Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattuskräck, Hundgalenskap, Hydrofobi, Lyssa, Rabies - Vattusot (Vattensot, Vattsot), Hydropisi - Vattved - Wattweiler - Wat Tyler - Vatulanharju - Watuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bör till förekommande och hämmande af smittsamma
sjukdomar bland husdjuren). Jfr Pasteur,
sp. 203, och Pasteurinstitutet.
E. T. N.
Vattusot (Vattensot, Vattsot), Hydropisi (Hydrops), med., kallas en abnorm samling af vätska i kroppens väfnader
och håligheter till följd af en sjuklig transudation
(se d. o.) ur blodkärlen. En sådan vätskesamling i
bukhålan kallas bukvattusot (ascites), i lungsäcken
hydrothorax ("bröstvattusot"; se Lungsjukdomar,
sp. 1453), i hjärtsäcken hydropericardium, i hjärnan
(hydrocephalus; se Hjärnsjukdomar, sp. 856). En
ökning af vätskemängden mellan väfnadselementen
inom ett organ, hvilket som helst, kallas ödem
(oedema), "vattensvullnad". Luckra väfnader,
t. ex. underhudsbindväfven, kunna innesluta betydande
mängder vätska och ansvälla till sin mångdubbla
volym. Underhudsbindväfven å de nedre extremiteterna
är vanligen det ställe, där vätska först samlar sig
vid börjande vattusot. Fotknölarna utplånas därvid,
underbenet blir jämtjockt, vid tryck kännes det
degigt, och de därvid uppkommande insänkningarna
kvarstå en tid efter tryckets upphörande. — Som orsak
till vattusot är närmast att antaga en sjuklig
förändring af blodkärlens väggar, en förändring,
som man ännu ej närmare känner. Denna förändring
af kärlväggen är i sin ordning förorsakad af andra
sjukliga förhållanden. Vattusot är således alltid
hvad man kallar en sekundär sjukdom, en följd af ett
annat lidande. En venös stas, d. v. s. stockning i
det venösa blodets afflöde, allmän eller begränsad
till ett visst kärlområde, medför ökad transudation
inom det ifrågavarande kärlområdet. Vattusot
åtföljer sålunda ett s. k. okompenseradt hjärtfel,
d. v. s. ett hjärtfel, vid hvilket hjärtat ej förmår
genom ökadt arbete ersätta (kompensera) sådana fel
i dess mekanik som att blodet strömmar tillbaka
genom en sjukligt förändrad valvel eller att en
förträngning af en af mynningarna sätter ett abnormt
stort motstånd mot blodströmmen eller att hjärtats
kaviteter äro abnormt förstorade, inneslutande en
blodmängd, hvilken verkar som en onyttig och skadlig
belastning. Ett hjärtfel blir vanligen förr eller
senare okompenseradt. Hjärtat förmår ej i längden
under de ogynnsamma förhållandena drifva blodet genom
kärlsystemet med normal hastighet och under normalt
tryck. Blodströmmen blir långsammare, och sannolikt
medför detta den förändring af kärlväggen, som
betingar den ökade transudationen och vätskesamlingen
i kroppens väfnader. Är blodets afflöde genom
portådern hämmadt genom skrumpning af lefvern
(lefvercirrhos) eller genom svulster, som komprimera
portådern, uppkommer bukvattusot (se d. o.) till
följd af den venösa stasen inom bukens kärlområde. —
Vattusot åtföljer vidare vissa njursjukdomar, såsom
akut och kronisk nefrit, skrumpnjure samt vissa
tillstånd af kakexi eller marasm, d. v. s. allmän
kraftnedsättning och aftyning, såsom vid kräfta. I
dessa fall anser man, att blodkärlens väggar undergå
någon sjuklig förändring genom inverkan af något i
blodet cirkulerande skadligt ämne. — En höggradig
vätskesamling i lungsäcken kan komprimera lungan;
bukvattusot kan äfvenledes medföra hinder för
respirationen. I dylika fall är det nödvändigt att
undanröja faran för ögonblicket
genom att aftappa vätskan medelst troakar (se
d. o.). Men vätskesamlingen återkommer, så länge den
primära sjukdomen (hjärtfel, njurlidande m. m.) varar,
och detta lidande är vanligen obotligt. Genom
användning af vissa läkemedel (t. ex. digitalis)
kan hjärtverksamheten vid ett hjärtfel förbättras;
i samma mån tilltar urinmängden och minskas
vätskesamlingen i kroppens olika organ. Men hjärtfelet
kvarstår, och förbättringen är endast öfvergående.
