Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vernet, 3. Horace - Vernet-les-bains - Verneuil, Philippe Édouard Poulletier de - Verneuil, Aristide Auguste Stanislas - Wernfelt, Olof Hubertsson - Wernher (der pfaff) - Wernher der Gartener l. der Gartenäre)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Soldaten vid Waterloo, Den fallne trumpetarens häst, Regementets hund
och många andra motiv ur soldatlifvet, som spredos i
litografi. Han försökte sig som bataljmålare (Slaget
vid Jemappes 1792) och som skildrare af händelser,
som han personligen bevittnat (Försvaret af Barrière
de Clichy 1814, Louvre). 1825 utställdes hans
stora effekttafla Napoleons afsked af sitt garde i
Fontainebleau; från s. å. är Mazepa bunden på en vild
häst, förföljd af vargar (museet i Avignon). 1825 blef
han led. af akademien och 1828 direktör för franska
akademien i Rom, en plats, som minst af allt lämpade
sig för hans förutsättningar. Under sin Romtid, som
varade till 1835, målade han romantiska bilder, som En
röfvares bikt, Strid mellan röfvare och karabinjärer
samt Judit inför den sofvande Holofernes, Påfven
Pius VIII bäres genom Peterskyrkan samt Rafaels och
Michelangelos möte i Vatikanen, alltså försök på
h. o. h. olika motivområden. Som bataljmålare hade
han före sin Romtid utfört flera stora arbeten;
efter sin återkomst till Paris fick han för det
nybildade Versailles-galleriet måla slagen vid Jena,
Friedland och Wagram samt — efter studier på platsen
— Constantines stormning under kriget i Algeriet,
framställd i tre stora taflor (1839). Senare följde
jättemålningen Eröfringen af Abd-el-kaders läger vid
Smalah (1845, en panoramaartad bild, 21 m. i längd,
kompositionen utan sammanhållning, men med många
lifliga detaljer) samt Slaget vid Isly. Till hans
sista alster inom denna konstart höra Roms belägring
(1849, i Versailles) och från Krimkriget Slaget vid
Vola (för Vinterpalatset i Petersburg), Slaget vid
Alma och Stormningen af Malakov (Versailles). V:s
resor i Afrika gåfvo honom motiv till genrebilder som
Post i öknen (neger ridande på en kamel i fyrsprång,
1836, Berlins nationalgalleri), Slafhandlare,
Lejonjakt, Arabisk berättare, Rebecka vid brunnen
och andra motiv ur den bibliska historien, skildrad
i arabisk miljö och med arabiska typer. V. målade
äfven en mängd porträtt. Ett af de bästa framställer
Dupuytren (Louvre); mycket kändt är porträttet af
Thorvaldsen, arbetande på V:s byst (Rom, 1835,
i Thorvaldsens museum i Köpenhamn, som äfven eger
ett porträtt af Armenisk präst). — V. utvecklade en
oerhörd alstringskraft; hans målningar och teckningar
för litografi äro otaliga. Han var en stor illustratör
och improvisatör, en utmärkt reporter-begåfning. Han
egde den lifligaste inbillning, godt minne och den
största säkerhet i handen. Någon storhet i blick och
uppfattning bör man ej söka i hans verk, lika litet
någon stil, patos eller målerisk styrka. Hans kolorit
är sträf och obehaglig. Ursprunglighet saknade han
likväl ej; han efterhärmade ingen och gick ej i någons
ledband. Som soldatmålare nådde han en enastående
popularitet. "Han kände de franska soldaterna,
deras lynne och vanor lika väl som deras hållning
och uniform och målade dem så direkt och så familjärt
och fryntligt, som de själfva skulle ha gjort, om de
egt förmåga att sköta penseln. Han var en osammansatt
natur, rättfram och belåten med världen och med sig
själf, glad och outtröttlig i arbetet, alltid vaken
och intresserad, road af att resa och ständigt med
penna i handen". Han uppbar med värdighet sitt rykte
som Frankrikes främsta målare och öfverhopades med
utmärkelser. Vid den
första världsutställningen 1855 erhöll han en af de 6
hedersmedaljer, som tilldelades franska målare — vid
detta laget var, som man kunde vänta, hans skaparkraft
i nedan. Den måttlösa beundran hade framkallat en
oundgänglig reaktion, yngre släkten se V:s målningar
med köld eller förbise honom h. o. h. Litt.:
Z. de Quincy, "H. V." (1837), och Eméric David,
"H. V." (1864), Lemonnier, "C. et H. V." (s. å.),
A. Durande, "J. C. et H. V." (1865), Ch. Blanche,
"Une famille d’artistes — les trois Vernets"
(1898), L. Lagrange, "Les V—s" (s. å.), A. Dayot,
"Les V—s" (s. å.) och "Charles V. et son oeuvre" (u. å.).
