Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verona, Guido de - Veronagrönt - Veronagult - Veronakongressen - Veronal, Veronalnatrium - Veronese, 1. Bonifazio, d. ä. (dei Pitati) - Veronese, 2. Paolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1907) och L’amore che torna (1908) blefvo föga
uppmärksammade; med Colei che non si deve amare
(1910), som gått ut i 100,000 exemplar, började V:s
stora framgång, fortsatt med La vita comincia domani
(1912), Il cavaliere dello spirito santo (1914), La
donna che invento’ l’amore (1915), Mimi Bluette fiore
del mio giardino (1916) och Il libro del mio Sogno
errante (1918). V. har äfven utgett diktsamlingar
(I frammenti d’un poema, Bianco amore, Con tutte le vele).
R—n B.
Veronagrönt, tekn. Se Veronesergrönt.
Veronagult, tekn. Se Veronesergult.
Veronakongressen. I enlighet med en öfverenskommelse
på kongressen i Laibach (1821) samlades medlemmar
af Heliga alliansen 20 okt. 1822 till en kongress
i Verona, som skulle behandla stridigheterna
mellan Ryssland och Turkiet (grekiska upproret),
förhållandena inom Spanien, Piemonts utrymmande af
de österrikiska trupperna samt allmänna åtgärder
för att upprätthålla Europas lugn. Närvarande voro
kejsarna af Ryssland och Österrike, konungarna
af Preussen, Sardinien och Båda Sicilierna jämte
andra italienska furstar. Diplomatiska ombud för de
särskilda makterna voro: för Österrike Metternich, för
Ryssland Nesselrode, m. fl., för Preussen Hardenberg
(som ej deltog i förhandlingarna) och Bernstorff, för
Frankrike Montmorency och Chateaubriand, för England
Wellington. Det viktigaste beslutet af kongressen,
som afslutades 14 dec., var, att Frankrike skulle
intervenera i Spanien för att undertrycka revolutionen
där. Mot detta beslut protesterade Wellington enligt
sina instruktioner, och därigenom bröt Storbritannien
med alliansens principer och politik, hvilket gaf
kongressen dess största historiska intresse. Litt.:
W. Alison Phillips, "The congresses" (i "Cambridge
modern history").
A. N—d.
Veronal, Veronalnatrium, farm. med. Se Sömnmedel,
sp. 224—225.
Veronese [-rånēse], en af konsthistorien upptagen
benämning på några italienska konstnärer, som
härstamma från Verona. 1. Bonifazio V. d. ä.,
hvars rätta namn var Bonifazio dei Pitati,
f. 1487 i Verona, d. 1540 (enligt annan uppgift 1553),
kom vid unga år till Venezia, påverkades af Palma,
Giorgione och Tizian, framför allt af den förstnämnde,
blef en af skolans framstående kolorister och på
samma gång en intressant skildrare af den högre
samhällsklassens lif. Hans mest representativa alster
äro Mose hittas i floden, som erbjuder en samling
typiska figurer, herrar och damer, sångare, pager,
narrar (Breragalleriet i Milano) och Liknelsen
om den rike mannen, som framställer en musikalisk
underhållning i ett sällskap af herrar och damer på en
landtgårds altan (Venezia, akademien). Om upphofvet
till flera andra målningar, som gå under V:s namn,
äro meningarna delade. Man antar, att V. samarbetat
med en yngre släkting med samma namn, Bonifazio
V. d. y. Bland arbeten af dem båda räknas Konungarnas
tillbedjan, Salomos dom och Äktenskapsbryterskan
inför Kristus (alla i Venezias akademi). Bland verk
af Bonifazio d. y. skattas högst Madonnan sittande
under ett träd jämte Josef, Hieronymus och Katarina
(se bild i art. Heligt samtal). En tredje Bonifazio
har blifvit kallad med tillnamnet Veneziano (se
d. o.) — 2. Paolo V., f. 1528 i Verona,
d. 1588 i Venezia, hette eg. Paolo Caliari och
var son till bildhuggaren Gabriele Caliari. Hans
lärare var Antonio Badile, med hvars dotter
han gifte sig. Han påverkades äfven af öfriga
veronesiska mästare och egde före beröringen med
venezianerna fullständigt veronesiskt lokaltycke
i sin konst, hvilket visar sig i en kylig, dämpad
färgharmoni. Bland hans ungdomsarbeten äro madonnor
i Veronas pinakotek, på duk flyttade fresker från
Villa Casa Contarini (omkr. 1550), väggbilder från
Soranza (1551, nu spridda i Nord-Italien och England)
samt fresker i Villa Fanzola vid Castelfranco. 1554
kallades han till Venezia, där han i sakristians
tak i S. Sebastiano målade Madonnans kröning jämte
de 4 evangelisterna och därefter i kyrkans skepp
Ester inför Ahasverus, Esters kröning och Mardokais
triumf, mäktiga bilder i glödande och dock milda
färger, omgifna af svicklar, målade grått i grått
(1556). 1557 torde han ha utfört Madonnan med fyra
helgon och två martyrer (på högaltaret). Därefter
följde freskerna å kyrkans innanväggar, S. Sebastians
martyrium i två afdelningar, de siktande skyttarna
i den ena, martyren bunden vid trädstammen i
den andra. 1559 och 1560 utfördes de storartade
orgelbilderna Marias kyrktagning på dörrarnas
yttersidor, innantill Undret i Betesdas damm och på
räckverket Kristi födelse, 1565 freskerna på andra
sidan högaltaret, S. Marcellus’ och S. Marcellinus’
vandring till afrättsplatsen, slutligen 1570
i refektoriet Gästabudet hos farisén Simon (nu
i Brera, Milano). Under 15 år hade han gång efter
annan kallats till att pryda denna kyrka, som blifvit
benämnd hans "teatro di gloria", hufvudmonumentet
för hans konst, och där han till sist fick sin
graf. — Till V:s älsklingsämnen höra sådana gästabud,
som det nyssnämnda, hvilka af honom utbildades till
praktfulla skildringar af festmåltider i en inramning
af härlig renässansarkitektur, där historiska eller
bibliska personligheter sammanfördes med berömda
samtida. Sådana äro: den väldiga skildringen
af Bröllopet i Kana (1561, målad för S. Giorgio
maggiore, nu i Louvre i Paris), med Karl V, Frans I,
sultan Soliman, drottning Maria af England, Vittoria
Colonna o. a. vid bordet jämte Kristus och hans
moder, under det att V. själf med Tizian, Tintoretto
och Bassano m. fl. göra musik i niidten af taflan,
vidare det något mindre Gästabudet hos farisén (måladt
1575 för Servitklostret i Venezia, nu i Louvre),
Gästabudet hos Levi (i Venezias akademi), Gregorius
den stores gästabud (i Monte Berico nära Vicenza,
nästan förstörd under kriget 1848), Simons gästabud
(i Turins galleri) samt Bröllopet i Kana (se bild
till art. Existensmåleri, sp. 1155—56) och Kristus
i Emmaus (bägge i Dresdens galleri). Af öfriga
 |
| Fig. 1. P. Veronese. Efter ett stjälfporträtt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
