Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1083-1084 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vellingk, 1. Otto - Vellingk, 2. Maurits

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1. Otto V., grefve, krigare, kungligt råd, f. 1649,
d. 19 maj 1708 i Stockholm, blef 1664 löjtnant vid
ett svenskt regemente i Bremen, men gick 1666 i fransk
tjänst, där han 1670 avancerade till öfverste. Under
Sveriges krig med Danmark utmärkte han sig som chef
för ett värfvadt kavalleriregemente synnerligen i
slaget vid Lund och upphöjdes med anledning däraf
i friherrligt stånd (1676). 1678 blef han öfverste
för Tavastehus läns regemente, 1683 generalmajor,
1687 landshöfding öfver Gästrikland, Hälsingland,
Medelpad, Ångermanland, Jämtland, Härjedalen och
Lappland samt 1693 generallöjtnant och guvernör öfver
Skåne. 1698 utnämndes han till general af kavalleriet
och förflyttades s. å. till guvernörskapet öfver
Ingermanland och Kexholms län. 1700 förordnad till
general en chef öfver trupperna uti Ingermanland och
Livland, hade han att möta konung Augusts öfverfall
s. å. Han stod vid Düna färdig till batalj, men då
sachsarna ej upptogo den, kastade han sig in i Riga,
för svag att själf anfalla. Vid Narva kommenderade
han högra flygeln och vid öfvergången af Düna (1701)
kavalleriet. Sedermera följde han Karl XII till Polen
och tog ärofull del i slaget vid Klissov (1702), vid
Lembergs eröfring (1704) och i affären vid Punitz
(s. å.). 1705 utnämndes han till kungligt råd och
president i Åbo hofrätt (hvilket ämbete han ej kom att
tillträda) samt deltog uti inbrottet i Sachsen. Han
upphöjdes 1706 i grefligt stånd.


2. Maurits V., grefve, den föregåendes broder,
riksråd, f. 31 okt. 1651 på Jama egendom i
Ingermanland, d. 10 juli 1727 på Mjölby gästgifvargård
i Östergötland. Efter den tidens sed sändes han,
för att fullborda sin uppfostran, på resor, först till
Paris, sedermera till Tyskland och Italien. Anländ
till Stockholm 1675, efter egen uppgift "inconnu
et sans appuy", erhöll han likväl ganska snart
anställning vid Änkedrottningens lifregemente,
hvilket vid danska krigets utbrott beordrades till
norska gränsen. Detta behagade icke den äregirige V.,
utan han begaf sig hellre som frivillig till svenska
armén i Skåne, där han, som kapten i brodern Ottos
värfvade regemente, deltog i slaget vid Lund, hvarest
han blef lindrigt sårad. 23 dec. 1676 blefvo båda
bröderna upphöjda i friherrligt stånd, mest till följd
af Ottos förtjänster. Från 5 juli 1677 ledde V. som
fortifikationsbefälhafvare ingenjörarbetena på Bohus
under denna fästnings belägring och belönades därför
efter dennas upphäfvande med öfverstes grad. 1678
utnämndes V. till öfverste vid Karelska regementet,
till följd hvaraf han, mycket emot sin vilja, måste
bege sig till Finland. Där dröjde han likväl ej
längre, än tills freden med Danmark blifvit sluten
(1679), då han begagnade första lägliga tillfälle
att återvända till Stockholm i hopp
om vidare befordran med angenämare vistelseort. Det
lyckades honom också att erhålla anställning som
svenskt sändebud i Köpenhamn (1680—82). I anseende
till danskarnas ovilja mot svenska nationen blef
denna plats dock allt annat än angenäm, och i maj
1683 förflyttades V. som envoyé till de Lüneburgska
hofven, hvilka den tiden spelade en ej obetydlig
roll i norra Tyskland. 1687 utnämndes han till
öfverste vid ett tyskt värfvadt regemente, som var
förlagdt i Stade, och till öfverkommendant i nämnda
stad. Under flera år (1687—89, 1696—98) var V. nu
sysselsatt med biläggandet af stridigheterna
mellan Danmark och huset Holstein-Gottorp,
hvilka tvister ledde till traktaterna i Altona
(1689) och Pinneberg (1696). Under tiden afgick
V. 1688 i en hemlig beskickning till Haag för
att stämma prinsen af Oranien till hertigens af
Holstein-Gottorp förmån. Efter Karl XI:s död blef
V. genom änkedrottningens inflytande generalmajor
(1697), utnämndes 1698 till generallöjtnant och
afgick s. å. som envoyé till konung August af
Polen för att ha ett vaksamt öga på dennes och tsar
Peters stämplingar mot Sverige. Bedragen af smicker i
förening med ett låtsadt förtroende, lät V. föra sig
alldeles bakom ljuset af August och dennes minister
Flemming och fortfor att med fredliga berättelser
invagga sin konung i säkerhet, till dess konung
Augusts försök att öfverrumpla Riga skingrade den
bedrägliga villan. V. blef 1700 återkallad och fick
återtaga sin öfverkommendantssyssla i Stade, där
han måste tillbringa tio år i ett slags förvisning,
som illa svarade mot hans äregirighet. Först efter
slaget vid Poltava och då Karl XII fann sig i behof
af hans erfarenhet och mångsidiga egenskaper återvann
han konungens förtroende. De på hvarandra under
loppet af 1710 följande utnämningarna till general
af infanteriet, guvernör öfver Wismar, kungligt
råd, generalguvernör öfver Bremen och Verden och
kommenderande general öfver svenska armén i Tyskland
samt 1711 grefvevärdigheten voro lika många bevis på
konungens återvändande gunst. De fyra år (1711—14),
som förflöto innan konungens återkomst, voro onekligen
de mest verksamma och betydelsefulla i V:s lefnad. Han
var under denna tid faktiskt Karl XII:s både utrikes-
och, till stor del, finansminister. Ostridigt
utvecklade V. i båda dessa befattningar stor
förmåga, särskildt en mycket framstående diplomatisk
skicklighet. Det gällde nämligen å ena sidan att på
alla möjliga eller hart när omöjliga sätt förskaffa
den alltid penningbehöfvande konungen medel icke blott
till hans eget uppehälle, utan äfven till utrustning
af nya trupper. Å den andra sidan åter bestod konsten
i att vid fredsunderhandlingarna med fienderna dölja
konungens stora anspråk och uppehålla dem med fagra
ord samt hålla de vänligt sinnade makterna vid godt
lynne med förespeglingar om eftergifter, ehuru ingen
bättre än V. kände, huru fruktlöst allt detta var,
och slutligen att inför konungen framställa de
andres anspråk i mildaste möjliga form. V. insåg
dock slutligen hopplösheten i dessa sina sträfvanden;
och då Karl XII, efter kalabaliken vid Bender, såsom
sina sista villkor för ett fredligt slut fordrade
Petersburgs nedrifning, återlämning af alla de
eröfrade länderna, ersättning för allt hvad kriget
kostat Sverige och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>