Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vergilius (Virgilius, Publius Vergilius Maro)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Vergilius’ (traditionella) bild
på en kamé (antik amulett). |
Vergilius, vanligen Virgilius, fullständigt
Publius V. Maro, romersk skald, f. 70 f. Kr.
i Andes (troligen det nuv. Pietole vid Mantua),
d. 21 sept. 19 e. Kr. i Brundusium (Brindisi). Hans fader var landtman,
hans moder dotter till en rättstjänare; föräldrarna synas ha varit
någorlunda välbärgade. V. undervisades först i Cremona, sedan i Mediolanum
och därefter, från år 53, i Rom och Neapel. I den senare staden studerade
han grekisk litteratur under den alexandrinske lärodiktsförfattaren
Parthenios från Nicæa. Efter år 47 fortsatte han sina studier i Rom, men
återvände år 45 till hembygden för att slå sig
till ro på fädernegården och tillfredsställa sin
smak för landtlifvet, hvars behag han började
lofsjunga i herdedikter. År 41 drabbades emellertid V.
af en oförutsedd motgång, då hans gård vid
triumvirernas jordutdelningar lämnades åt en centurion.
Han återfick dock gården genom bemedling af
ståthållaren i Cisalpinska Gallien, Asinius Pollio,
hvilken hade lärt känna skalden och nu lade sig
ut för honom hos Mæcenas och Octavianus. Men
redan följande året togs hans egendom i besittning
af en annan soldat. V., som därvid lopp fara till
lifvet, begaf sig sedan till Rom, där han i en
herdedikt klagade sin nöd för Octavianus (Augustus).
Genom Mæcenas, som då hunnit fästa sig vid den
lofvande skalden, fick han en ny gård, sannolikt i
Kampanien. På uppmaning af sin gynnare, med
hvilken han blef alltmer förtrogen, skildrade V.
landtbruket i en större dikt. Med dess författande
var han sysselsatt från 37 eller 36 till omkr. 29,
under hvilken tid han uppehöll sig i Rom,
Neapel eller på Sicilien. — V. synes ha ämnat
redan nu skildra Octavianus’ bragder, men
ändrade sedan sin plan. Han föredrog att förhärliga
Roms storhet och kejsar Augustus i en
omfattande dikt, som behandlade den i sagor och
arfsägner alltifrån det första puniska krigets tid
som romarfolkets stamfader och urhjälte
framställde trojanen Æneas’ irrfärder och strider.
Augustus uppmuntrade på det ifrigaste skalden att
fullfölja denna plan, begärde under fälttåget i
Hispanien år 25 att få sig tillsända delar af dikten
och lät år 23 för sig föreläsas stycken af denna.
För att lägga sista handen vid sitt verk reste skalden
år 19 vid 89 års ålder till Grekland. Därifrån
ämnade han fara till Asien för att bli kvar där en
längre tid, men beslöt i stället återvända med
Augustus, som han träffade i Aten. Han afled
emellertid under hemresan. Han jordades efter
egen önskan vid Neapel, där nu ofvanför Posilipo-grottan
"Vergilius’ graf" ännu visas. Själf skall
han ha författat en grafskrift i nedanstående distichon:
"Mantua lifvet mig gaf, Kalabrien döden. Neapel
hyser mig. Herdarnas lif, landet och hjältar jag sjöng".
Till arfvingar af sin stora förmögenhet,
uppgående till 10 mill. sestertier (omkr. 6 mill. kr.
i nuv. valuta), insatte han sin halfbroder Valerius
Proculus, kejsaren, Mæcenas samt Varius och
Tucca. Till de båda sistnämnde testamenterade
han äfven sina efterlämnade skrifter, med förbud
för dem att offentliggöra något, som ej blifvit af
honom själf utgifvet. Att han redan före sin afresa
skulle ha anmodat Varius att bränna "Eneiden",
ifall något mänskligt hände honom, uppges jämväl.
Af ej fullt afgjorda skäl utgåfvo Varius och Tucca,
särskildt därtill uppmanade af Augustus, "Eneiden"
i dess ofullbordade skick, med bibehållande
t. o. m. af 58 oafslutade verser.
V. var en ren och ädel karaktär, mild och
öfverseende mot andra samt anspråkslös och blygsam.
I sitt sätt var han något tafatt, ja nästan skygg.
Ej ens umgänget med tidens högt uppsatta och
vittra män inverkade på honom därutinnan. I
Neapel kallade man honom "Parthenios" ("den
jungfrulige") på grund af hans kyska sinne och
rena vandel. Dock fattades ej belackare och
afundsmän, som sökte nedsätta hans sedliga lif och
skaldeära. Denna vann dock erkännande ej blott
inom en trängre krets af vitterhetsidkare och vänner,
utan ock hos allmänheten, så att V. t. o. m.
på teatern blef föremål för folkets hyllning. Framför
allt fann han hos dem, som lärde känna honom,
tillgifvenhet och beundran.
I allt röjde sig skaldens egen lifsuppfattning och
åskådningssätt. Redan i herdedikterna gaf han
uttryck åt sin kärlek till landsbygden och lifvet
där. Dessa dikter, Bucolica, bestå af 10 "eclogæ"
(små valda stycken), för hvilka Theokritos tjänat
till förebild. Man kan i samlingen urskilja två
riktningar. Den ena söker efterbilda Theokritos’
egentliga herdekväden, så godt detta låter sig göra,
då scenen är förlagd till en något olika trakt och
framställningen påverkad af andra tidsförhållanden.
Den andra sluter sig till den hos föregångaren
stundom framträdande allegorien och utbildar den
"förklädda herdedikten", så att herdarnas lif får
tjäna till underlag för skildringar af personligheter
och händelser ur samtiden. Det oaktadt
fängslar den genom hängifvenheten för landtlifvet
och sinnet för de poetiska dragen i detta, genom
stämningsfullhet, åskådliga och täcka naturskildringar,
vackra bilder, fyndig eller t. o. m. kvick
dialog samt mästerlig hexametrisk versbyggnad.
Den 4:e eklogen, som skildrar en väntad gyllene
ålder, författad år 40, är att anse som en hyllning
åt dåv. konsuln Pollio vid hans sons födelse, men
innehåller så pass allmänt hållna förutsägelser om
en tid af idel sällhet och härlighet, att den blifvit
uppfattad som en profetia om Messias. Sex af
eklogerna äro växelsånger.
Skaldens förkärlek för landtlifvet kommer till
sin fulla rätt i Georgica, dikten om landtbruket,
hvilken i 4 böcker framställer åkerbruket (1), träd- och
vinkulturen (2) samt boskaps- (3) och biskötseln
(4). V. går där h. o. h. upp i sitt ämne
och är ej så mycket lärodiktaren som af
landtlifvet inspirerad siare och skald, hvilken sjunger
af fullaste hjärta. Men om skalden också stundom
hänger sig åt svärmisk uppfattning af landtlifvets
fridfulla sällhet, sådan denna framstår i jämförelse
med oron och kifvet i städernas vimmel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfck/0647.html
