Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1035-1036 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weiskirchner, Richard - Weismann, August - Weiss, Christian Samuel - Weiss, Johann Baptist - Weiss, Hermann Karl Jakob - Weiss, 1. Bernhard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men afgick kort därefter för att som borgmästare
i Wien reorganisera sitt parti, hvars kommunala
inflytande i Wien aftagit efter Luegers död,
1910. W. frånträdde kort efter revolutionen 1918
borgmästarämbetet, men efter de kristligt
sociales stora framgångar vid valen till
österrikiska republikens första nationalråd
utsågs han hösten 1920 till dettas president.
V. S—g.


Weismann [va’js-], August, tysk biolog, f. 17
jan. 1834 i Frankfurt a. M., d. 6 nov. 1914 i Freiburg
im Breisgau, studerade i Göttingen och beklädde,
sedan han under den framstående zoologen Leuckarts
ledning förts in på den vetenskapliga zoologiens
studium, under två år platsen som lifmedikus hos
ärkehertig Stefan af Österrike, hvilken lefde i
landsflykt på sitt slott Schaumburg a. d. Lahn. Där
utarbetade W. sitt första betydande arbete: Die
entwicklungsgeschichte der dipteren (1864). Under det
W. i Freiburg, dit han 1863 flyttat som privatdocent
och där han 1866 anställdes som professor i zoologi,
på det ifrigaste var sysselsatt med embryologiska
undersökningar, angreps han af en ögonsjukdom,
som tvang honom att under tio år h. o. h. nedlägga
alla mikroskopiska arbeten. Det var under denna tid
han planlade de studier och arbeten på den moderna
descendensteoriens område, hvilka gjort W. till en
af sin tids mest framstående biologer och till den
s. k. neo-darwinismens förnämste representant (se
närmare art. Descendensteori, sp. 201). Företrädesvis
ha hans arbeten rörande ärftlighetens problem verkat
befruktande på många områden (Die kontinuität des
keimplasmas als grundlage einer theorie der vererbung
1885, Über die zahl der richtungskörper und über ihre
bedeutung auf die vererbung 1887, Das keimplasma 1892,
Die allmacht der naturzüchtung 1893). Hithörande
arbeten utgåfvos 1892 i en samlad upplaga: Gesammelte
aufsätze über vererbung und verwandte biologische
fragen. Som ett slags vetenskapligt testamente
utgaf han 1902 de mästerligt skrifna Vorträge über
deszendenztheorie (2:a uppl. 1904). Af hans öfriga
arbeten må nämnas Beiträge zur naturgeschichte
der daphniden (1877), Über die dauer des lebens
(1881) och Die entstehung der sexualzellen
bei den hydromedusen (1883). W. blef led. af
sv. Vet. akad. 1897 och af Fysiogr. sällsk. i Lund
1905.
L—e.

Weiss [vajs], Christian Samuel, tysk
mineralog, f. 1780 i Leipzig, d. 1856 i Eger,
var en af Werners förnämsta lärjungar samt en af
sin tids mest framstående mineraloger och tills.
med Mohs grundläggare af ett nytt system för
kristallografien. Efter slutade studier i Leipzig och
vid bergsskolan i Freiberg blef han 1810 professor i
mineralogi vid Berlins universitet och direktor för
k. mineralkabinettet där. I hans inauguraldisputation,
De indagando formarum crystallinarum charactere
geometrico principali (1809), finnas grunddragen af hans
senare utgifna indelning af samtliga kristallformer
i vissa system. Han var den förste, som uppställde en
sådan indelning som grund för alla kristallografiska
undersökningar (Über die natürlichen abtheilungen
der krystallisationssysteme, 1813). I st. f. de af
Haüy antagna primärformerna för hvarje kristall, från
hvilka man borde utgå för att bestämma kristallens
plats i systemet, antog W. axlarnas grundförhållanden,
deras antal, läge, längd och vinklar mot hvarandra,
och uttalade, att ingen del, linje eller storhet
af något slag är så viktig som axlarna och ingen
bestämning af sådan afgörande art som en kristallytas
förhållande till axlarna. Hans kristallografiska
arbeten finnas i Berlinakad:s publikationer och i
"Magazine der Naturforschenden gesellschaft". W:s
kristallografiska system utvecklades sedan af hans
lärjungar, G. Rose. Neumann, Kupfer och Quenstedt.
Ant. Sj.*

Weiss [vajs], Johann Baptist, tysk-österrikisk katolsk
historiker, f. 17 juli 1820 i Ettenheim,
d. 8 mars 1899 i Graz, där han 1853—91 var
professor i historia. Han adlades 1889 och blef
1892 lifstidsmedlem af herrehuset. Han
skref bl. a. Maria Theresia und der österreichische
erbfolgekrieg (1863) och en Weltgeschichte (22
bd, 1859—98; omfattande tiden t. o. m. Wienkongressen)
samt utgaf ett par af Gfrörers efterlämnade arbeten.

Weiss [vajs], Hermann Karl Jakob, tysk
kulturhistoriker, f. 1822 i Hamburg, d. 1897
i Berlin, studerade till en början måleri och
kopparstick, men vann sitt rykte genom det berömda
arbetet Kostümkunde. Geschichte der tracht und
des geräths (3 dlr i 5 bd 1856—72; bd I—II i 2:a
uppl. 1881—83). Det är ett storartadt verk, af
högsta betydelse för konst och konsthistoria. W. var
1854—84 professor vid konstakademien i Berlin
och 1879—95 föreståndare för k. tyghuset där.
(G—g N.)

Weiss [vajs]. 1. Bernhard W., tysk protestantisk
teolog och kyrkoman, f. 20 juni 1827 i Königsberg,
d. i jan. 1918 i Berlin, blef 1857
e. o. professor i teologi i Königsberg samt
ord. professor 1863 i Kiel och 1877 i Berlin.
Vid sidan af sin vetenskapliga verksamhet
egnade W. mycken tid och stort intresse åt
praktiskt kyrkliga angelägenheter; han var sedan
1879 medlem af Berlins konsistorium, 1880—99
oberkonsistorialrat och föredragande råd i
ministeriet för kyrkliga angelägenheter och
utnämndes 1907 till verkligt geheimeråd med titeln
excellens. 1908 afgick han från sin professorsstol.
Som teolog egnade W. sig uteslutande åt N. T.
och behandlade därvid så godt som alla till
detta fack hörande discipliner — endast N. T:s
tidshistoria och den apostoliska tiden fingo icke
någon behandling i hans vetenskapliga verk.
W:s exeges utmärkes af besinningsfullhet
och noggrannhet äfvensom af en viss konservatism;
han försvarade alla de nytestamentliga
skrifternas äkthet. I fråga om det synoptiska
problemet bidrog han till att ge ökad stadga åt den
s. k. två-källs-hypotesen (se Evangelier, sp. 1114);
beträffande de nytestamentliga brefven hyllade
han den egendomliga uppfattningen, att 1 Petr.
är äldre än de paulinska brefven. Bland W:s många
lärda verk må nämnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>