Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vecklarfjärilar, Vecklare - Veckleby - Weckmann, Matthias - Veckningsbäcken - Veckobesked - Veckodagsgods - Veckohögtiden - Veckojournalen - Veckopredikningar - Veckosjö - Weckoskrift för läkare och naturforskare - Wecksell, Josef Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vingbredden är 15 mm. Larven är gulhvit, omkr. 15 mm. lång
och har svart hufvud och nacksköld. Fjäriln lägger
sina ägg på unga ärtbaljor, och larverna äta sig
in i dessa för att angripa ärterna. Som fullvuxna
gå de ut genom ett hål i baljväggen och förpuppa
sig i en kokong i marken. Skadeinsekten motarbetas
bäst genom djup och intensiv bearbetning af jorden
omedelbart efter ärtskörden. Vindrufsvecklaren
(Conchylis ambiguella; se Trädgårdens skadeinsekter,
pl. I, fig. 8) har ljust halmgula framvingar,
hvilka i midten ha ett bredt, i blygrått
infattadt mörkviolett tvärband; vingbredden är
12 mm. Larven är köttfärgad med glänsande svart
hufvud, nacksköld samt bröstfötter. Fjäriln svärmar
i vinbergen i senare hälften af april eller i maj;
äggen läggas på knopparna, och larverna af denna den
första generationen, som äro hvarje tysk vinodlare
välbekanta under namn af "heuwurm", borra sig in i
blomknopparna, som de förtära. I slutet af juni äro
larverna fullvuxna, spinna in sig i kokonger, vanligen
i sprickor af de pålar, på hvilka drufvorna äro
fastbundna. I juli framkommer den andra generationen
fjärilar; äggen läggas nu på de omogna drufvorna
eller deras stjälkar, och larverna, som nu kallas
"sauerwurm", emedan de angripa de ännu sura drufvorna,
äta ur dessa, den ena efter den andra, fortsättande
därmed, tills vinskörden är inne. Sent på hösten
förpuppa sig larverna på skyddade ställen. Näst
efter vinlusen är vindrufsvecklaren vinodlingens
farligaste fiende. Det första angrepp man känner
till inträffade på ön Reichenau 1713, och sedan
dess har fjäriln spridt sig alltmera. Skadegörelsen
är mindre betydande, när under våren torr och varm
väderlek gynnar blomningen, men antar efter kalla
och fuktiga vårar ofta stora proportioner. 1897
uppskattades sålunda endast i Moseldalen skadan
till 30 mill. mark, och 1891 uppgick i Frankrike
vinodlarnas förlust till 100 mill. frcs. I södra
Europa spelar vindrufsvecklaren en mindre betydande
roll till följd däraf, att den där mera effektivt
hålles i schack af parasitsteklar.
Vindrufsvecklaren har vidsträckt utbredning och
är förutom i Europa funnen äfven i Mindre Asien,
Indien och Japan. Den lifnär sig ej blott af
vindrufvor, utan äfven af vildt vin, fläder
m. fl. växter. Bekämpningsmedel äro svåra att
använda. Bäst har man lyckats med besprutningar med
nikotinhaltiga vätskor samt med noggrann rengöring af
de pålar, på hvilka förpuppningen försiggår. Ett med
vindrufsvecklaren öfverensstämmande lefnadssätt
har Polychrosis botrana, som på sista tiden
börjat alltmer breda ut sig i mellersta Europa.
I. T—dh.
Veckleby, socken. Se Vickleby.
Weckmann, Matthias, tysk musiker, f. 1621 i Thüringen,
d. 1674 i Hamburg, tidigt elev af Heinr. Schütz
och i Hamburg invigd i Sweelincks orgelkonst,
blef hoforganist i Dresden 1641 och hos danske
kronprinsen 1642(-47), organist vid Jacobikyrkan i
Hamburg 1655 och stiftade där ett stort Collegium
musicum. Ett antal af hans solokantater och körverk
är utg. af M. Seiffert i "Denkmäler deutscher
tonkunst" (bd 6). Nyfunna kompositioner af W. äro
bl. a. ett handskrifvet bd klaverstycken, som visa
den dåtida tyska klaverkonsten på en oanadt hög
ståndpunkt. W. stod i
förbindelse med svenske hofkapellmästaren Gustaf
Düben, som erhöll flera af hans verk (nu i Uppsala
universitetsbibliotek).
Veckningsbäcken. Se Insjö, sp. 723.
Veckobesked, krigsv. Se Besked.
Veckodagsgods, kam. Se Insocknehemman.
Veckohögtiden l. Veckofesten. Se Pingst 1.
Veckojournalen, illustrerad veckotidning, som
började utges i okt. 1910 på Åhlén & Åkerlunds
förlag och fr. o. m. 1915 utkommer i en prakt-
och en nationalupplaga. Den innehåller framför allt
illustrationer till dagskrönikan, vidare berättelser,
vers m. m. För illustrationerna används det nya
"koppartrycket" l. djuptrycket (se Tryckpress,
sp. 99). Redaktörer ha varit Sigge Strömberg
(1910—14), Beyron Carlsson (1914—19) och Axel Essén
(1919 ff.). Upplagan är enligt uppgift f. n. (1920)
100,000 ex.
R—n B.
Veckopredikningar kallas de gudstjänster, som enligt
den svenska kyrkolagen kap. 2 § 7 skola hållas i
städerna två gånger i veckan (vanligen onsdag och
fredag) och på landet en gång hvarje vecka. Dessa ha
dock i flertalet af rikets församlingar kommit ur bruk
eller ersatts af bibelförklaringar under någon del
af året. Ett särskildt slag af veckopredikningar äro
de s. k. passionspredikningarna, hvilka hållas under
fastlagens sju veckor (mellan fastlagssöndagen och
påskdagen) och för hvilka Kristi lidandes historia
utgör texten (jfr Passionshistorien). Tiden för
såväl veckopredikningar som passionspredikningar
bestämmes, enl. k. br. 12 nov. 1808, af domkapitlen,
och passionspredikningarna hållas flerstädes på
landsbygden med domkapitlens begifvande på söndagarna
antingen före eller efter högmässogudstjänsten.
J. H. B.*
Veckosjö, längdmått. Se Vika.
Weckoskrift för läkare och naturforskare. Se
Tidskrift, sp. 3.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