J. E. J—n.
Vattved, skogsv., vattenrika vedpartier. Vattved
förekommer hufvudsakligen hos äldre träd,
furu och gran, som växa i fuktiga lägen, såsom
myrkanter, bäckdalar o. s. v. Af vattved skadadt
virke flagnar upp, då det efter försågning
upplägges för torkning, hvilket föranleder
dylikt virkes sänkning i kvalitetshänseende. Vid
rundvirkes försäljning föranleder vattved i
regel dock icke vrakning eller nedtumning.
W. E—n.
Wattweiler [-vajler], fr. Wattwiller [-villär],
by i Elsass-Lothringen, 21 km. n. v. om Mülhausen.
Omkr. 1,200 inv. Där blefvo 1525 under bondekriget
de upproriske bönderna slagna af W:s borgare och
2 mars 1634 de kejserlige af svenskarna.
A. N—d.
Wat Tyler [ωå’t ta͡i’lə], d. v. s. Valter
tegeltäckaren, var den förnämste ledaren för det
stora bondeupproret i England under Rikard II:s
regering. Den usla styrelsen under dennes förmyndare
hade väckt allmänt missnöje; de tryckande skatter,
som pålades 1379 och 1381, voro därför egnade att
förbittra de lägre klasserna, och folkresningar
uppstodo på flera ställen i England 1381. Rörelsens
djupare orsak var den ekonomiska nöd, som följt
på digerdödens period och lagstiftningen för
nedpressning af landtarbetarnas löner (se England,
sp. 613). Bönderna i Kent och Essex samlade sig
och drogo med W., om hvars tidigare öden intet
med visshet är kändt, som sin egentlige ledare
mot London. W. åsyftade för sin del genomgripande
reformer, som skulle kunna bereda garantier emot
de högre klassernas och myndigheternas förtryck. I
London, liksom förut i Canterbury, begingo bönderna
de största våldsamheter: de förnämes hus, liksom
flera offentliga byggnader, uppgingo i lågor. Många
adelsmän, prelater och skatteförpaktare mördades. Den
unge (blott 14-årige) konungen, som residerade i
Tower, när rebellerna 12 juni nådde Londons utkanter,
beslöt sig vid ett sammanträffande med W. vid Mile
end 14 juni för eftergifter; i en proklamation
utlofvades lifegenskapens afskaffande och andra
reformer. En stor del af de upproriske lät sig
nu nöja, men icke så W. Ett nytt samtal mellan
konungen och honom kom emellertid till stånd 15
juni vid Smithfield, och under detta blef W., som
red vid konungens sida och uppträdde med trotsiga
åthäfvor, nedhuggen af mayorn i London, sir William
Walworth. Ledarens fall bröt fullkomligt upprorets
styrka, och det kufvades, utan att de utlofvade
reformerna blefvo genomförda. Southey har behandlat
W. dramatiskt. Jfr A. Réville, "Le soulèvement
des travailleurs d’Angleterre en 1381" (1898),
och C. Oman, "The great revolt of 1381" (1906).
J. N. (V. S—g.
Vatulanharju [va’tolanharjo], ås. Se Näsijärvi, sp. 346.
Watuta, folkstam. Se Mafiti och Ugomba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
