Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1209-1210 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werder, 2. Bernhard von - Werder-geväret - Verdi, Giuseppe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Han var 1869—86 kejsar Vilhelm I:s
"militärbevollmächtiger" (ett slags vid tsarens
person attacherad militärt sändebud) vid ryska
hofvet, egde i hög grad Alexander II:s förtroende
samt bidrog väsentligt till bevarandet af goda
vänskapsförbindelser mellan de båda kejsarna. W. blef
1884 general af infanteriet samt var 1886—88 guvernör
i Berlin och 1892—95 tysk ambassadör i Petersburg.
1. C. O. N. 2. V. S—g.

Werder-geväret, bajerskt gevär af 11 mm. kaliber,
enligt Peabodys system (se Handeldvapen, sp. 1313),
konstrueradt af ingenjören
Ludwig Werder (f. 1808, d. 1885). Slutstycket
vrides medelst en fjäder och hanen, i olikhet med hvad
förhållandet är vid Peabodys gevär, där denna rörelse
orsakas af en vinkelhäfstång. Werder-geväret ändrades
sedermera för preussiska mausergevärets ammunition.
H. W. W.*


Verdi, Giuseppe, Italiens berömdaste
tonsättare under 1800-talets senare hälft, f. 10
okt. 1813 i byn Roncole nära Busseto i Parma,
d. 27 jan. 1901 i Milano, son till en värdshusvärd
och småhandlare, röjde tidigt en allvarlig och
sluten karaktär, som kunde upplifvas endast genom
musik, en konst, med hvilken hans första bekantskap
förmedlades genom ett instrument, som han framdeles
skulle skänka en outtömlig repertoar, nämligen ett
positiv. Endast elfvaårig, tjänstgjorde han som
ord. orgelackompanjatör i Roncoles kyrka. I Busseto
fick han en lärare i organisten Provesi samt en
beskyddare i fabrikanten Barezzi, hvars dotter blef
hans första maka (1836). Försedd med ett stipendium,
kom han 1832 till Milano för att söka inträde
i konservatoriet; men föreståndaren vägrade att
intaga honom på den grund, "att han icke egde några
musikaliska anlag"(!), hvarför V. i stället vände
sig till kapellmästaren Lavigna, som under några
år öfvade honom i harmoni, kontrapunkt och dagligt
studium af Mozarts "Don Juan". Efter att sedan ha
tjänstgjort fem år i Busseto som Provesis efterträdare
i dirigentskapet för filharmoniska sällskapet,
hvarjämte han var organist i en franciskankyrka,
återkom han till Milano 1838 för att försöka sig som
operakompositör. Hans förstlingsverk, Oberto, conte
di San Bonifacio, hade på la Scala (1839) tämligen
stor framgång, men nästa försök, Un giorno di regno,
gjorde fiasko (1840). Nedtryckt af denna motgång och
af den samtidiga förlusten af hustru och två barn,
hade V. redan beslutit öfverge musiken, då händelsevis
Soleras librett Nabucodonosor föll honom i händerna
och oemotståndligt lockade honom till komposition
(1842). Denna opera, som bl. a. har präktiga körer,
gjorde honom med ens till en berömd man och fann väg
till utlandet (Wien 1843, Paris 1845). Primadonnans
parti kreerades af Giuseppina Strepponi, som sedan
skänkte V. sin hand (hon afled 1897). I Lombardi
alla prima crociata (Milano 1843) letade sig
äfven fram till utlandet (i Paris omarbetad med
titeln Jérusalem 1847), men hade liksom den förra
endast inom Italien afgjord framgång. I denna och
flera följande operor inmängde V. drag af förstucken
propaganda för Italiens frigörelse och enande till ett
rike. Hans namn blef ett slags hemlig symbol, i det
att dess bokstäfver V E R D I fingo betyda Vittorio
Emmanuele Re d’Italia. Den första Verdi-opera, som
snart sagdt i hela världen blef populär, var Ernani
(text efter V. Hugos drama; Venezia 1844, Stockholm
1853), hvilken också renast afspeglar tonsättarens
egenskaper under hans tidigaste period: melodisk
ursprunglighet och rytmisk energi, större kraft än hos
föregångarna Bellini och Donizetti, men visserligen
äfven banal harmoni, ytlig, brutal instrumentation och
plumpa försyndelser mot den dramatiska sanningen. De
följande fem åren skref V. en mängd verk, som dock
ej lyckades bibehålla sig: I due Foscari (Rom 1844),
Giovanna d’Arco (Milano 1845), Alzira (Neapel 1845),
Attila (Venezia 1846), Macbeth (text efter Shakspere;
Florens 1847, Stockholm 1852, Paris, i omarbetning,
1865), I masnadieri (text efter Schillers "Die räuber";
London 1847, med Jenny Lind), Il corsaro (Trieste
1848), La battaglia di Legnano (Rom 1849), Luisa
Miller (Neapel 1849; text efter Schillers "Kabal und
liebe") och Stiffelio (Trieste 1850; i omarb. Aroldo,
Rimini 1857). Men så följde inom några år tre af
V:s populäraste arbeten: Rigoletto (Venezia 1851,
Paris 1857, Stockholm 1861; text efter V. Hugos "Le
roi s’amuse"), Il trovatore ("Trubaduren", Rom 1853,
Paris 1854, London och Petersburg 1855, Stockholm
1860) samt La traviata ("Den vilseförda", text efter
A. Dumas d. y:s "Kameliadamen"; Venezia 1853, Paris å
Italienska operan 1856, å Lyrique med Kristina Nilsson
1864, Stockholm 1868). Af dessa hade i synnerhet
"Trubaduren" en rent af fabelaktig framgång. "Den
vilseförda" gjorde i Venezia i början fiasko. Med
"Rigoletto" har man iakttagit en förbättring i V:s
stil, som började bli mera vårdad och uttrycksfull,
mindre rå och bullrande än förut; likväl voro de
dramatiska örfilarna fortfarande kännbara, och
muntert dansande kabalettor fingo stundom teckna
de allvarligaste känslor. Stilrensningen och det
omsorgsfullare arbetet gjorde ytterligare framsteg i
de därefter för olika städer skrifna operorna, hvilka
dock ej länge höllo sig uppe: Les vêpres siciliennes
(Paris 1855), Simone Boccanegra (Venezia 1857), Un
ballo in maschera (Rom 1859; libretton, som handlar
om Gustaf III:s mord, är öfversatt till svenska: "En
maskeradbal", 1868), La forza del destino (Petersburg
1862, Milano 1869, Paris 1876) och Don Carlos
(text efter Schiller; Paris 1867). Först nu vidtar
V:s egentliga storhetsperiod, då han vid nära 60 års
ålder förmådde på en gång bibehålla hela sin melodiska
friskhet och tillika reformera sitt skrifsätt, låta
tonspråket smyga sig noga efter handlingens kraf till
en grad, som tillvann honom aktning och beundran från
flera af hans argaste vedersakare och gaf honom rang
bland alla tiders främsta dramatiska tonsättare. (Det
är dock att märka, hurusom redan partier af några
bland hans föregående operor, särskildt "Macbeth"
och "Simone Boccanegra",

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>