Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wennerberg, 1. Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läroverksreformens utvidgande äfven till det högre
stadiet hann W. icke genomföra, emedan han 11 maj
1875 utträdde ur statsrådet tills. med fyra af sina
kamrater. Det såg en tid ut, som skulle W. mottaga
kräklan öfver det stift, där han födts och verkat som
lärare, men då han ej nådde förslagsrum, utnämndes
han i stället 21 maj 1875 till landshöfding i
Kronobergs län. Där verkade han i tretton år som
en synnerligen ansedd länschef. Landstinget utsåg
honom 1876, 1884 till led. af Första kammaren, som
1894—1901 insatte honom i talmanskonferensen och
där han med ifver deltog i debatten, särskildt i
frågorna om undervisningen, om försvarsväsendet
(han var motståndare till kompromissen med
grundskattefrågan), kommunikationsväsendet, edgången
(hvarvid han kämpat för afskaffandet af officiella
eder) samt i kyrkliga lagstiftningsfrågor, hvarvid han
uppträdde som målsman för en friare riktning. Från
midten af 1880-talet kom W. i en oppositionell
ställning till regeringen. Han uppträdde vid
1885 års riksdag mot härordningsförslaget,
var vid 1887 års majriksdag en af de skarpaste
oppositionsmännen i den konstitutionella frågan om
"ny eller fortsatt" riksdag, och 1888 invaldes han,
fastän förtroendeämbetsman, i konstitutionsutskottet
och blef dess ordf. Länge stannade han dock ej
i detta utskott, ty kort efter riksdagens början
inkallades han, som slutit sig till tullskyddspartiet,
i febr. ånyo i regeringen som ecklesiastikminister. I
denna egenskap framlade han 1890 ett förslag till
läroverksreform i samband med lönereglering. Dess
hufvudpunkter voro elementarkursens fördelning i
tre fakultativt fristående kursafslutningar vid
tredje, femte och sjunde klassens slut, lästidens
förlängning från trettiosex till fyrtio veckor,
införande af skolafgifter för de öfre klasserna,
med stark befrielseprocent, samt indragning och
ombildning af smärre läroverk. Denna reform
strandade, liksom löneregleringen, icke på något
principiellt motstånd, utan på de villkor i
afseende på latinets inskränkning till fyra
årsklasser, hvilket Andra kammaren fordrade
som förutsättning för löneförbättringen, men
hvarpå Första kammaren icke ville gå in. Endast
en del af de föreslagna ändringarna om de smärre
läroverken blef riksdagens beslut, men W. förberedde
emellertid ett nytt förslag på hufvudsakligen samma
principer. Under sin andra ministertid genomdref
han i öfrigt döfstumundervisningens ordnande,
kvinnors valbarhet till skolråd och fattigvård,
hälsovårds- och sjukvårdsstadga för landsorten
med en ändamålsenlig länshygien och definitiv
lönereglering för provinsialläkarna, nybyggnadsanslag
till konstakademien, förordning om likbrännings
ordnande samt den nya stadgan för filos. kandidat- och
licentiatexamen, såsom tvenne särskilda examina (utan
latin som lagtvunget ämne), genom hvilket det första
och viktigaste steget togs till en examensreform,
i samband hvarmed universitetsundervisningen
äfven reglerades i viktiga punkter. Med hans
kontrasignation utfärdades äfven statut för Sveriges
yngsta högskola, Göteborgs, hvilken af W. invigdes i
sept. 1891. Kort därefter, 6 nov. 1891, lämnade han
med pension sitt statsrådsämbete. Anledningen därtill
voro icke de anmärkningar Andra kammarens hälft uti
1891 års konstitutionsutskott gjort
mot hans åtgärder i några frågor, utan den
meningsskiljaktighet, som yppade sig mellan honom
och statschefen i en akademisk befordringsfråga
(den Widmark-Nordensonska striden), tillsättandet
af e. o. professuren i oftalmologi vid Karolinska
institutet. 1893 och 1898 valdes W. till led. af
kyrkomötet, där han representerade en tämligen
moderat riktning. 1894—97 var han ordf. i kommittén
för utarbetande af musik till svenska mässan. Han
var led. af Mus. akad. (1850), hedersled. af Fria
konsternas akad. (1871) och Vet. o. vitt. samh. i
Göteborg (1893).
Huru mycket än arbetet i skolsalen, rådkammaren,
länsresidenset och riksdagen upptog W:s tid, gjorde
han icke sällan besök i såväl tonkonstens som diktens
land. Som musiker så godt som h. o. h. autodidakt,
studerade han sig dock småningom in i äfven mera
lärda och invecklade konstformer. Hans kompositioner
äro uteslutande satta för en eller flera röster, med
eller utan pianoackompanjemang (oratorieverken dock
med orkester). Hans intresse för musik hade väckts i
föräldrahemmet (som gymnasist var han sångledars för
syskonen och skolkamrater), och det närdes under ett
informatorsår 1838—39 hos en konstälskande familj
v. Essen i Västergötland. De närmast följande
studentåren (han var den tiden en sjuklig och
grubblande enstöring) spelade han mycket piano,
inträngde på egen hand i kontrapunktikens och den
musikaliska formlärans hemligheter, öfvade sig i fuga-
och motettkomposition efter gammalitalienares och
Händels mönster. Som förelöpare till hans patriotiska
körsånger tillkom 1844 den märgfulla Bjöd så i
Thule en konungased, och de burleskt-backanaliska
sångtriorna "De tre" (se ofvan, sp. 1157)
utgjorde med sin liffulla stämföring en förstudie
till den ofvan omtalade duettcykeln "Gluntarne",
detta genialiska verk, som utgör grundvalen för W:s
konstnärsrykte. "Gluntarne" företedde flerstädes i
melodibildning och harmonik djärfva nyheter, som
stötte den dåtida, i ensidig "mozartism" fångna
kritiken. I öfrigt var ju denna musik egnad att
genom sin lefvande karakteristik, stämningsfullhet
och rena, klara form slå an på alla. Betydande
är W:s förmåga att uppfinna vackra melodier, som
i sin på en gång lättflytande och uttrycksfulla
naturlighet tyckas själffallna; hans cantilena
verkar nästan italiensk. Han förstår att skrifva väl
för rösterna, ehuru han ofta fordrar stort omfång
och särskildt djupa basar; ett sådant utnyttjande
af rösttillgångarna var något dittills okändt i
svensk tonkonst. W. skyr ej att emellanåt tillgripa
dissonanser för att få det rätta uttrycket. Eljest
röra sig hans harmonier gärna med så enkla medel som
sexter eller terser i parallellrörelse, men gestalta
sig äfven som verkningsfull motrörelse, icke minst
i "Gluntarne", där dessutom pianoackompanjemanget
har att uppvisa en mängd lyckliga fynd. Den mycket
beundrade enheten mellan text och musik i "Gluntarne"
sammanhänger med, att han här liksom till nästan alla
sina världsliga sånger själf författat orden. Liksom
han i denna dialogcykel afspeglat studenthumorn i alla
dess gradationer, skänkte han lyftning åt ungdomens
lyrisk-erotiska svärmeri i sina Serenader, af hvilka
9 trestämmiga, komponerade 1845—50, utgåfvos 1852, däribland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
