna minimala
strömning utlöser retningseffekten. Uppvärmning ger
motsatt effekt. Med detta försök har Bárány infört
en enkel, pålitlig undersökningsmetod af största
kliniska värde. Yestibularapparaten kan retas
äfven på andra sätt - rotation af försökspersonen
vid olika hufvudställningar, förändringar i
trycket på vestibularapparatens vägg, galvanisk
ström - metoder, som också fått stor praktiskt
klinisk användning, väsentligen genom Báránys
arbeten. När vestibularapparaten retas, inställer
sig emellertid icke endast nystagmus, utan man kan
äfven iakttaga rörelser hos den retade individen,
s. k. reaktionsrörelser, samt en hel serie subjektiva
symtom, såsom skenrörelser hos observerade föremål,
känsla af rotation hos försökspersonen, illamående,
kväljningar och kallsvett m. m., tillsammans bildande
den s. k. vestibulära symtomkomplexen, också känd
under namnet öronsvindel 1. vridsvindel. Af dessa
symtom äro reaktionsrörelsarna de kliniskt mest
betydelsefulla. Bárány har visat, att de tidigare
kända vestibulära jämviktsrubbningarna - fall eller
falltendens - alltid ega rum i den retade båggångens
plan och i den långsamma nystagmusfasens riktning
och att fallets riktning helt bestämmes af hufvudets
ställning. Förändring af hufvudets ställning förändrar
alltså på lag-bundet sätt fallriktningen, ett
förhållande, som pålitligt skiljer jämviktsrubbningar
af vestibu-lärt ursprung från alla andra. Dylika
reaktionsrörelser uppträda äfven i samtliga leder och
samtliga extremiteter. Låter man en försöksperson,
medan vestibulär retning pågår, med slutna ögon
utsträcka en arm i viss riktning eller röra armen
i riktning af en fast punkt af kändt läge (Báránys
pekförsök), afviker armen på lagbundet sätt från
målet i den långsamma nystagmusfasens riktning och
i dess plan, en afvikelse, som. likaledes lagbundet,
ändrar riktning vid förändring af hufvudets ställning,
öm ingen vestibulär retning pågår, gör den normale
försökspersonen i allmänhet ingen afvikning
alls (Boivie m. fl.), i hvarje fall under inga
omständigheter en konstant sådan. För att förklara
dessa intressanta och komplicerade förhållanden har
Bárány tänkt sig, att i lillhjär-nans bark finnas
centra, genom hvilka kroppens muskulatur hålles i en
viss spänning, tonus. Man måste tänka sig 4 dylika
centra för hvarje särskild led, för tonus uppåt,
nedåt, inåt och utåt. Retas ett dylikt centrum, kommer
det att öfver-vinna sin antagonist, och extremiteten
"pekar fel" i det retade centrums riktning. Skadas
eller för-störes ett centrum, besegras det af sin
antagonist, och extremiteten pekar fel i motsatt
riktning. En dylik retning sker vid hvarje retning
af vestibularapparaten, en skada eller förstöring
bl. a. vid vissa sjukdomar i lillhjärnan (abscess,
tumör m. fl.). Báránys teori har redan styrkts af
många auktorer och många iakttagelser, och hans
pekförsök, ännu i sin linda, synes lofva mycket för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
