Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vertebrater l. Chordata, Ryggradsdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
käkbågarnas öfverkäksdel fullständigt sammanväxer med
hjärnskålen (C), hvarmed i princip det tillstånd i
kraniets utbildning redan uppnåtts, som återfinnes hos
människan likaväl som hos alla högre ryggradsdjur,
att nämligen ansiktsdelen (utom underkäken) har
sammansmält och bildar ett helt med hjärnskålen. Ty
å de ursprungliga käkbrosken uppstår flertalet
af de ben, som hos de högre ryggradsdjuren räknas
till kraniets ansiktsdel. Begynnelsen af kraniets
förbeningsprocess iakttas hos en del ganoider
(jfr Ganoidei): hos dessa utgöres visserligen
hjärnskålen af brosk liksom hos broskfiskarna,
men de senares hudtänder ha här ombildats och
förstorats till större eller mindre hudben, som på
hufvudets utsida lägga sig omedelbart på broskkapseln
(fig. 2); samtidigt utvecklas ben i munnens slemhinna,
som bekläder undre sidan af broskkapseln. Förutom
dessa ben, som således härstamma från huden och
äro de först uppträdande bland kraniets ben,
bildas hos högre ganoider och hos benfìskar i
den hinna, som omger brosket, andra ben, som inta
broskets plats, medan detta upplöses. De sålunda ur
själfva hjärnskålen framgående skelettdelarna forma
företrädesvis skallens bas och sidoväggar. De träda i
förbindelse med de i huden uppkomna benen, så att man
hos de högre djurens och människans fullt utbildade
kranium ej längre kan skilja på de på olika sätt
uppkomna skelettelementen. — Man skiljer på två slags
extremiteter hos vertebraterna, opariga och pariga. De
förra, som uppkomma som hudveck å kroppens midtlinje,
äro de ursprungligaste, enär de uppträda redan hos
manteldjurslarver, Acrania och Cyclostomi, som
fullständigt sakna pariga extremiteter. Förekomsten
af två par sådana är utmärkande för alla öfriga
ryggradsdjur. När bland dessa senare några grupper,
t. ex. ormarna, sakna pariga lemmar, är detta ej
något ursprungligt, utan bevisligen beroende på
en tillbakagående utveckling. — Förutom det inre
skelettet uppträder hos en stor del vertebrater äfven
ett mer eller mindre utveckladt hudskelett (se Hud,
sp. 1197). — Vertebraternas centrala nervsystem
utgöres af hjärna och ryggmärg. Det skiljer sig från
de ryggradslösa djurens bl. a. därigenom, att det
innehåller en kanal, resp. håligheter, som fyllas af
en vätska och äro beklädda med ett särskildt epitel;
saknaden af denna kanal hos några vertebrater är icke
något ursprungligt. Förekomsten af de ifrågavarande
håligheterna beror därpå, att nervsystemet afsnör
sig från ektodermet, ur hvilket det framgått genom
en instjälpningsprocess: å ektodermets ryggsida
uppträder redan på ett mycket tidigt fosterstadium
en längsgående fåra (medullarfåran), hvilken under
utvecklingens lopp genom rändernas sammanväxning ombildas
till ett rör. Se vidare Hjärnan och Ryggmärg. —
Kroppens nästan alla vegetativa organ äro inneslutna
i en å kroppens buksida belägen rymlig hålighet,
kroppshålan eller celomet (af grek. koilos,
ihålig). Denna hålighet är tillbakabildad i hufvud-
och svansregionen, hos de högre vertebraterna äfven
i halsregionen. Hos däggdjuren är kroppshålan
genom en muskulös skiljevägg, mellangärdet (se
d. o.), delad i en främre hålighet, brösthålan,
och en bakre, bukhålan. — Medan andedräktsorganen
hos de ryggradslösa i allmänhet uppstå i
djurets kroppsbeklädnad, äro de hos vertebraterna
differentieringar af tarmkanalens främre del. Hos alla
vertebrater finns under något skede af deras lif ett
antal springor på båda sidor om halsen (fig. 3). Genom
dessa springor uppkommer en direkt förbindelse mellan
yttervärlden och främsta delen af tarmkanalen. Under
fosterlifvets tidigaste skeden utveckla sig dessa
springor hos alla vertebrater på samma sätt. Hos
fiskarnas foster utbildas sedermera i dessa springor
rikligt med blod försedda hudutskott, som äro skickade
att förmedla gasutbytet mellan fiskens blod och
vattnet; dessa utskott äro anlagen till gälarna (se
d. o.), hvarför de nämnda springorna också betecknats
gälspringor. Äfven hos alla kräldjur, fåglar och
däggdjur (människan inbegripen), hvilka ej under
någon period af sin existens lefva i vatten och för
hvilka såsom lungandande dessa gälspringor ej kunna
vara till någon nytta, finnas de icke desto mindre
på tidiga utvecklingsskeden för att sedermera delvis
försvinna, delvis ombildas för annan funktion. Af
tarmens körtlar är lefvern en hos samtliga vertebrater
förekommande bildning. — Ett framträdande särmärke
för vertebraterna är också uppträdandet af en för
de ryggradslösa fullkomligt främmande typ af tänder
(se d. o.). — I motsats till det stora flertalet
ryggradslösa är blodomloppsapparaten hos vertebraterna
ett fullkomligt slutet rörsystem. Med afseende på detta
 |
| Fig. 2. Skalle af stör, sedd uppifrån. Den prickade mörka linjen är den broskiga kraniedelens kontur |
|
| Fig. 3. T. v. människofoster, 2,6 mm. långt (efter His), t. h. foster af darr-rocka, något förstoradt (efter Ziegler). m anlag till munnen, g gälbågar, a anlag till gälar, d nafvelblåsan (äggulesäcken) afklippt, s svansen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
