Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1221-1222 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verestjagin (Veresjtjagin, Wereschtschagin, Verestchagin), Vasilij Vasiljevitj - Werfel, Franz - Werff, Adriaen van der - Verfveln - Verga, Giovanni

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

soldater, Allt lugnt i Schipkapasset (en
öfversnöad fältpost), Turkiskt lasarett och Stupade
(en präst läser böner öfver den gemensamma grafven).
Till samma område hör Nihilistafrättningen och
Indiska upprorsmäns afrättning af engelsmännen.
V. målade äfven landskap, etnografiska figurer och
arkitekturbilder från Indien, Orienten och Ryssland:
Salomos mur, Pärlmoskén i Agra, Kreml m. fl.,
utförda med mycken teknisk bravur, men skäligen
ytligt, dessutom folktyper och landskap från
Palestina, ibland i förbindelse med skildringar
ur den heliga historien. På 1890-talet målade
han en följd bilder ur Napoleon I:s fälttåg i
Ryssland. Den bästa samlingen af hans arbeten lär
finnas i Tretjakovs galleri i Moskva. — Han var
verksam äfven som författare till ungdomsminnen,
reseskildringar, konstbroschyrer och en roman,
Krigskorrespondenten. Jfr monografi af E. Zabel
(1900).
C. R. N. G—g N.

Werfel, Franz, österrikisk skald, f. 10 sept. 1890 i Prag, har utgett
diktsamlingarna Der weltfreund (1911; 2:a uppl.
1912) och Wir sind (1913; ny uppl. 1914),
dramat Die troerinnen (1914; uppf. 1920), en
omdiktning af Euripides’ skådespel, Einander (1915),
urvalet Gesänge aus den drei reichen (2 uppl. 1917)
och Der gerichtstag (1919). W. är den kanske mest
framträdande af en grupp unga österrikiska lyriker
(ofta kallade "die Werfelbande"), som för närvarande
äro starkt uppmärksammade och diskuterade.
Han söker återge individualitetens innersta
genom en ur medkänsla framsprungen tolkning af
deras lifs förbisedda, men väsentliga innehåll
och skildrar med originell, bildstark, ofta
svårbegriplig stilkonst. Hans diktning är extatisk,
en religiös förkunnelse af alltillvarons helighet
och det begränsades, personens, folkets, språkets,
fördärfbringande och vilseförande ovärde.
Nicht der mörder, sondern der ermordete ist
schuldig (1920) är en roman om förhållandet mellan
en tyrannisk fader och hans son. Se E.
Lissauer i "Das literarische echo" XVIII
(1915—16) och J. Landqvist i "Vår tid" (1920).
R—n B.


Werff, Adriaen van der, holländsk målare, f. 1659 i
Kralingen vid Rotterdam, d. 1722, lärjunge af Eglon
van der Neer, var 1691—92 medlem af styrelsen för
målargillet i Rotterdam, inbjöds 1696 till Düsseldorf
af kurfursten Johan Vilhelm af Pfalz, som gjorde
honom till sin hofmålare och, 1703, till riddare,
hvarför W. ofta signerat sina taflor med "Chevalier"
framför namnet. Han lefde sedan omväxlande i Düsseldorf
och Rotterdam. W. var genom sin lärare, som var elev
af Jakob van Loo, arftagare af den akademiska
riktningens omsorgsfulla, glatta målningssätt,
hvilket han använde på taflor af jämförelsevis små
dimensioner, bibliska, mytologiska, idylliska motiv,
porträttgrupper och madonnor. Han tillfredsställde
sin tids fordringar och vardt dess favoritmålare,
eger mycken skicklighet, men saknar djupare
känsla i uppfattningen. Af hans bilder fnnas många
i Münchens pinakotek från tiden 1687—1716. Bland
dem märkas den nämnde kurfurstens och hans gemåls
porträtt (1700), 16 bilder ur Kristi och Marias
historia, framställningar ur gamla testamentet
(Hagars bortjagande, 1701), idylliska genrebilder
(Barnen med fågelburen, 1687) samt en mytologisk tafla
(Diana och Kallisto, 1704). I Dresden finnas Herdescen
(1689), Lot och hans döttrar (1694), Magdalena (1711),
Madonna med Jesusbarnet och den lille Johannes (1715)
m. fl. Slutligen finnas verk af honom i Petersburg,
i Schwerin, Louvre i Paris, Amsterdams Rijksmuseum
(bl. a. hans själfporträtt i naturlig storlek),
i Kassel och Braunschweig m. fl. ställen. — W:s
yngre broder, Pieter van der W., f. 1665, d. efter
1731 i Rotterdam, var hans lärjunge och kopierade
ibland hans arbeten. I Stockholms Nationalmuseum
är En dam med notbok honom tillskrifven.
C. R. N.*

Verfveln, insjö i Kisa socken, mellan Östergötlands
och Kalmar län, 139 m. ö. h., afbördar sitt vatten
till Juttern och tillhör Stångåns flodsystem. Areal
4 kvkm.
E. A—t.

Verga, Giovanni, italiensk romanförfattare, f. 1840 i Catania
på Sicilien, intar ett af de främsta rummen i det
moderna Italiens litteratur, ehuru ingalunda den
mest populäre eller ryktbare bland sina samtida. I
sina tidigare romaner och berättelser, bland hvilka
må nämnas den historiska I carbonari della montagna
(1861—62), Elna peccatrice (1867), Eva (1873), Storia
d’una capinera (s. å.; "En svarthättas historia",
1896), Nedda (1874), Tigre reale (1875), Primavera
ed altri racconti (1876), var V. väsentligen en
efterromantiker, som gärna skildrade lifvet
i de aristokratiska kretsarna, retorik och
sentimentalitet gjorde sig breda på skildringens
bekostnad. Kärlekslidelsen, i regel tragisk, är från
början hans hufvudmotiv. Senare vände han sig till
hembygdsmotiven, och det är som den oöfverträffade
skildraren af Siciliens folk i Siciliens natur han
framför allt är uppskattad. Berättelsesamlingarna
Scene popolari (1880), Novelle rusticane (1883),
Drammi intimi (1884) och Vagabondaggio (1887) visa
honom som en af den italienska "verismens" förnämste,
påverkad af den franska naturalismen både i teori och
utöfning, men fullt själfständig som konstnär. Det
var på sätt och vis efter Zolas föredöme han anlade
romanserien I vinti, som skulle visa en fiskarsläkts
sammanstörtning och undergång, men endast två delar
blefvo fullbordade: I malavoglia (1881), af många
ansedd för att vara hans yppersta arbete, och Mastro
don Gesualdo (1888). Af hans öfriga verk må här
nämnas blott Il marito di Elena (1882), Pane nero
(1883), Per la vie (s. å.), Iricordi del capitano
d’Arce (1891), Don Candeloro e. C. (1894), Dal tuo
al mio (1904; äfven som skådespel) och en samling
Drammi (1896). — V:s framställning är ordknapp och
åskådlig, den försmår att vädja till läsaren, ger
i mättad, förtätad, starkt verkande och likväl ej
effektsökande om än rutinerad form det sicilianska
bondfolkets lif. Kärlek och död, blodets bjudande
röst, lefnadssättets enkelhet och, icke minst,
landskapets natur ha i honom fått en tolkare, som
sökt och lyckats att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>