Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welfer - Welferfonden - Welfiska partiet - Velfjord - Velhagen & Klasing - Welhaven, Johan Sebastian Cammermeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven med Bajern, men kom sedermera i strid med
kejsaren och lyckades af sina arfländer behålla
endast Braunschweig och Lüneburg. Dessa områden
delades sedan mellan sönerna Henrik den långe, Otto
(IV), hvilken blef tysk kejsare, och Vilhelm, men
förenades åter hos den sistnämndes son, Otto Barnet
(d. 1252), som af kejsaren 1235 upphöjdes till
hertig af Braunschweig och som blef stamfader för
flera furstelinjer (se Braunschweig och Hannover,
sp. 1395—97), hvilka efter många förgreningar
numera (sedan med hertig Vilhelm VI af Braunschweig
1884 den nya linjen Braunschweig-Wolfenbüttel
utdött) reducerats till en enda linje (den nya
linjen) Braunschweig-Lüneburg. Till denna hörde
hertigarna af Celle och Hannover, 1692 kurfurstar
och 1814 konungar af Hannover, sedan 1714 därjämte
konungar af Storbritannien och Irland (på grund af
kurfurst Ernst Augusts gifte 1658 med prinsessan
Sofia af Pfalz, dotterdotter till konung Jakob I i
England). 1837 upphörde personalunionen mellan det
brittiska riket och Hannover, hvarvid en gren med
drottning Viktoria ärfde tronen i Storbritannien och
Irland och en annan regerade i Hannover till 1866,
då den förlorade sitt land till Preussen. Denna gren,
hvars hufvudman är hertig Ernst August af Cumberland
(ss Cumberland 4), återfick 1892 större
delen af sin förmögenhet, hvarpå Preussen 2 mars 1868
lagt beslag (se Welferfonden). Hans son Ernst August
fick efter försoning med tyska riksregeringen bestiga
tronen i Braunschweig 1913; han abdikerade vid tyska
revolutionen i nov. 1918. — Henrik den svartes son
Welf VI (III), d. 1191 utan att efterlämna manlig
afkomma, kämpade efter sin broder Henrik den stoltes
död tappert mot Konrad af Hohenstaufen om Bajern,
men besegrades vid Weinsberg af denne 1140. Welf
deltog i andra korståget 1147, försonade sig 1150 med
Konrad och ärfde sedermera sin broders italienska
besittningar (Spoleto, Toscana, Sardinien och
Corsica). Hans ende son, Welf VII, dog 1167 i Siena
af en farsot, och själf afträdde han omkr. 1174 sina
italienska besittningar till kejsar Fredrik I. Jfr
S. Reizler, "Geschichte Bayerns", I (1878), S. Adler,
"Herzog Welf VI und sein sohn" (1881), E. Krüger,
"Der ursprung des Welfenhauses und seine verzweigung
in Süddeutschland" (ny uppl. 1899), och F. Schmidt,
"Die anfänge des welfischen geschlechts" (1900). —
2. Namn på medeltida anhängare af huset Welf, under
formen guelfer fram till 1500-talet användt i
Italien om påvemaktens anhängare i motsats till det
kejserliga partiet, som kallades ghibelliner
(se d. o.). — 3. Namn på det legitimistiska parti
i Hannover, som ej velat erkänna den preussiska
annexionen 1866 som giltig och definitiv. Jfr
Welferfonden.
1. J. N. (V. S—g.)
Welferfonden (ty. Die Welfenfonds). Då konungariket Hannover efter sitt
deltagande på Österrikes sida i kriget mot Preussen
1866 införlifvades med Preussen, blef det fråga om att
ersätta f. d. konungen i Hannover Georg V för hvad han
i domäner o. a. därigenom gått förlustig. För detta
ändamål begärde och erhöll preussiska regeringen af
landtdagen en summa af 16 mill. thaler ( =
omkr. 48 mill. mark) att lämna konung Georg som
vederlag; men då denne vägrade att formligen erkänna
sin detronisering, lade regeringen 2 mars 1868 beslag
på summan. Denna summa fick namnet Welferfonden,
på grund af det hannoverska konungahusets welfiska
ursprung (se Welfer 1). Räntorna af fonden skulle,
enligt furst Bismarcks egna uppgifter, användas att
såväl direkt som indirekt bekämpa konung Georg och
hans dynasti. Huru de egentligen användes, känner
man icke, då de disponerades af rikskansleren utan
någon annan redovisningsskyldighet än inför kejsaren
personligen och då efter af honom gifven décharge
alla räkningar, kvittenser m. m. uppbrändes. Man
antar bl. a., att de i stor skala användes att
bearbeta vissa tyska tidningar ("reptilpressen") i
regeringsvänlig riktning. Harmen öfver detta beslag
bidrog i icke ringa grad att stärka sammanhållningen
inom det s. k. welfiska parti, som bildade sig i
Hannover efter landets införlifning med Preussen
och hvars sträfvan riktades på återställandet af
landets själfständighet och af dess detroniserade
dynasti, ett parti, som inom tyska riksdagen oftast
stod centerpartiet nära. Preussiska regeringen lät
juni 1879 ett årligt anslag af 240,000 mark utgå ur
Welferfonden till Georg V:s änka och hennes döttrar
samt beslöt sig kort efter Bismarcks fall (1890) för
en uppgörelse om fonden. Sedan Georg V:s son Ernst
August, hertig af Cumberland, i bref till kejsar
Vilhelm II, utan att afsäga sig sina tronanspråk,
försäkrat sig ej hysa några afsikter att störa
Tyska rikets dåvarande tillstånd, upphäfdes genom
lag af 10 april 1892 beslaget på Welferfonden, som
då ställdes under en af Hannovers öfverpresident
ledd förvaltning, "Hertigens af Cumberland
förmögenhetsförvaltning", som skulle utbetala
fondens afkastning till hertigen af Cumberland.
J. N.*
Welfiska partiet. Se Welferfonden.
Velfjord, härad och pastorat omkring den omkr. 10
km. långa Velfjorden ö. om Brönnöy, Nordland,
Norge. 600,39 kvkm. med 1,473 inv. (1918). Jordbruks-
och skogsdistrikt. Breivasstind i s. ö. (1,220 m.).
K. G. G.
Velhagen & Klasing [fēl-], tysk förläggarfirma
i Bielefeld och Leipzig, grundlagd 1835 af
August Velhagen (1809—91) och August Klasing
(1809—97). Mest kända af firmans periodiska
publikationer äro "Velhagen & Klasings
monatshefte" (1886 ff.) och "Daheim" (1864 ff.);
för öfrigt omfattar förlaget en mängd kartverk och
illustrerade vetenskapliga arbeten, "Knackfuss’
Künstlermonographica" (ett 100-tal), skolböcker m. m.
R—n B.
Welhaven, Johan Sebastian Cammermeyer, norsk
skald, f. 22 dec. 1807 i Bergen, d. 21 okt. 1873 i
Kristiania, var son till prästen i Bergen Johan Ernst
W., hvars fader hade invandrat från Mecklenburg,
och Else Margrethe Cammermeyer, hvars mor var kusin
till P. A. Heiberg. W. gick i Bergens katedralskola;
någon mönsterelev var han icke, endast hans lärare i
modersmålet och grekiska, Lyder Sagen, som på honom
öfverförde sitt starka intresse för dansk kultur,
var riktigt nöjd med honom. W. blef student 1825
samtidigt med sin store motståndare H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