1—3. G—g N.
Vernet-les-bains [värnǟ lä bä̃’], badort i franska
dep. Pyrénées-orientales vid foten af Mont
Canigou. 1,265 inv. (1901). Svafvelkällor
med en temperatur af 30—50° C.
A. N—d.
Verneuil [värnö’j], Philippe Édouard Poulletier de,
fransk geolog och paleontolog, f. 13 febr. 1805
i Paris, d. där 29 maj 1873, bereste under flera
år för geologiska undersökningars skull skilda
delar af Europa, ledsagade därefter Murchison
på dennes forskningsfärd i början af 1840-talet
genom Europeiska Ryssland och Ural. V:s härunder
gjorda undersökningar bilda en del af det stora
verket The geology of Russia in Europe and the Ural
mountains (1845). En frukt af en resa i Nord-Amerikas
förenta stater är Parallélisme des roches des dépôts
paléozoïques de l’Amérique septentrionale avec ceux
de l’Europe (1847). Särdeles betydelsefulla voro
V:s bidrag till kännedomen om Spaniens geologi.
L—e.
Verneuil [värnö’j], Aristide Auguste Stanislas,
fransk kirurg, f. 1823, d. 1895, blef professor i
kirurgisk patologi 1838 och var 1872—92 chef för
den kirurgiska kliniken vid Hôpital de la Pitié
i Paris. Han utgaf bl. a. Mémoires de chirurgie
(1877—82). V. var led. af Institutet (1888).
E. T—dt.
Wernfelt, Olof Hubertsson (hette urspr.
Wernich), amiral, f. 16 maj 1654 i Vadstena, d. 21
juni 1731, företog tidigt utländska sjöresor och
var en tid anställd i utländsk tjänst. 1686 blef
han öfverlöjtnant vid Amiralitetet och adlades
1688 med namnet W. Efter att 1689 ha förordnats
till amiralitetskapten befordrades han 1703 till
schoutbynacht och 1710 till viceamiral. 1710—11
förde han befälet öfver den eskader, som hade till
uppgift att blockera de af ryssarna intagna hamnarna
i Finland, Ingermanland och Livland. 1715 fick W.,
på begäran, afsked med amirals grad.
A. H—ld.*
Wernher, kallad der pfaff, tysk medeltidsskald, lefde
i senare hälften af 1100-talet och var förmodligen
präst i Augsburg. Han författade mest på latin,
bl. a. ett påskspel om Antikrist. På tyska diktade
W. (1172) tre längre sånger om Heliga Jungfruns lefnad
(Driu liet von der maget, utg. 1860), som anknötos till
en apokryfisk nytestamentlig skrift. W:s behandling
af källskriften är rätt fri och visar i uppfattning
och form inflytande från den samtida riddardikten. Se
Bartsch, "Beiträge zur quellenkunde der
altdeutschen literatur" (1886), och J. W. Bruinier,
"Kritische studien zu W:s Marienliedern" (1890).
(R—n B.)
Wernher der Gartener l. der Gartenäre, tysk
medeltidsskald, som lefde i midten af 1200-talet. Hans
berättande dikt Meier Helmbrecht ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
