Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vergilius (Virgilius, Publius Vergilius Maro)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och figurer, kastade Roms blifvande storhet en
glans, som helt naturligt verkade på den publik,
för hvilken sången var ämnad. Gudavärlden kunde för
den tidens romare ej te sig eller framställas med
de homeriske gudarnas drag; den är liksom omsmält
i den framskridna kulturens degel. Skalden gjorde
också allt sitt till för att lösa den föresatta
uppgiften. Roms forntid hade V. noga studerat, med
ledning af Cato, Varro m. fl., och utom Homeros,
hvars "Odyssé" är förebild till de sex första och
"Iliad" för de sex följande böckerna, hade senare
(cykliska) hjältediktsförfattare försett honom med
sakinnehåll eller tjänat som mönster. Den poetiska
framställningen är ypperlig, framför allt genom den
öfverlägsna behandlingen af språket och versen, och
innehåll och form motsvara väl hvarandra. "Eneiden"
(omfattande 12 "böcker") är liksom "Bucolica" och
"Georgica" skrifven på hexametriskt versmått.
Utom dessa tre diktverk skall V. ha författat några
som appendix till hans skrifter upptagna kväden, som
påstås vara ungdomsförsök och vanligen uppgetts till
sju, nämligen Ætna (en naturvetenskaplig lärodikt),
Diræ (en landtmans förbannelser och klagan öfver
förlust af egendom och hjärtanskär), Catalepton
(14 småstycken, vanligen kallade Catalecta), Priapea
(af sinnligt cyniskt innehåll), Culex (om en mygga,
hvars skugga ber en landtman om begrafning), Ciris
(behandlande myten om konung Nisus’ dotter Scylla)
och Copa (värdshusvärdinnan). Intet af dessa kväden —
om ej några af "Catalepton" — kan dock med säkerhet
anses för vergilianskt, "Ætna" tillskrifves vanligen
Lucilius d. y., "Culex" uppges ha blifvit af
V. författadt, men det stycke vi ega under detta
namn är möjligen en efter- eller ombildning af
det äkta. "Copa" är till formen lik V:s sånger,
likaså ett annat skalden ofta tillskrifvet kväde,
bildadt efter Parthenios, Moretum (en landtmans
frukostsallat). Slutligen omtalas äfven två elegier
öfver Mæcenas, hvilka dock helt visst äro af annan
hand.
V:s text stöder sig på flera, rätt gamla handskrifter
(i uncialskrift). Den mest ansedda är "Mediceus" (från
400-talet, i Florens); äldre är "Schedæ Vaticanæ"
(från 200-talet, med bilder), ofullständig, liksom
palimpsesterna från Sankt Gallen och Verona, samt
vidare "Palatinus" och "Romanus" (båda från 300-talet)
m. fl. Skaldens verk kommenterades flitigt, såsom af
Valerius Probus (i 1:a årh.), Donatus (300-talet)
och Servius (Maurus) Honoratus (300-talet), hvilken
sistnämnde samlat ett rikt material af tolkningar
och skolier. Om skaldens lefnad lämnas upplysningar
i Donatus’ "Vita Virgilii", hvars innehåll är
hämtadt från Probus och Suetonius, samt i Servius’
kommentar. En allegorisk tolkning försöktes af Fabius
Planciades Fulgentius (400-talet), som i "Eneiden"
såg en bild af människolifvet. Allmänt spridda, lästa
och omtyckta, lärda utantill och citerade — så att,
äfven om handskrifterna hade gått förlorade, man
borde af citat ha kunnat till stor del återställa
dikterna —, blefvo V:s skrifter ett slags codex
för forskningen och bildningen, en böckernas bok,
i hvilken man trodde all visdom innehållas och i
hvars verser en mystisk uppfattning sökte och fann
orakelspråk (sortes vergilianæ; se Sortes
3). Och långt ifrån att kristendomen gjort slut
på beundran för V., satte den en ny stämpel på
honom. De kristne tillegnade sig nämligen den
hedniske skalden och gjorde honom så att säga till
en af profeterna. Det var då ej så underligt, att
en liflig inbillning i den 4:e eklogen trodde sig
finna en spådom om Kristus, såsom den drott, "under
hvilkens herravälde de sista spåren af människornas
synd skulle utplånas och världen frigöras från sin
ständiga ångest". Enskilda uttryck och vändningar,
såsom om "ormens" död, om "betande lamm", om
"glädjen i hoppet på den stundande tidsåldern", om
"gudaättlingen" m. m., tyddes symboliskt, och så kunde
Konstantin den store på mötet i Nicæa åberopa sig på
den 4:e eklogen för att bevisa Kristi gudom. Tydligast
uttrycker Dante V:s betydelse i och för medeltiden,
då han jämför honom med "en man, som, vandrande fram
genom natten, håller bakom sig en fackla, hvilken till
intet gagnar honom själf, men belyser vägen för de
efterföljande". Dante valde honom också till ledare på
sin fantasis vandring genom helvetet och skärselden,
såvidt det gällde att på området för det mänskliga
göra bot och rening från synden samt förbereda själen
för den himmelska åskådningen. V. var för honom
den mänskliga vishetens apostel. Att f. ö. Tasso,
Ariosto och Camões i mångt och mycket efterbildat V.,
framgår af deras dikter.
Jämväl på ett annat sätt fortlefde V. under
medeltiden, nämligen som trollman och
undergörare. Föreställningen därom synes närmast ha
berott på lokala berättelser, som knöto sig till
V:s graf vid Neapel och vistelse där. Han blef
ett slags skyddsande för nejden kring Neapel,
och sägner om de under, som han där förrättat,
spridde sig till andra länder och ingingo i dessas
olika sagokretsar. I medeltidens af mystik och magi
genomträngda uppfattning förbands V:s namn med andra,
som då sammanflätades med hvarandra, i en underlig
blandning (Cæsar, Saladin, Aristoteles, Alexander den
store, Tristan, Karl den store m. fl.), och han fick
gälla som en svartkonstnär och trollfurste, hvilken
uppträdde än här, än där, i Ardennerskogen, Bretagne,
Toledo, Rom, Neapel och Österlandet (Babylon),
gammal till åren, men med bibehållen ungdomsfriskhet
och allestädes verkande med öfvernaturlig kraft
och makt. Han bygger Neapel på ett ägg och i Rom
ett magiskt palats samt förfärdigar en trollhäst i
Neapel, där han enligt sagorna också grundlagt en
svartkonstskola, härskat öfver vind och våg äfvensom
plägat samspråk med Vesuvius’ andevärld, hvilken
lydde hans bud. Ännu i vår tid har man i Italien hört
berättas om hans trolldomsförmåga. Jfr bl. a. Piper,
"Vergil als theolog und prophet" (1862), F. Liebrecht,
"Der zauberer V." (1865), D. Comparetti, "V. nel
medio evo" (2:a uppl. 1896), och Schambach, "V.,
ein Faust des mittelalters" (1904).
V:s skrifter, framför allt "Eneiden", ha tryckts
i otaliga uppl., först i Rom 1469. Bland mängden
må anföras Heynes (1767—75), Wagners (1830—41),
Ribbecks stora kritiska upplaga (1859—68; 2:a
uppl. t. o. m. bd IV 1903) och mindre (1867 ff.),
Conington och Nettleships (1871—76), Ladewig-Schapers
skolupplaga i Weidmannska samlingen (ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
