Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenreglering - Vattenrening - Vattenreservoar - Vattenris - Vattenråttan - Vattenrätten - Vattenrättsdomare, Vattenrättsingenjör, Vattenrättsnämndeman, Vattenrättsamanuens - Vattenrättsförordningen - Vattenrörelse i fästningsgrafvar - Vattenrötning - Vattensafir - Wattenscheid - Vattensegel - Vattensilke - Vattenskalf l. Hafsbäfningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenfall med fördel taga ut en största
effekt, som är 3—4 gånger större än den
dygnet rundt disponibla medeleffekten.
S. L—k.
Vattenrening (se Vatten) erfordras för
tvenne olika ändamål: beredning af ett lämpligt
konsumtionsvatten eller oskadliggörande af
föroreningar i ett afoppsvatten. 1) Ett vatten,
som skall kunna tjäna till dryck, kan behöfva renas
från uppslammade partiklar, från plankton, seston,
bakterier, färg, järnhalt m. m. Härvid användas
metoder, afpassade efter arten och myckenheten af de
föremål eller ämnen, som skola aflägsnas (filtrering,
behandling med ozon eller klor, utfällning med
kemikalier, luftning o. s. v.). Skall ett vatten
användas till ångpannematning, kan kalk behöfva
borttagas; för detta ändamål finnas konstruerade
många apparater. Liknande rening kan ett vatten
behöfva undergå för att duga till tvätt. — 2) För att
hindra, att en bäck, flod, sjö eller hafsvik blir
så förorenad genom ett visst orent afloppsvatten,
att skada i hygieniskt afseende eller för fisket
uppkommer, kan afloppsvattnet behöfva underkastas
rening. Skräpföremål, som simma omkring i vattnet,
grus och sand, slam och slutligen äfven upplösta
ämnen kunna behöfva aflägsnas. De först omnämnda
ämnena kunna aflägsnas på mekanisk väg. Detta gäller
äfven i afseende på gröfre slam, men finfördeladt
slam och upplösta ämnen kräfva andra metoder. Man
har härvid tillämpat flera olika principer:
kemiska och biologiska eller en kombination af
båda. De kemiska äro grundade därpå att, om man
i en vätska framkallar en fällning, rycker denna,
då den sjunker till bottnen, med sig slammet och
en del upplöst substans. Efter denna princip har
exempelvis afloppsvattnet från London, Glasgow,
Leipzig o. s. v. renats, innan det utsläpptes i
resp. vattendrag. Vid biologiska metoder tar man
mikroorganismer — stundom ock andra organismer —
till hjälp. Genom dessa förvandlas föroreningsämnena
till andra produkter, af hvilka somliga gå bort i
gasform i luften, andra visserligen förbli lösta
i vattnet, men äro af oskadlig natur. Äldst — men
ännu oöfverträffad i afseende på effekten — är den
s. k. irrigations- eller öfvervattningsmetoden. Vattnet
utsläppes öfver terräng, där det sjunker ned,
kvarlämnande hufvudmängden sådana ämnen, som
utgöra föroreningarna och hvilka ge gödselämnen åt
marken. Vid en efterföljande odling af denna mark
få växterna tillgodogöra sig denna gödsling. Marken
används alltså alternerande till öfvervattning och
odling. Det genom dränering afgående vattnet är —
vid lämplig anläggning — nöjaktigt renadt. Berlins
renhållnings- och kloakväsen är grundadt på denna
princip, som f. ö. är ganska allmänt tillämpad i
såväl England som Frankrike och annorstädes. Metoden
kräfver emellertid stor markareal samt mark af viss
beskaffenhet. Andra biologiska metoder (se Biologisk
rening) äro grundade på "biologiska filtra" — med
eller utan vattnets förberedande behandling i "septisk
tank". Anläggningar af denna art finnas af flera slag
och med ganska olikartade detaljkonstruktioner. Bland
vårt lands städer var Skara den första, som måste
förses med dylik anläggning. Äfven flera sanatorier
och sjukhus ega liknande anläggningar. I utlandet
äro anläggningar af detta slag mycket allmänna —
särskildt i England — både för hela samhällen
och enskilda anstalter.
K. S—n.
Vattenreservoar. Se Vattenledning 6, sp. 873—875.
Vattenris, bot. Se Zizania.
Vattenråttan, zool., liktydig med vattensorken. Se
Sorksläktet.
Vattenrätten, jur., sammanfattningen af de
rättsregler, som bestämma och begränsa jordegares
rätt att råda öfver det vatten, som finnes å
hans grund. De vattenrättsliga bestämmelserna äro
sammanförda i Vattenlagen (se d. o.), som afser en
reglering af vattenrättens hela område.
Vattenrättsdomare, Vattenrättsingenjör,
Vattenrättsnämndeman, Vattenrättsamanuens. Se
Vattendomstol.
Vattenrättsförordningen, jur. Se Strandeganderätt,
sp. 285—286, och Vattenlagen, sp. 863.
Vattenrörelse i fästningsgrafvar, ett sätt att
förstärka en fästnings passiva motståndsförmåga. Om
genom fästningen flyter ett vattendrag med
tillräckligt fall, kunna fästningsgrafvarna genom
dammar afskiljas från strömfåran och sålunda
i regel hållas torra, men genom öppnandet af
uppströms belägna dammluckor fyllas med vatten och
åter tömmas därigenom, att de nedströms belägna
öppnas. Att på detta sätt ömsevis fylla och tömma
grafvarna är ett af de kraftigaste hindren mot
utförandet af det anfallsarbete, graföfvergången,
som vid en formlig belägring närmast föregår och
möjliggör stormningen. Jfr Uppsumpning.
O. A. B.*
Vattenrötning. Se Linberedning, sp. 563.
Vattensafir, miner. Se Cordierit.
Wattenscheid [-ʃajt], stad i Westfalen,
belägen mellan Essen och Bochum i Ruhrdalens
stora kol- och industridistrikt. 27,636
inv. (1910). Stenkolsgrufvor,
tegelbruk. Kvarnindustri.
A. N—d.
Vattensegel, sjöv., ett slags ledsegel, som i lugnt
väder fordom fördes under mesanbommen och stundom
äfven nedanför de "undre ledseglen". Seglet, försedt
med en liten rå, halades ut till ändan af antingen
mesanbommen, en öfver aktern anbragt spira eller
vaterbommen. Dess hals gick direkte öfver relingen
in på däck, men skotet genom ett block i skeppssidan
vid vattenytan.
R. N.*
Vattensilke, bot. Se Heterocontæ.
Vattenskalf l. Hafsbäfningar, geol., skakningar af
hafvets vattenmassa, förorsakade af jordskalfsrörelser
(se Jordskalf, sp. 167), som ha sitt
ursprung i hafsbottnen. Stundom kan ett jordskalf,
som i större utsträckning träffar landområden, ha sin
utgångspunkt i närgränsande haf (så är t. ex. fallet
med flertalet jordskalf i Grekland och i Japan),
stundom inskränker sig inverkan på fastlandet af ett
jordskalf, som har sin utgångspunkt på hafsbottnen,
till de flodvågor, som mer eller mindre förödande
träffa kusterna. Egentliga vattenskalf, hvilka icke
utöfva någon inverkan på fastlandet och observeras
endast på sjön, ha i allmänhet icke någon större
utbredning; de viktigaste underrättelserna om dem
erhåller man genom skeppsjournaler. Alltefter skeppets
afstånd från vattenskalfvets epicentrum förmärkes
detsamma som svagare eller kraftigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
