Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veda - Vedanga - Vedanta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grupperade sig omkring V. och medräknades därtill som
kommentarer och läroböcker, fortsattes genom tiderna
i form af nya tillägg eller bihang (de s. k. Pariçiṣṭa;
sådana i synnerhet till Atharvaveda. Jfr
Bolling och v. Negelein, "The Pariçiṣṭas of the
Atharvaveda". I "Text and critical apparatus",
1909—10), praktiska handböcker (Prayoga) eller
grunddrag (Paddhati) af de olika ritualmassorna,
ibland i versifierade framställningar (Karika). —
Namnet V. betecknar i senare litteratur vetenskap
eller lärobok i allmänhet äfven af profant innehåll:
Ayurveda (medicin), Gandharva-veda (musik) o. s. v. —
Till den litteratur, som är anförd i art. Indiens
språk och litteratur, kan här läggas som särskildt
viktig Oldenberg, "Die lehre der upanishaden
und die anfänge des buddhismus" (1915), "Religion
des Veda" (2 uppl. 1917), "Vorwissenschaftliche
wissenschaft. Die weltanschauung der brahmanatexte"
(1919), "Zur geschichte der altindischen prosa"
(i "Abhandlungen der königl. gesellschaft der
wissenschaften zu Göttingen". Neue folge, bd XVI,
6, 1917), och Winternitz, "Geschichte der indischen
litteratur" (bd I, 2:a uppl. 1909, II, 1, 1914).
K. F. J.
Vedanga. Se Indiens språk och litteratur, sp. 536.
Vedanta, sanskr. (eg. Vedas slut, ändamål),
ind. filos., ett af de viktigaste systemen inom
den indiska filosofien. Det är ett af de sex
ortodoxa (jfr Saṁkhya, Vaiçeṣika) och det, som af
dessa ständigt räknat de fleste anhängarna, och i
närvarande tid torde vara det enda, som omfattas
af de bildade hinduerna, för såvidt de icke äro
skolade uti och med sig införlifvat europeiskt
tänkande. Man kan tala om tvenne till tiden skilda
utvecklingsformer. I. Redan (de äldre) upaniṣaderna
(se Upaniṣad) betecknas som Vedanta. Hela
det filosofiska tänkande, som frigjorde sig från
offerväsendet och utmynnade i upaniṣad, sysselsätter
sig med frågan om den personliga själen (anden, atman)
och världssjälen (brahman, den till världspotens
upphöjda, urspr. som magiskt verkande makt vid offret
tjänande offerformeln, -bönen) och utmynnar i den
otaligt ofta och i mycket lika vändningar återkommande
satsen om identiteten af individual- och världssjälen
(atman = brahman). II. Den till sina grundtankar
i upaniṣad nedlagda filosofien blef bragt i system
bl. a. af Badarayaṇa (som möjligen lefde strax före
början af vår tidräkning) genom den i kort sutra-stil
affattade Vedanta- eller Brahma-sutra. Redan från
början gjorde sig två strömningar gällande, en som
konsekvent löpte ut i satsen om brahman (allsjälen)
som fullständigt opersonlig, en andra, som blandades
med föreställningen om något däruti personligt
bestående. Man kan kalla den förra för ren panteism,
den senare en teistiskt färgad panteism. Den mest
betydande af de många kommentatorer och uttolkare,
som behandlat Vedanta-sutra, nämligen Çaṁkara
(omkr. 800 e. Kr.), förhjälpte genom sin
kommentar till Vedanta-sutra, en rad kommentarer till
upaniṣad-texter och andra själfständiga skrifter öfver
Vedanta-filosofien och genom den i dessa skrifter
härskande glänsande dialektiken den rent panteistiska
riktningen till seger. Blott omkr. en fjärdedel af
Vedanta-fìlosofiens adepter i Indien intar en mera
teistisk ståndpunkt, uppdelad i ett antal olika
religiöst färgade sekter. Den mest betydande af dem
torde vara den, som till grundläggare har Ramanuja
(se d. o., från början af 1100-talet), hvilken — i
öfverensstämmelse med den teistiska sekt han tillhörde
— lärde, att de individuella själarna icke äro
identiska med brahman, utan delar däraf. Grundtanken
i det af Çaṁkara tolkade Vedantasystemet är alltså,
att vår själ (atman) är identisk med världssjälen
(brahman); därutanför existerar ingen verklighet
("blott Ett gifves, utan ett Andra"). Såtillvida är
systemet advaitavada icke-dualism (eg. "läran om
icke-tvåhet"). Häremot tala nu icke blott åtskilliga
utsagor i de heliga skrifterna (upaniṣad framför
allt), utan också erfarenheten, enligt hvilken
en brokig mångfald af personer och ting existerar,
äfvensom den vediska rituallagen, som har sin grund i
tron på själavandringen och på vedergällningsläran,
alltså förutsätter en mångfald individuella
själar. Denna motsägelse beror enligt Çaṁkara
på det hos individen inneboende "icke-vetandet",
"ovetenheten", "okunnigheten" (sanskr. ajñana,
avidya), genom hvilket själen förhindras att skilja
sig själf från kroppen, de psykiska organen och
deras bestämmelse, hindras att uppfatta den empiriska
världen, som den "illusion" (maya), den enligt Çaṁkara
är. I själfva verket är fenomenvärlden blott ett
bländverk, jämförlig med ett fata morgana, som
upplöses vid närmare betraktelse, eller en drömbild,
som blott för den sofvande, men icke mer för den
uppväckte gäller som verklig. Blott ett existerar
i universum, som icke beröres af denna illusionens
makt: vårt själf, själen, som måste vara identisk
med värdssjälen. Hvarifrån icke-vetandet, hvarigenom
tingens sanna väsen fördunklas eller gömmes undan,
stammar, säger oss Çaṁkara icke; han säger blott,
att icke-vetandet upphäfves af vetandet eller den
"universella insikten" (jñana). Har man uppnått
denna universella insikt och har man genom den fattat
den illusoriska naturen hos allt, som icke är själ,
samt själens absoluta identitet med brahman, så äro
betingelserna för själens världstillvaro upphäfda;
ty denna världstillvaro är ju själf blott bedrägligt
sken. Den, som vet: "jag är brahman", han har vunnit
förlossning ur saṁsara (världskretsloppet). Läran om
världsillusionen förekommer visserligen sporadiskt
i upaniṣad, men icke som ursprunglig ren och
förhärskande doktrin (ordet maya förekommer först i en
senare upaniṣadtext: Çvetaçvatara-upaniṣad). Doktrinen
är ej heller utbildad i Brahma-sutra, utan
först i Gauḍapada’s Karikas (omkr. 700). Liksom
detta verk företer inflytelse af den buddistiske
Mahayanafilosofen Nagarjuna (omkr. 200 e. Kr.),
så torde äfven Çaṁkara ha rönt inflytande från
denne grundläggare af den nordliga buddistiska
filosofien. — Vedanta-filosofiens mål är emellertid
att utgöra stöd för bramanismens teologi och dess
rituella eller offerpraxis, och Çaṁkara nödgas, för
att komma ifrån den motsägelse, som råder mellan
hans illusionslära och den faktiska verkligheten,
uppställa tvenne system bredvid hvarandra: 1) en
högre filosofisk vetenskap, den metafysiska läran om-
världssjälen som det enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
